Forskarna eller det baktalade folket?

Samhällsvetenskapen har egentligen alltid varit kraftigt politiserad men däremot har den aldrig varit lika politiskt inflytelserik som idag. Det förklarar en hel del av dagens politiska kaos. Utan akademikersfärens intellektuella uppbackning hade politikerkasten aldrig kunnat överge Sveriges omåttligt framgångsrika ”lagomtradition”.

Tänk en professur som är finansierad av, säg, Coca-Cola. Skulle någon lita på den utsedda professorns försäkringar att Coca-Cola är alldeles utmärkt för hälsan? Självklart inte. Det finns all anledning att vara lika skeptisk gällande statsfinansierade samhällsprofessorer som sällan eller aldrig reser varningsflagg mot den egna tidens politiska käpphästar. Inte minst som dominerande politiker alltid använt sin anslags- och nomineringsmakt för att främja akademiker som stödjer eget tankegods. Därav en status som intellektuella rockstjärnor, i vänsterkretsar, för vänsterexperter som Sartre, Simone de Beauvoir och Michel Foucault. Därav samma status, i högerkretsar, för högerexperter som Hayek och Friedman. Att den nutida mittfältseran domineras av experter som pålitligt landar i så kallat progressiva konklusioner – som Keynes, Stiglitz och Paul Krugman – följer alltså ett gammalt intressemönster.

Symbiosen mellan tongivande politiker och tongivande akademiker manifesterar med icke önskvärd tydlighet att samhällsvetare ofta fungerar för politiker som investmentbanker och managementkonsulter ungefär lika ofta fungerar för imperiebyggande företagsledningar: dit vänder man sig för att få intellektuella alibin för en redan existerande (expansions)plan. Politiker och närstående akademiker kan sedan vifta med rapporter som inkluderar sida upp och sida ned med källhänvisningar till meningsfränder i samma ekosystem. På så vis är det också enkelt att avfärda avvikare: ”Ser du inte att den överväldigande akademiska bevisbördan pekar i en och samma riktning?”. De ”udda fåglarnas” resultat kan därför förkastas som extremvärden. ”Vem är förresten du att utmana expertkonsensus?” När kollektiv åsiktsmobbing drabbar kritiker ska ingen förvånas över det offentliga samtalets likriktning.

Det främsta ensidighetsproblemet är ändå inte att det nästan bara är samhällsforskare med ”rätt” inställning som regelmässigt används som sakkunniga inom statsförvaltningen. Det mest allvarliga är att dessa dessutom utövar ett avgörande inflytande på den ena studentkullen efter den andra. Varefter såväl politiker som akademiker pekar i sistnämndas riktning: ”Se, så här tycker framtidsgenerationen!” Nästan per definition åtnjuter rättroende studenter sedan karriärförsteg inom den politiska sfären. Så småningom hamnar somliga i riksdag och regering. Eftersom erfarenhet från verklighetens fält inte längre är ett krav, inte ens för statsrådsposter, har många liten eller ingen praktisk förståelse att luta sig mot. Vad går det då att luta sig mot? Just det, de akademiska hypoteser som under studietiden paketerades som hävdvunna sanningar. Voilà, plötsligt är ekosystemet så kompakt och omfångsrikt – samt studentikost – att varningssignaler kan kvävas helt enkelt genom att skaka indignerat på huvudet och muttra lite om ”alarmism”.

Någon som fortfarande tror att veritabelt hunsande av så kallat feltänkare tillhör det förgångna? Lyssna då på smyginspelningen när den kanadensiska universitetslärarassistenten Lindsay Shepherd blir uppläxad av en universitetstribunal, efter att i klassrummet ha visat ett kort videoklipp inkluderande den fritänkande akademikern Jordan Peterson. Skräckexempel? Visst, men ingen isolerad händelse. I samhällsakademiska kretsar är det idag hyperkänsliga åsiktspoliser som sätter tonen. Inte minst i Sverige. Självklart leder mentaliteten till en hög grad av självcensur. Forskare och lärare med eventuellt avvikande uppfattningar tvingas, av ren självbevarelsedrift, att huka sig för att undvika skampålen. Sveket mot studenterna – som drillas in i den politiska enögdhetens typiska högfärd – kan betraktas som monumentalt.

