Konservatismen (3): Den konservativa synen på samhälle och ekonomi

Konservatismen beskrivs ofta som en ideologi bland andra, och dess anhängare som egoistiska reaktionärer. I verkligheten är konservatismen varken en ideologi eller bakåtsträvande. Historikern Anders Edwardsson reder här i den sista krönikan av tre ut begreppen.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad. Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Marxismens vision om ett klasslöst samhälle inspirerar exempelvis allt från massmördare som Stalin till fredliga socialdemokrater. Och liberalismens ensidiga fokus på frihet ger teoretisk näring till allt från intellektuella cykloper som libertarianer, som tror att Ayn Rand gick på vatten och vill att staten bara ägnar sig åt försvar, polis och rättsväsende, till socialliberaler som både vill ge u-hjälp till Kuba och ha en minst lika stor välfärdsstat som sossarna.

Då konservatismen bygger på observationer av verkligheten är den till stor del befriad från sådana inre stridigheter. Partisplittringar till höger är därför relativt ovanliga företeelser. Eftersom deras politik tar utgångspunkt i varje lands unika historiska omständigheter skiljer sig dock konservativa istället åt mellan olika länder och regioner.

I exempelvis industrialismens och den moderna individualismens hemland Storbritannien accepterade som noterat Torypartiet tidigt flera uppenbart goda liberala idéer som begränsad statsmakt, demokrati och marknadsekonomi. Och detta frihetliga arv utmärker idag även konservativa partier i före detta brittiska kolonier som USA, Kanada och Australien, där den dominerande läran hos respektive höger mest riktig kan beskrivas som liberalkonservatism.

I Europa kom konservatismen däremot att märkas av kontinentens hårdare historiska realiteter i form av kungligt envälde, stora militärmakter och tidigt stor statlig inblandning i sociala, kulturella och ekonomiska frågor. Detta blev mest tydligt i Tyskland, men också i Frankrike, Italien och Spanien, där de konservativa partierna länge förblev negativa till både demokrati och kapitalism.

Faktum är högern i flera av dessa länder idag till stor del har ersatts av andra idéläror. I Frankrike av ”gaullism”, som är en bisarr form av allmänborgerlig populistisk nationalism som om något mest liknar peronismen i Argentina. Och i Tyskland och Italien (fram till 1990-talet) blev en efterkrigstida form av kristdemokrati dominerande, som på katolsk bas vill bevara ett stort statligt och kyrkligt inflytande i samhället och i socioekonomiska frågor, i praktiken, har mycket gemensamt med socialliberalismen.

Att vissa konservativa partier fram till andra världskriget förblev skeptiska till både marknadsekonomi och folkstyre gjorde vidare att liberaler och socialister, teoretiskt med viss rätt, kunde beskylla dem för att stå nära fascismen och nazismen. Dessa rörelser var – och är – till både natur och politik i grunden socialistiska rörelser som kräver ett genompolitiserat samhälle. Exempelvis statssocialistiskt lagda tyska konservativa valde därför att alliera sig med Hitler då han dessutom lovade att upprusta och – framförallt – bekämpa Sovjetunionen.

I de flesta europeiska länder blev dock den stora majoriteten konservativa tidigt övertygade demokrater. I exempelvis Sverige utvecklades högern från en vid sitt bildande i slutet på 1800-talet säregen blandning av autokratiska kontinentala idéer och frihetliga brittiska ideal, sakta men stadigt till ett brett folkligt parti som långsiktigt rörde sig mot en brittisk-amerikansk form av konservatism. Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev därför den förste ledande svenske politiker som likställde nazism med kommunism. I början på 1930-talet rensade han dessutom ut alla nazistiska tendenser i partiets ungdomsförbund.

Konservatismen har med andra ord generellt varit mycket mindre likartad fascismen än vad socialdemokratin varit kommunismen. Efter andra världskriget har det också överlag varit konservativa som utgjort västvärldens mest kraftfulla försvarare av demokrati och kapitalism, medan vänstern ofta slirat på den ideologiska kopplingen. Exempelvis svenska socialister har ju som bekant fram till idag dragits med en mental svaghet i att skilja rött från rätt när det kommer till massmördande råskinn som Ho Chi Minh, Fidel Castro och Hugo Chavez.

Avslutningsvis. Då konservatism är mer av samhällsfilosofi än ideologi och fokuserad på allmännytta och moderation snarare än snabba förändringar och stöd till speciella samhällsgrupper är dess ledare som regel pragmatiska statsmän snarare än partipolitiker. För konservativa är med andra ord personligheten – att vara en god ledare med gott omdöme, snarare än en partigängare med starka ideologiska övertygelser – det viktigaste.

