Kan den ”lägre romantiken” förklara dagens extremrörelser?

Varför ser vi i dag så många extrema rörelser i världen? Och varifrån får de egentligen sin inspiration? Forskare och debattörer kämpar i dag med frågan som är erkänt svår.

En del människor, sägs det, söker i personligt missnöje med det rådande läget mer extrema alternativ än de annars skulle ha gjort. Andra reagerar på att ”normalpolitiken” verkat urarta till ren galenskap. Klassisk idéanalys ställs här mot modern psykologisk attitydmätning. Det ges gott utrymme för undanflykter och förskönande berättelser. Den vanlige mediekonsumenten får svårt att se den ena tolkningen som mer riktig än den andra. Det vill säga, om han inte tillgriper en mer beprövad, en filosofiskt grundad idéanalys.

 

En användbar distinktion

En distinktion som troligen kan vara användbar här är den mellan ”högre” och ”lägre” romantik. Den har utarbetats av USA-filosofen Irving Babbitt (1865-1933) som var påverkad av fransk antiromantik, och har på senare år tillämpats av den svensk-amerikanske statsvetaren Claes G Ryn (f. 1943).

Man kan som Ryn se dessa varianter av romantik som bärare av två olika slags livssyn. Vilket slags romantik eller livsvision som individerna vägleds av ger en närmast diametralt olika inriktning hos de sociala gemenskaper till vilka dessa slag av romantik ger upphov. Den ”högre” romantiken utgår mera från bestående etiska ledstjärnor. Detta ger upphov till ett samhälle med självansvar, där individerna söker leva på basen av självkontroll och vilja till ansvarsfullt handlande. Den ”lägre” romantiken ger i sin tur ett samhälle vari individerna låter sina spontana infall spela fritt. Individerna vacklar där mellan olika impulser varför deras handlingsliv blir flytande, självupptaget och föga varaktigt. Varje individ slits i någon mån mellan de båda livssätten, men ett civiliserat samhälle uppstår i det fall flertalet förmår lägga band på impulserna, lyckas tukta sitt viljeliv så pass att ett socialt samspel blir möjligt. 

Det är givande att ha den distinktionen i minnet då man betraktar ”populismen” som dagens politiska opposition ofta kallas. Populismen beskrivs av många som oansvarig, omogen, okunnig och odemokratisk - kort sagt som ett ”lägre” slags livssyn. Det är därmed lätt att se den ”lägre” romantiken som identisk med populismen, detta medan eliternas perspektiv får uttrycka en ”högre” romantik. Alternativt brukar eliternas vision ses som ”normal” eller ”demokratisk” i motsats till extremrörelserna som avvikelser.

 Den slutsatsen är dock diskutabel. Den så kallade populismen blir i brist på tillförlitliga definitioner snarare en etikett, en skamstämpel som våra debattörer flitigt men oriktigt använder. Populismen får inrymma allt från rörelser som slåss och demonstrerar utan tillstånd till de röster som söker driva en kvalificerad reflektion stödd på god vetenskaplig analys. Ofta förbinder rentav mindre nogräknade skribenter termen ”populist” med högerextrema idéer. De som framför sådana sägs hysa agg mot ”eliten”. Men vilket ”elit” talar man om? De äldre, konventionella partier som hänger sig åt verklighetsflykt och föga uppbyggligt illusionsmakeri frikänns nämligen, à priori och ganska förbryllande, från populism så snart deras språkrör avgett en läpparnas bekännelse till demokratin.

Vilka som är de verkliga populisterna är det därmed befogat att fråga sig. En följd av detta märkliga spel blir, att klassiskt liberala och värdekonservativa åsikter i praktiken får utgöra slaskhinkar, där den rådande åsiktseliten slänger vad den känner obehag inför. Mindre uppmärksamhet får därmed alla de verklighetsfrämmande resonemang som vänstern (och politiker i andra läger som har övertagit dess budskap) själv utvecklar. Häri ingår även den så kallade autonoma, i vissa fall våldsinriktade, vänstern, som redan genom termen ”autonom” ger den mittbetonade vänstern chans att ta avstånd från den. Det måste upprepas, att också den äldre högern på flera sätt har fallit i de fällor som den ”lägre romantiken” gillrat under medverkan av vänsterliberaler.

