Fredsmarsch på nationaldagen i Ungern

På nationaldagen den 15 mars 2018 såg Budapest den största folkliga manifestation som har varit på länge i landet.

200 000 människor (bland dem jag själv) deltog i en ”fredsmarsch” som började vid Bemstatyn på Budasidan och sträckte sig sedan de drygt två kilometerna till Parlamentet på Pestsidan. Bemstatyn är legendarisk i frihetssammanhang, då det var där som 1956 års revolutionärer samlades. 

Valrörelsen 2018 i Ungern har varit ganska solkig, med anklagelser för korruption mot Fideszregeringen, en intensiv kampanj har förts från det extrema och rasistiska Jobbik, en högljudd men liten klick socialister och flera andra småpartier.  Människor har varit rädda för en splittring av enigheten i landet, ett upphävande  av de reformer som Fideszregeringen infört i Ungern sedan den på nytt kom till makten 2010 efter fyra år utanför regeringsställning. På åtta år har mycket gjorts för att reparera förfallet från den långa tid då landet dominerades av kommunismen, kulturbyggnader har restaurerats, K-märkta hus har rustats upp, nya parker har skapats och äldre sådana har förskönats, belysningar installerats, nya spårvagnar och tunnelbanelinjer har tagits i bruk och de utländska investerarna i landet har ökat. Handelsförbindelser har knutits med flera stora länder, på skilda kontinenter. Arbetslösheten är mycket låg. På familjeområdet har Fidesz infört fria skolmåltider för barnen, flerbarnstillägg, höjt barnbidrag, bostadssubventioner  mm.

Nationaldagen den 15 mars firas för att minnas den dag då frihetshjälten, advokaten och politikern Lajos Kossuth med en delegation for till Wien för att presentera sitt förslag till ett suveränt Ungern, som dittills regerats av den Habsburgska överhögheten i Wien. Han sägs ha slagit regeringen i Wien med häpnad och den auktoritet med vilken han presenterade förslaget fick den att falla till föga och bevilja Ungern självständighet. Detta var 1848, det år då greve Lajos Batthyány utsågs till premiärminister i regeringen och Kossuth fick posten som finansminister. Lajos Kossuth hade dock mer högtflygande planer än att nöja sig med att Ungern fick självständighet, han drömde om ett Donau-förbund av stater, något som av många i hans samtid ansågs lite för vidlyftiga. Kossuth var en stark personlighet, som ibland gjorde saker på eget bevåg och inte alltid förankrade sina ideer och förslag innan han satte dem i verket. Han anses ha varit en mycket begåvad och karismatisk person.

Den frihet Ungern fick var dock inte riktigt underbyggd av revolutionärerna, tiden var inte mogen för att bilda en självständig stat och Wien tog tillbaka makten året därpå, då Lajos Batthyány fängslades och hölls i militärfängelset i Budapest för att 1849 arkebuseras på order av regeringen i Wien. Lajos Kossuth gick i landsflykt i Turkiet och sedermera i flera andra länder.  Ungern fick nästan tjugo år senare en egen författning 1867, då landet kom att ingå i dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Lajos Kossuth hyllas som en symbol för den nationella frihet som ungrarna  alltid längtat efter. Ett folk med en egen kultur och ett unikt språk som fått se sin självständighet hotad gång på gång. Territoriets historia innefattar invasion av mongoler, romare, osmaner, den habsburgska överhögheten, fascister och kommunister.  I vår tid finns en viss skepticism mot EU och Viktor Orbán har varit en figur med ibland tvivelaktigt rykte i de fina salarna i Bryssel. Viktor Orbán har dock varit omåttligt populär bland folket i Ungern, ända sedan han som ung juridikstuderande höll ett brandtal mot kommunismens ofrihet vid ombegravningen 1989 av revolutionsledaren Imre Nagy, som avrättades 1957 efter att ha lett upproret mot Sovjetunionen 1956.

Viktor Orbán har av många ungrare setts som garanten för att kommunismens ofrihet aldrig ska kunna drabba Ungern igen. Han har vunnit tidigare val med stor majoritet och därför haft juridisk befogenhet att ändra på en del lagar från kommunisttiden. Särskilt de äldre, som varit med under kommunisttiden har i Orbán sett en reformator och en landsfader. Han kandiderar nu för en fjärde period.