Detta har en enorm betydelse. För även om det givetvis både funnits gott om färgstarka liberaler och socialister och många exempel på misslyckade konservativa ledare, så är historieböckerna fyllda med högerledare vars starka, insiktsfulla och inte sällan lite udda personligheter spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen; bland annat genom att ofta våga ta avgörande beslut vid kritiska tidpunkter och vid behov gå mot strömmen.

Bara några exempel. George Washington, John Adams och James Madison (bland många andra) riskerade 1776 sina egna liv genom att deklarera USA:s självständighet. Och de fick i Storbritannien stöd för detta i sanning revolutionära steg av ingen mindre än den moderna anglosaxiska konservatismens fader Edmund Burke, som då sedan länge klagat på det förfelade brittiska styret inte bara av Amerika utan även Indien.

Arvid Lindman lyckades 1905, tillsammans med en grupp andra svenska högermän, undanröja risken för krig i samband med unionsupplösningen med Norge genom en rad lika resoluta som smarta politiska manövrer. Och Margaret Thatcher och Ronald Reagan drev som vi redan noterat på 1980-talet mot många vänners varningar och ännu fler fienders ramaskrin igenom skattesänkningar och en hård linje mot Sovjetunionen som ledde till både kapitalismens pånyttfödelse och kommunismens fall.

Huvudbudskapet får härför bli att politiker måste lära av historien och försöka tänka själva, snarare än att förlita sig på teoretiska postulat och/eller böja sig för varje hipp innevind. Idag ser vi tack och lov åter ett stigande antal konservativt sinnade världen runt som protesterar mot trams som könskvotering, medias vänstervridning och krav på att vi västerlänningar alltid skall respektera andras kulturella särdrag, hur galna de än kan vara, samtidigt som vi skall skämmas för våra egna egenheter, oberoende av hur goda och välfungerande de faktiskt är.

Det är härtill nästan bara konservativa politiker som vågar säga sanningen om och är beredda att göra vad som faktiskt krävs mot vår tids två stora faror – islamismen och kärnvapenbestyckade galningar som Kim Jong Un. Och då sådana faror alltid kommer att finnas och socialister och liberaler kommer att fortsätta producera galna teorier behövs starka konservativa röster inte bara i politiken utan också inom kulturen, akademierna och samhällslivet i stort. Inte minst i Sverige, vars moderna historia är ett sorgligt skolboksexempel på hur illa det kan gå när den politiska vänstern får fara fram som ideologiska furier och lyckas förstöra nästan allt som är fornt, gott och vackert.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad. Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Marxismens vision om ett klasslöst samhälle inspirerar exempelvis allt från massmördare som Stalin till fredliga socialdemokrater. Och liberalismens ensidiga fokus på frihet ger teoretisk näring till allt från intellektuella cykloper som libertarianer, som tror att Ayn Rand gick på vatten och vill att staten bara ägnar sig åt försvar, polis och rättsväsende, till socialliberaler som både vill ge u-hjälp till Kuba och ha en minst lika stor välfärdsstat som sossarna.

Då konservatismen bygger på observationer av verkligheten är den till stor del befriad från sådana inre stridigheter. Partisplittringar till höger är därför relativt ovanliga företeelser. Eftersom deras politik tar utgångspunkt i varje lands unika historiska omständigheter skiljer sig dock konservativa istället åt mellan olika länder och regioner.

I exempelvis industrialismens och den moderna individualismens hemland Storbritannien accepterade som noterat Torypartiet tidigt flera uppenbart goda liberala idéer som begränsad statsmakt, demokrati och marknadsekonomi. Och detta frihetliga arv utmärker idag även konservativa partier i före detta brittiska kolonier som USA, Kanada och Australien, där den dominerande läran hos respektive höger mest riktig kan beskrivas som liberalkonservatism.

I Europa kom konservatismen däremot att märkas av kontinentens hårdare historiska realiteter i form av kungligt envälde, stora militärmakter och tidigt stor statlig inblandning i sociala, kulturella och ekonomiska frågor. Detta blev mest tydligt i Tyskland, men också i Frankrike, Italien och Spanien, där de konservativa partierna länge förblev negativa till både demokrati och kapitalism.

