Jesus är uppstånden!

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem.

Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Luk. 24:1–12)  

 

Påskens händelser, Jesu offerdöd på korset och hans uppståndelse från det döda, är centrum i den kristna tron. Inget kunde därför vara mer naturligt än att inleda ”Från predikstolen” just under påskhelgen. Att så sker är dock en tillfällighet som ser ut som en tanke.

För inte så länge sedan var långfredagen en stillsam och allvarlig dag, då affärerna var stängda och barnen uppmanades att avhålla sig från vilda lekar. Förmodligen hade man på den tiden tyckt att det var besynnerligt, ja, kanske rent av opassande, att presentera en ny tidning på långfredagen.

Tiderna förändras dock. Under de senaste decennierna har det inom hela kristenheten skett en patristisk renässans, en återupptäckt av de första århundradenas kyrkofäder och, i förekommande fall, kyrkomödrar. Det har gjort att man i allt högre grad kommit att se långfredagens händelser i påskdagens ljus. Fokus har förflyttats från Jesu ställföreträdande lidande till hans uppståndelse och seger över döden. Ibland har det kanske skett på ett alltför lättvindigt sätt, för båda polerna behövs och förutsätter varandra: utan långfredagen, ingen påskdagsmorgon. Påskens väg är korsets väg: genom död till liv, genom mörker till ljus. Jesus väjer inte för svårigheterna utan banar väg genom dem, för alla som vill följa honom.

I dag på långfredagen för snart 2000 år sedan skedde något stort. Då försonade Jesus allt och alla genom sin död på korset. Det handlar inte om ansvarslös relativism – ont är ont och gott är gott – men om vi i djupet av vårt hjärta ångrar något ont vi gjort träder vi in i den kosmiska försoning som Jesus har vunnit på korset och får ta emot syndernas förlåtelse.

”Vi älskar döden mer än ni älskar livet”, säger jihadisterna. Sådan var inte Jesus, han älskade livet och var livet – Vägen, Sanningen och Livet. Korset var för Jesus inte ett självvalt mål, utan den yttersta konsekvensen av ett liv i kärlek.

Imorgon på påskaftonen befinner sig Jesus enligt fornkristen tradition i dödsriket, där han befriar alla dem som varit fångna. Djävulen fastnar på kroken – Jesu gudomliga natur – när han glupskt slukar masken – Jesu mänskliga natur. Därmed dödar Jesus döden och besegrar djävulen. Den avgörande segern är vunnen, även om den sistnämnde potentaten ännu har ett visst inflytande på jorden, i vår tid inte minst genom de jihadister som förväxlar Satan med Gud.  

När kvinnorna i bibeltexten på påskdagens morgon går ut till Jesu grav för att smörja hans döda kropp med välluktande oljor, en sista kärlekshandling mot en älskad mästare, upptäcker de att graven är tom. Två män i skinande kläder, på andra ställen omnämnda som änglar, berättar för dem att Jesus har uppstått. Kvinnorna tror på budskapet och för det vidare till de tveksamma apostlarna. Petrus, den främste av dem, springer dock bort till graven och får med egna ögon se att den är tom. Det fyller honom med förundran.

Tro och vetenskap är två skilda områden som sällan tangerar varandra. Undantag finns dock: Om Jesu döda kropp skulle återfinnas vore det ett vetenskapligt bevis mot den kristna tron. För kyrkan är det en trossats att Jesus uppstod med sin jordiska kropp. Om Jesus endast varit en andlig varelse hade han inte kunnat vara den förmedlande länken mellan Gud och världen. Då hade han inte kunnat frälsa oss.

Jordiskt sett slutar Jesu liv vid den tomma graven, men kyrkan har under två årtusenden burit vittnesbörd om hans uppståndelse. Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd! Från himmelen hälsad han framgår i glans, och världen är frälsad och segern är hans. (Sv. ps. 146:1)

   

                            

 

 

Senaste artiklarna