 

En tolkning av vad som leder till extremism

Så långt de allmänna definitionerna. Ett självständigt, välunderbyggt och trovärdigt försök att bena upp en särskild form av extremism, nämligen den som kom till uttryck i nazismen, dess motiv och attityder, gjorde under kriget den amerikanske poeten och historikern Peter Viereck. Vierecks läsvärda bok Metapolitics från 1941 är en inträngande skildring av den tyska självuppfattningen sådan den uppkom under tidigt 1800-tal. Boken översattes redan 1942 till svenska av den socialdemokratiske folkbildaren Alf Ahlberg med titeln Nazismens rötter: En historisk och psykologisk överblick.

Metapolitics vann bland andra författaren Thomas Manns stora gillande. Detta var storsint av Mann, vilken själv som litterär romantiker direkt eller indirekt drabbades av Vierecks skarpsynta kritik.

Metapolitics har genom sina goda iakttagelser ännu stort intresse. Vad går då Peter Vierecks budskap ut på?

Först kan sägas att han ger mindre utrymme än brukligt åt ekonomiska och materiella faktorer bakom den tyska extremrörelsen. Utan att förneka depressionens roll eller 1920-talets krigsskadestånd för att 1933 störta Weimartysklands folkstyre menar han, att de kulturella och psykologiska orsakerna var långt mer avgörande och även låg tidigare i orsakskedjan.

Enligt Viereck förbereddes nazismens drivkrafter tidigt. Han menar att Tyskland som kultur länge har präglats av en ”romantisk”, det vill säga orealistisk, verklighetssyn. Denna kultur blottades därmed för olika slags illusioner och självbedrägeri. Han menar att ordet romantik visserligen upplevs vagt, men att det kan beteckna en attityd som under vissa omständigheter blir politiskt farlig och riskerar utlösa vålds- och hämndtendenser.

Med romantik förstår väl de flesta av oss en tendens till drömmeri och verklighetsflykt. Den är ofta relativt ofarlig, en sentimental vilopaus i en annars hård och verklighetsförankrad livsföring. Att vara ”romantisk” i Vierecks mening rymmer däremot inslag som dålig självkännedom och en därmed förknippad oförmåga till självbehärskning. Det betyder alltså att personen eller kollektivet låter sina önskningar och begär expandera på allt större bekostnad av verklighetssinnet. Romantikern är en personlig ”imperialist”, vilket betyder att han söker öka sin makt till dess att omgivande krafter tar emot. Viereck menar att romantikern är ovillig att underkasta sig någon lag utom den egna maktviljans. Han hyllar sig själv och i övrigt ingenting. En sådan självupptagen romantiker inträder också lätt i en offerroll. Motgångar och oförståelse möter han genom att skuldbelägga de ”andra”. Attityden är inte ovanlig i dag och läsaren kan nog själv tänka ut exempel.

Som ett tidigt uttryck för den tyska självhävdelsen ser Viereck de germanska stammarnas kamp mot romarväldet. Han menar att tyskarna sedan dess har sökt hävda sig, framför allt mot de latinska folken. Tyskarna motsatte sig särskilt vad medelhavsfolken stod för. Germanerna vände sig mot hela den rationalism med strävan till form, klarhet och självbehärskning som från början präglat Europas latinska folk, deras samhällsskick, deras rättskultur och konst. Tyskarna hyllade i sin ”romantiska” epok på motsvarande sätt sitt eget folk som de ansåg stod för en mystisk och värdefull folkgemenskap, så unik men också undflyende att den knappt gick att uttrycka i ord.

Den medvetna, moderna romantiska rörelsen i Tyskland föds i sin tur senare, runt år 1800, då diktare och tänkare i suggestiva ord och bilder sökte uttrycka den tyska folkanden. Här handlar det ofta om något ouppnåeligt, ett fjärran drömtillstånd mot vilket individerna strävar, men också om hur en hård omvärld utmanar och angriper Tyskland, allt med vrede och hämndbegär som följd. I 1800-talspoesin men också i de operor som Richard Wagner skrev går sådana motiv igen. Vi möter i individens och folkets djup instinktiva reaktioner som bryter fram liksom i oförutsebara lavautbrott, något som stöper om, förstör och ödelägger där de drar fram. 