Det är bara på grund av det starka expertstödet som de senaste decenniernas tongivande politiker kunnat paketera de facto genomgripande förändring som förnuftig och måttfull, rentav nödvändig. Utan expertstöd hade dominerande politiker, till exempel, inte haft en chans att driva igenom den monetära kokainpolitik som nu i decennier skänkt konstgjord andning åt samhällsekonomin. Utan expertstöd hade politiker inte kunnat baxa igenom en ”gränslös” asylpolitik. Utan expertstöd hade politiker inte haft skuggan av en chans att transferera enorma portioner makt från svenska väljare och till EU-kommissionärer i fjärran land som vare sig går att rösta fram eller bort. Utan expertstöd hade politiker heller inte kunnat omfamna en variant av feminismen som är lika genompolitiserad som på 1800-talet, om än i omvänd form (medan dåtidens dominerande särartsfeminism såg ett biologiskt avgrundsdjup mellan män och kvinnor tycks dagens tongivande likhetsfeminism ibland ha svårt att upptäcka några skillnader alls).

Inte bara har samhällsvetarkollektivet utgjort en central bricka i det intressespel, som gör gällande att förändringarna som baxats igenom inte är så stora. I den ena forskningsrapporten efter den andra presenteras förundran över att många väljare reagerat.

Även om samhällsvetenskapen alltid varit kraftigt politiserad så är konsekvenserna större än någonsin. För inte alls länge sedan formades partipolitik inom livaktiga gräsrotsrörelser med bara svaga akademiska kopplingar. Idag för dessa gräsrotsrörelser en tynande tillvaro. Istället formas partipolitik i växelverkan mellan triumviratet partihögkvarter, PR-byråer och akademikersfär. Frågan är om inte akademikersfären, för första gången i historien, utvecklats till samhällets viktigaste agendasättare (såvida inte medeltidens skolastiker betraktas som akademiker). Inom de politiska partierna tycks sakliga och långsiktigt samhällsutvecklande idéer numera ha väsentligt mindre karriärbetydelse än dels ett ”fräscht ansikte” och dels (armbågs)kunnighet gällande det interna maktspelet i partihögkvarteret. PR-byråerna å sin sida paketerar ofta idéer beroende på vad som för ögonblicket säljer i en fokusgrupp. Det är alltså i den akademiska sektorn som idéförslagen ofta emanerar. Initialt är idéerna ofta sunda. Vem vill inte underlätta för låntagare, vem vill inte hjälpa flyktingar, vem vill inte samarbeta internationellt, vem önskar sig inte full jämställdhet mellan män och kvinnor? Problemen uppstår när idéförslagen vidareutvecklas in absurdum.

Sakteligen tilltagande överdrift är ett gammalt inbyggt problem inom universitetsvärlden. Hur ska det gå att motivera nästa års forskningsbudget utan förslag om att gå ytterligare lite längre? Det finurliga för universitetsvärldens budgetäskare är att om tydliga motiv är svåra att klämma fram så går det, som ingen annanstans, att hantera genom abstraktion och krånglighet. Vilken budgetbeviljare inom statsförvaltningen vågar säga emot när det står en medaljbehängd professor med förnumstig röst och bedyrar att egna (dunkla) utsagor är resultatet av öppet och välavvägt sanningssökande? Samt klargör att folk som kräver rakare och tydligare resonemangsled inte är kloka nog att begripa ”komplexiteten”? Budgetbeviljande är sedan ofta en formsak, såvida slutsatserna bara landar i eller nära den politiska korrekthetens mittpunkt.

Förr eller senare följer ändå den punkt då överdriftspolitik får praktiska konsekvenser. Folk på verklighetens fält slår sig då för pannan. I den akademiska parallellverkligheten är det annorlunda. Inom samhällsvetenskapen är det gärna regel snarare än undantag med modellantaganden som låtsar bort (eller minimerar) idel praktiska bieffekter. Att långtgående simplifiering krävs för att konkludera att de egna tankevurporna ändå är hållbara är uppenbarligen inget hinder för sådan simplifiering. I en mening är det en underbar ironi att såväl lågräntesoppan, migrationsfiaskot, EU-svärmeriet som de senaste årens genuskrumbuktande skulle kunna användas som, ja, skolboksexempel på samhällsvetenskapens både politisering och rigida modelltänk. Den libanesisk-amerikanske författaren Nassim Nicholas Taleb, som genom boken The Black Swan korrekt förutspådde finanskrisen år 2008, berör dilemmat i en nypublicerad bok, Skin in the Game (Allen Lane). Han myntar rentav ett uttryck för modelltänkare utan praktisk erfarenhet som lever så högt uppe bland molnen att dessa är frikopplade från konsekvenserna av eget feltänk: IYI, Intellectuals Yet Idiots. 