Jag har varit med om flera nationaldagsfiranden i Budapest och de brukar vara folkfester med uppträdanden av folkdansgrupper, musik, sång och tal. Särskilt den gamla revolutionssången ”Kossuth Lajos, azt üzente” sjungs den dagen. Den berättar om vad Kossuth gjorde den dagen då han for till Wien med reformförslaget, den 15 mars 1848. Den sången verkar alla kunna. Flaggviftande går många till Nationalmuseets trappa, där Sándor Petöfi första gången läste sin nyskrivna dikt 1848, en dikt som eldade massorna till uppror mot centralmakten. ”Talpra Magyar, hi a haza, itt az idö, most vagy soha”. ”Upp ungrare, fosterlandet kallar, nu är tiden, nu eller aldrig”. Sándor Petöfi hyllas som en nationaldiktare och en sittande staty av denne älskade poet har uppförts utanför Parlamentet. Denna suggestiva dikt, som kallas Nemzeti dal (fosterlandssången)  har jag hört läsas av någon duktig skådespelare som brukar komma  in klädd i attila (en traditionell husardräkt i Ungern) och läsa dikten med glöd. Ibland har jag hört den sjungas.  Firandet vid Nationalmuseum brukar avslutas med att Viktor Orbán håller ett tal till nationen. Sist brukar nationalsången sjungas. Ibland avrundas firandet med några frihetssånger, sjungna av mindre grupper.

I år hade, på grund av att man väntade ett rekordstort antal firare, evenemangen flyttats till platsen framför Parlamentet. En stor scen hade där uppmonterats, TV och press var där och när fredsmarschen anlände fick vi applåder av en flertusenhövdad publik. Jag gick långt fram i tåget, ung och gammal hade slutit upp och många barn syntes också i massan.  Människor kom från hela landet, även från grannlandet Polen. Vi understöddes av musiker efter vägen som spelade fosterländska sånger. Marschen hade föregåtts av flera hot, bl a hade hotelser inkommit om att en lastbil skulle köra in i folkmassan och även andra trakasserier på nätet hade föregått marschen, men polisbevakningen och avspärrningarna var ganska omfattande så jag tror ingen var rädd. Styrkan i enigheten var stor.

När vi som gick i täten hade anlänt till Parlamentet hade fortfarande de sista deltagarna inte kunnat starta vid Bemstatyn på grund av alla människor som hade samlats. Folkmassan ringlade sig över Margaretabron i ett par timmar och hela staden höll andan under denna dag. Disciplinen inom marschen var stor, ingen trängdes, ingen panik utbröt trots det enorma antalet deltagare. Några hotfulla personer såg jag inte och stämningen var mycket god.

Vid Parlamentet underhöll en dansgrupp med unga människor, dikten av Petöfi lästes unisont i år till skillnad från tidigare år. Det kändes som om deltagarna insåg allvaret i vad som står på spel i en alltmer orolig värld. Viktor Orbán höll därefter ett långt tal om vikten av frihet och självbestämmande. Han fick stormande applåder. Den fina minnesstunden avslutades med att folkmassan gemensamt under ledning av Viktor Orbán läste orden i nationalhymnen, skrivna av Ferenc Kölcsey.

200 000 människor (bland dem jag själv) deltog i en ”fredsmarsch” som började vid Bemstatyn på Budasidan och sträckte sig sedan de drygt två kilometerna till Parlamentet på Pestsidan. Bemstatyn är legendarisk i frihetssammanhang, då det var där som 1956 års revolutionärer samlades. 

Valrörelsen 2018 i Ungern har varit ganska solkig, med anklagelser för korruption mot Fideszregeringen, en intensiv kampanj har förts från det extrema och rasistiska Jobbik, en högljudd men liten klick socialister och flera andra småpartier.  Människor har varit rädda för en splittring av enigheten i landet, ett upphävande  av de reformer som Fideszregeringen infört i Ungern sedan den på nytt kom till makten 2010 efter fyra år utanför regeringsställning. På åtta år har mycket gjorts för att reparera förfallet från den långa tid då landet dominerades av kommunismen, kulturbyggnader har restaurerats, K-märkta hus har rustats upp, nya parker har skapats och äldre sådana har förskönats, belysningar installerats, nya spårvagnar och tunnelbanelinjer har tagits i bruk och de utländska investerarna i landet har ökat. Handelsförbindelser har knutits med flera stora länder, på skilda kontinenter. Arbetslösheten är mycket låg. På familjeområdet har Fidesz infört fria skolmåltider för barnen, flerbarnstillägg, höjt barnbidrag, bostadssubventioner  mm.

Nationaldagen den 15 mars firas för att minnas den dag då frihetshjälten, advokaten och politikern Lajos Kossuth med en delegation for till Wien för att presentera sitt förslag till ett suveränt Ungern, som dittills regerats av den Habsburgska överhögheten i Wien. Han sägs ha slagit regeringen i Wien med häpnad och den auktoritet med vilken han presenterade förslaget fick den att falla till föga och bevilja Ungern självständighet. Detta var 1848, det år då greve Lajos Batthyány utsågs till premiärminister i regeringen och Kossuth fick posten som finansminister. Lajos Kossuth hade dock mer högtflygande planer än att nöja sig med att Ungern fick självständighet, han drömde om ett Donau-förbund av stater, något som av många i hans samtid ansågs lite för vidlyftiga. Kossuth var en stark personlighet, som ibland gjorde saker på eget bevåg och inte alltid förankrade sina ideer och förslag innan han satte dem i verket. Han anses ha varit en mycket begåvad och karismatisk person.