 

Överdriver Viereck sin tes?

Går då Viereck för långt när han på detta sätt söker tolka diktaturens historiska och kulturella rötter? Flera har invänt att man också kan förknippa det tyska med ett alltför hårt ordningssinne och disciplin, något som var ett preussiskt krigiskt liksom det senare blev ett nationalsocialistiskt drag. Viereck svarar då att det här inte finns någon motsägelse, för vad som har utmärkt den tyska romantiken föds ur en upplevelse av ett eget inre kaos och en otyglad självhävdelse – ja en oförmåga till självbehärskning – som ibland har ansetts kräva just sådan yttre disciplin för att hållas under kontroll.

Vierecks tes är, att det var förhållandevis lätt för 1920-talets nationalsocialistiska rörelse att i nya syften omskapa och återanvända detta budskap om ”folket”, dess inre godhet och ofelbarhet, liksom om dess upplevda oförrätter. Skälet var att tyskarna i sitt kollektiva minne redan hade ett förråd av bilder och föreställningar att ta till om det goda, organiskt sammanflätade folket och dess instinktiva, men också självöverskattande och lättsårade väsen. Han anar att tyskarna hade en starkt positiv, ja närmast grandios bild av det egna folket, den egna historien och även mindes de oförrätter som landet hade utsatts för. De hyste även tankar och fantasier om guldåldrar och forntidshjältar med kraft att styrka och elda de levande. När så händelser som 1920-talskrisen och krigsskadeståndet väckte dessa kollektiva minnen till liv, blev resultatet det välbekanta med en explosiv ”dolkstötslegend”, åtföljd av starka självhävdelse- och hämndbegär. Ur detta framgick så diktaturen och dess rop på angreppskrig.  

Man gör rätt i att läsa boken Metapolitics, men på en del punkter går det att ifrågasätta Vierecks slutsatser. Han gör nog för mycket av tesen att just tyskarna skulle ha varit så unikt verklighetsfrämmande och även visat sådan offermentalitet. Många tyskar har givetvis varit sansade realister och har även gett ytterst värdefulla bidrag på kulturens fält. Tysk ekonomi, vetenskap och innovationer har bidragit till Europa på flera sätt. Som Viereck själv nämner uppkom lärorna om den aggressiva självhävdelsen, avunden och hämndbegäret i själva verket i franskt 1700-tal, varvid tänkaren Jean-Jacques Rousseau får ses som det främsta namnet. Det är från Rousseau som de revolutionära lärorna liksom många moderna extremrörelser, däribland nationalsocialism och sovjetkommunism, har hämtat sina expansiva och extremnationalistiska uppslag. Detta fast även 1800-talets socialdarwinism och liknande läror bidrog. Terrorn, liksom de förföljelser mot vissa folkgrupper som utmärkte den tyska diktaturen, räknar i sin tur sitt ursprung från de så kallade jakobinerna, alltså den (första) franska revolutionen och dess politiska extremflygel.

Man kan likaså framhålla att även romanska länder har bevittnat extremrörelser, likaså Italien, Spanien, Portugal, Belgien och det moderna Frankrike, samtidigt som germanska och protestantiska länder som Holland och de skandinaviska länderna inte nämnvärt berörts av sådana rörelser, medan Storbritannien, de baltiska länderna och Finland bara i begränsad utsträckning bevittnat nazist- respektive fascistfenomen.

Vierecks bestående poäng ligger i att ha insett, hur politiska rörelser inspireras av kulturella och konstnärliga strömningar. Han påminner oss därmed även om, att möjligheten att utveckla en human och verklighetsförankrad kultur också ökar förmågan att hålla det offentliga livet fritt från extrema och inhumana samhällsfenomen. Att söka urskilja en ”lägre romantik” i dagens extremrörelser, särskild i dem som ligger utanför västerländsk erfarenhet, kräver dock både god egen analys och betryggande insatthet i de rörelser som det gäller.

Senaste artiklarna