Råttorna lämnar skeppet

Att gå från hyllad ledare till en ifrågasatt föredetting kan inte vara lätt. Men det är vad vår förre statsminister Fredrik Reinfeldt råkat ut för. En efter en av hans närmast förtrogna tar nu avstånd från den politik han gick i spetsen för.

Oviljan att ta bort LAS har några interna kritiker pekat på. Andra på oförmågan att avveckla hyresregleringen för att sätta fart på bostadsmarknaden. Utpekandet av försvaret som ett särintresse är ett tredje exempel.

Men den fråga som mest energiskt sågats är Reinfeldts ”öppna hjärtans politik”. Mikael Sandström, fd statssekreterare i statsrådsberedning, Elisabeth Svantesson, fd arbetsmarknadsminstiter, Ulf Kristersson, fd socialförsäkringsminister och nu senast Anders Borg, fd finansminister har alla dömt ut den överenskommelse som regeringen träffade med Miljöpartiet 2011 om att Sverige skulle ha den mest generösa i invandringspolitiken i EU.

Hur ska dessa toppolitikers beteende före och efter avbönen förstås? Trodde de på den förda politiken såsom de påstår? Att det var först efter flyktingkrisen 2015 som de förstod att den svenska politiken inte höll för påfrestningarna. Föga troligt. Problemen hade varit kända länge och lätta att se för alla de som ville se.

Redan 2009 mottog finansminister Borg en ESO rapport författad av Jan Ekberg, en återhållsam och omdömesgill professor i nationalekonomi. Hans slutsats var att den svenska invandringspolitiken innebar stora påfrestningar för skattekollektivet. Och så hade det varit sedan början av 1990-talet. Och då ska man veta att det underlag hans siffror tagits fram på inte gick längre fram än till 2006.

Skulle då en finansminister – och därtill en erfaren ekonom – inte ha förstått innebörden av Ekbergs analys? Knappast. Eller var han så ointresserad av frågan att han inte brydde sig om rapporten? I så fall måste denna ignorans klassas som rent tjänstefel.

Exakt samma analys kan vad gäller Sandströms, Svantessons och Kristerssons kunskaper om de faktiska förhållandena. Skulle dessa – alla ekonomiskt högt skolade - inte 2011 ha känt till att sysselsättningen hos nyanlända – särskilt de utomeuropeiska – var förfärande låg och att någon ljusning knappast var i sikte. Att integrationen minskade, snarare än ökade. Och att det satte kommunernas ekonomi under press som följd av ökade kostnader för bland annat socialbidrag och bostadsbidrag?

Nej det bär inte sannolikhetens prägel att problemen med migrationen var okända 2011 när regeringen gjorde Miljöpartiets politik till Sveriges. Då ter sig den alternativa förklaringen mera sannolik. Den att Borg m fl redan 2011 förstod att Reinfeldts linje var ohållbar och dömd att misslyckas. Men av rädsla att förlora sitt välavlönade och prestigefyllda uppdrag som statsråd valde de att tiga. För det finns inget tvång att stanna kvar på sin post. De hade kunnat följa Mikael Odenberg i spåren. När han uppfattade att förda försvarspolitiken ledde helt fel avgick han i protest. För detta väckte han respekt långt utanför de moderata leden.

Men de fyra toppolitikerna valde istället att spela med. Inför sina väljare höll de tyst. Vad de sa till sin statsminister och välgörare vet vi förstås inte. Men med vetskap om politikens logik tar jag det för osannolikt att de ifrågasatte Reinfeldts inställning. Det är en farlig strategi och leder ofta till att den kritiske får sparken.

Det var först när det blev politiskt ofarligt, ja kanske till och med lönsamt, att byta fot som omsvängningen offentliggjordes. Då hade Reinfeldt lämnat den politiska arenan och väljarna flydde till Sverigedemokraterna.

Reinfeldt må känna sig sviken av sina forna medarbetare. Men på ett högre plan är sveket gentemot väljarna allvarligare. Kappvändningen signalerar ett politiskt taktiserande som väcker politikerförakt. Det förlorade förtroendet kan återvinnas. Men det förutsätter att ansvariga politiker inser att väljarna inte är dumma: att de har ögon att se med och öron att lyssna med.

Senaste artiklarna