Den frihet Ungern fick var dock inte riktigt underbyggd av revolutionärerna, tiden var inte mogen för att bilda en självständig stat och Wien tog tillbaka makten året därpå, då Lajos Batthyány fängslades och hölls i militärfängelset i Budapest för att 1849 arkebuseras på order av regeringen i Wien. Lajos Kossuth gick i landsflykt i Turkiet och sedermera i flera andra länder.  Ungern fick nästan tjugo år senare en egen författning 1867, då landet kom att ingå i dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Lajos Kossuth hyllas som en symbol för den nationella frihet som ungrarna  alltid längtat efter. Ett folk med en egen kultur och ett unikt språk som fått se sin självständighet hotad gång på gång. Territoriets historia innefattar invasion av mongoler, romare, osmaner, den habsburgska överhögheten, fascister och kommunister.  I vår tid finns en viss skepticism mot EU och Viktor Orbán har varit en figur med ibland tvivelaktigt rykte i de fina salarna i Bryssel. Viktor Orbán har dock varit omåttligt populär bland folket i Ungern, ända sedan han som ung juridikstuderande höll ett brandtal mot kommunismens ofrihet vid ombegravningen 1989 av revolutionsledaren Imre Nagy, som avrättades 1957 efter att ha lett upproret mot Sovjetunionen 1956.

Viktor Orbán har av många ungrare setts som garanten för att kommunismens ofrihet aldrig ska kunna drabba Ungern igen. Han har vunnit tidigare val med stor majoritet och därför haft juridisk befogenhet att ändra på en del lagar från kommunisttiden. Särskilt de äldre, som varit med under kommunisttiden har i Orbán sett en reformator och en landsfader. Han kandiderar nu för en fjärde period.

Jag har varit med om flera nationaldagsfiranden i Budapest och de brukar vara folkfester med uppträdanden av folkdansgrupper, musik, sång och tal. Särskilt den gamla revolutionssången ”Kossuth Lajos, azt üzente” sjungs den dagen. Den berättar om vad Kossuth gjorde den dagen då han for till Wien med reformförslaget, den 15 mars 1848. Den sången verkar alla kunna. Flaggviftande går många till Nationalmuseets trappa, där Sándor Petöfi första gången läste sin nyskrivna dikt 1848, en dikt som eldade massorna till uppror mot centralmakten. ”Talpra Magyar, hi a haza, itt az idö, most vagy soha”. ”Upp ungrare, fosterlandet kallar, nu är tiden, nu eller aldrig”. Sándor Petöfi hyllas som en nationaldiktare och en sittande staty av denne älskade poet har uppförts utanför Parlamentet. Denna suggestiva dikt, som kallas Nemzeti dal (fosterlandssången)  har jag hört läsas av någon duktig skådespelare som brukar komma  in klädd i attila (en traditionell husardräkt i Ungern) och läsa dikten med glöd. Ibland har jag hört den sjungas.  Firandet vid Nationalmuseum brukar avslutas med att Viktor Orbán håller ett tal till nationen. Sist brukar nationalsången sjungas. Ibland avrundas firandet med några frihetssånger, sjungna av mindre grupper.

I år hade, på grund av att man väntade ett rekordstort antal firare, evenemangen flyttats till platsen framför Parlamentet. En stor scen hade där uppmonterats, TV och press var där och när fredsmarschen anlände fick vi applåder av en flertusenhövdad publik. Jag gick långt fram i tåget, ung och gammal hade slutit upp och många barn syntes också i massan.  Människor kom från hela landet, även från grannlandet Polen. Vi understöddes av musiker efter vägen som spelade fosterländska sånger. Marschen hade föregåtts av flera hot, bl a hade hotelser inkommit om att en lastbil skulle köra in i folkmassan och även andra trakasserier på nätet hade föregått marschen, men polisbevakningen och avspärrningarna var ganska omfattande så jag tror ingen var rädd. Styrkan i enigheten var stor.

När vi som gick i täten hade anlänt till Parlamentet hade fortfarande de sista deltagarna inte kunnat starta vid Bemstatyn på grund av alla människor som hade samlats. Folkmassan ringlade sig över Margaretabron i ett par timmar och hela staden höll andan under denna dag. Disciplinen inom marschen var stor, ingen trängdes, ingen panik utbröt trots det enorma antalet deltagare. Några hotfulla personer såg jag inte och stämningen var mycket god.

Vid Parlamentet underhöll en dansgrupp med unga människor, dikten av Petöfi lästes unisont i år till skillnad från tidigare år. Det kändes som om deltagarna insåg allvaret i vad som står på spel i en alltmer orolig värld. Viktor Orbán höll därefter ett långt tal om vikten av frihet och självbestämmande. Han fick stormande applåder. Den fina minnesstunden avslutades med att folkmassan gemensamt under ledning av Viktor Orbán läste orden i nationalhymnen, skrivna av Ferenc Kölcsey.

Senaste artiklarna