Peter Linde – en tidlös mästare

Skulptören Peter Linde (f. 1946) hör inte till dem som gräver ned sitt pund, från första stund tycks han ha varit medveten om sin uppgift i livet.

Lindes påfallande konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt av personer i hans omgivning, vilket resulterade i en elevplats hos skulptören Gustav Nordahl (1903–1992) i Saltsjöbaden. Dit kom Linde för att stanna, med tiden gifte han sig med mästarens dotter och flyttade in i hennes föräldrahem, där han delade ateljé med svärfadern. Lindes närmast gesällartade utbildningsgång lade grunden till hans hantverksmässiga kunnande, även om han senare också kom att studera vid Kungliga Konsthögskolan.

I en tid då konstnärer strävar efter att vara originella är Linde det på ett självklart och osökt sätt, både genom sina klassicistiska ideal och sin otidsenliga ödmjukhet. Han skapar inte för stunden utan för evigheten, det han gör idag skall kunna uppskattas också om tusen år. Linde låter sig inspireras av gamla mästare som Michelangelo, Leonardo da Vinci och Donatello, dock är hans eget formspråk mer klassiskt än deras och leder snarast tankarna till den grekiska antiken. Vad som tillkommer är en känsla för den enskilda individen, som jag i ett längre – mångtusenårigt – historiskt perspektiv vill beteckna som kristen.

På mig gör Linde intryck av att vara en förromantisk konstnärstyp genom sitt sätt att själv träda tillbaka inför det motiv han är i färd med att avbilda. ”Det handlar om att ha total inlevelse i det du ser och i det du ska göra, och att glömma bort dig själv”, berättar han. När Linde skall avbilda en författare läser han noga in sig på dennes verk för att få en bild av vederbörandes personlighet. Likt ett läskpapper suger konstnären till sig allt. Själva konstnärskapet handlar om att, likt de grekiska filosofernas gud, skapa ordning ur kaos: ”– När du har en modell framför dig så känns det nästan som kaos, allting flyter och rör sig. Så ska du låta detta sila genom dig, in genom ögat och ut genom handen, och sedan blir det en slags ordning på det där kaoset – det flytande livet. Den njutningen, att få känna på själva livet i din hand, det är en underbar känsla.”  I kristen tradition säger man att människan är skapad till Guds avbild, den konstnärliga kreativitet som Linde så målande beskriver är ett, av flera, uttryck för denna gudslikhet. När människan skapar utvecklas och fördjupas hennes likhet med den Gud som skapar världen.  

Linde arbetar huvudsakligen i brons, ett material som passar vårt nordliga klimat. Samvetsgrannhet och exakt återgivning av detaljer är ett signum för hans konstnärskap. På så sätt är Linde realist, även om jag tycker att det är riktigare att beteckna honom som konstnärlig idealist. Skulpturerna utstrålar en inre skönhet och harmoni, de uttrycker på en gång den enskildes personlighet och något djupt allmänmänskligt – människans idé, för att tala med Platon. Nutida konstnärer med klassicistiskt formspråk brukar anklagas för att ha en fascistoid estetik. Jag har dock aldrig hört någon säga något sådant om Peter Linde, blotta tanken vore närmast skrattretande. När jag stod vid hans skulptur av Hjalmar Söderberg utanför Kungliga Biblioteket ställde jag mig frågan varför. Ett svar är de mänskliga formerna, både Söderberg och Henric Schartau i Lund är avbildade i naturlig storlek och står på ganska små socklar. Mer storstilad är den nästan tre meter höga Zlatanstatyn, men här handlar det om ett uttalat önskemål från beställaren. Linde är en ofta anlitad konstnär, som arbetar mycket med beställningar. Det om något vittnar om att hans klassicistiska formspråk uppskattas, inte bara om tusen år utan också idag.

 

Anna Lindén

 

Senaste artiklarna