Det är demokratiskt styrketecken att alltfler väljare känner att hela ekosystemet luktar illa. Samt att politiken som länge erbjudits inte alls varit särskilt förnuftig, måttfull och nödvändig. Snarare naiv, radikal och kontraproduktiv. Att det under lång tid varit ett lyckokast i livets lotteri att födas i Sverige beror, i kraftigt undervärderad omfattning, på att politiker och tjänstemän varit så närstående den praktiska verkligheten att teoretiskt skrivbordstänk inte tillåtits särskilt stort utrymme. Praktiker som Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Torbjörn Fälldin borgade för att också det egna lägrets gloriösa idealistiska skrivbordsprodukter hanterades med en hälsosam nypa salt. Inte för att dessa ledare nödvändigtvis var av ett mer högtstående intellektuellt virke än dagens politiska ledare, men för att de själva – och deras rörelser – hade avsevärt starkare gräsrotskontakt. Alla med minsta fingertoppskänsla var väl medvetna om att de hade skrattats ut efter noter om de lallat på i samma anda som många inom dagens politikerkast: ”Vägen ur låne- och konsumtionshysteri är att göra det ännu enklare att låna”, ”Att helt öppna gränserna har inga ekonomiska eller kulturella baksidor, tvärtom”, ”EU-samarbetet är idag så problematiskt att vi måste integrera ännu mer”, ”Huka er gubbar och gummor, skillnaderna ni trodde existerade mellan män och kvinnor är imaginära”.

Lösningen? Försvaga, i nygammal anda, banden mellan statsförvaltningen och det överdrivna modelltänkandets högborg: samhällsvetenskapen. Likt all annan vetenskap så förtjänar samhällsvetenskapen respekt – och anslag – om den sprider sanningsljus. Inte när den legitimerar smygradikalt önsketänkande genom att paketera det som förnuftsbaserat. Det finns ingen anledning alls att lyssna på forskare som sällan eller aldrig avviker från den politiskt passliga huvudströmmen, dessa utför inte ens en forskargärning i ordets äkta bemärkelse. Lyssna däremot gärna på forskare som manifesterat mod att gå mot strömmen trots politisk snålblåst. Nästan per definition är det bara dessa som kan tillföra nya (förkvävda) perspektiv.

Ska samhällsforskningen fortsätta att bedrivas som under senare år går det att argumentera att den helt enkelt bör läggas ner. För tänk så oändligt mycket bättre för Sverige det varit om de mångmiljonbelopp som årligen dirigeras till samhällsvetenskapen – vars kollektiva nettoinflytande numera kan betraktas som direkt skadligt – istället hade spenderats på svensk ingenjörsvetenskap. Den sistnämnda har inte bara hållit världsklass sedan 1800-talet utan har också, i alla högsta grad, bidragit på praktiskt vis till svensk samhällsutveckling. Om någon samhällsforskning ändå förtjänar ökade anslag så är det public choice forskningen. Dess uppgift är att granska dubiösa intressekopplingar inom den offentliga sfären. Vilket också är skälet till att den idag främst tilldelas kosmetiska anslag. Om några anslag alls.

Viktigare än vad som sker inom den akademiska sfären – inte minst för den politiska stabiliteten – är ändå att återigen i nygammal anda lyssna betydligt mer lyhört på den praktiska verklighetens folk. Den främsta ironin av alla är nämligen att många väljare mer eller mindre intuitivt gjort precis vad många politiserade samhällsforskare borde ha gjort: testat det akademiska modelltänkandet på verklighetens fält och konkluderat att detta inte håller måttet. Vem är det egentligen då som förfäktar den mest vetenskapligt underbyggda linjen: samhällsforskarna eller det idag så baktalade folket?

 

Senaste artiklarna