Faktum är högern i flera av dessa länder idag till stor del har ersatts av andra idéläror. I Frankrike av ”gaullism”, som är en bisarr form av allmänborgerlig populistisk nationalism som om något mest liknar peronismen i Argentina. Och i Tyskland och Italien (fram till 1990-talet) blev en efterkrigstida form av kristdemokrati dominerande, som på katolsk bas vill bevara ett stort statligt och kyrkligt inflytande i samhället och i socioekonomiska frågor, i praktiken, har mycket gemensamt med socialliberalismen.

Att vissa konservativa partier fram till andra världskriget förblev skeptiska till både marknadsekonomi och folkstyre gjorde vidare att liberaler och socialister, teoretiskt med viss rätt, kunde beskylla dem för att stå nära fascismen och nazismen. Dessa rörelser var – och är – till både natur och politik i grunden socialistiska rörelser som kräver ett genompolitiserat samhälle. Exempelvis statssocialistiskt lagda tyska konservativa valde därför att alliera sig med Hitler då han dessutom lovade att upprusta och – framförallt – bekämpa Sovjetunionen.

I de flesta europeiska länder blev dock den stora majoriteten konservativa tidigt övertygade demokrater. I exempelvis Sverige utvecklades högern från en vid sitt bildande i slutet på 1800-talet säregen blandning av autokratiska kontinentala idéer och frihetliga brittiska ideal, sakta men stadigt till ett brett folkligt parti som långsiktigt rörde sig mot en brittisk-amerikansk form av konservatism. Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev därför den förste ledande svenske politiker som likställde nazism med kommunism. I början på 1930-talet rensade han dessutom ut alla nazistiska tendenser i partiets ungdomsförbund.

Konservatismen har med andra ord generellt varit mycket mindre likartad fascismen än vad socialdemokratin varit kommunismen. Efter andra världskriget har det också överlag varit konservativa som utgjort västvärldens mest kraftfulla försvarare av demokrati och kapitalism, medan vänstern ofta slirat på den ideologiska kopplingen. Exempelvis svenska socialister har ju som bekant fram till idag dragits med en mental svaghet i att skilja rött från rätt när det kommer till massmördande råskinn som Ho Chi Minh, Fidel Castro och Hugo Chavez.

Avslutningsvis. Då konservatism är mer av samhällsfilosofi än ideologi och fokuserad på allmännytta och moderation snarare än snabba förändringar och stöd till speciella samhällsgrupper är dess ledare som regel pragmatiska statsmän snarare än partipolitiker. För konservativa är med andra ord personligheten – att vara en god ledare med gott omdöme, snarare än en partigängare med starka ideologiska övertygelser – det viktigaste.

Detta har en enorm betydelse. För även om det givetvis både funnits gott om färgstarka liberaler och socialister och många exempel på misslyckade konservativa ledare, så är historieböckerna fyllda med högerledare vars starka, insiktsfulla och inte sällan lite udda personligheter spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen; bland annat genom att ofta våga ta avgörande beslut vid kritiska tidpunkter och vid behov gå mot strömmen.

Bara några exempel. George Washington, John Adams och James Madison (bland många andra) riskerade 1776 sina egna liv genom att deklarera USA:s självständighet. Och de fick i Storbritannien stöd för detta i sanning revolutionära steg av ingen mindre än den moderna anglosaxiska konservatismens fader Edmund Burke, som då sedan länge klagat på det förfelade brittiska styret inte bara av Amerika utan även Indien.

Arvid Lindman lyckades 1905, tillsammans med en grupp andra svenska högermän, undanröja risken för krig i samband med unionsupplösningen med Norge genom en rad lika resoluta som smarta politiska manövrer. Och Margaret Thatcher och Ronald Reagan drev som vi redan noterat på 1980-talet mot många vänners varningar och ännu fler fienders ramaskrin igenom skattesänkningar och en hård linje mot Sovjetunionen som ledde till både kapitalismens pånyttfödelse och kommunismens fall.

Huvudbudskapet får härför bli att politiker måste lära av historien och försöka tänka själva, snarare än att förlita sig på teoretiska postulat och/eller böja sig för varje hipp innevind. Idag ser vi tack och lov åter ett stigande antal konservativt sinnade världen runt som protesterar mot trams som könskvotering, medias vänstervridning och krav på att vi västerlänningar alltid skall respektera andras kulturella särdrag, hur galna de än kan vara, samtidigt som vi skall skämmas för våra egna egenheter, oberoende av hur goda och välfungerande de faktiskt är.

Det är härtill nästan bara konservativa politiker som vågar säga sanningen om och är beredda att göra vad som faktiskt krävs mot vår tids två stora faror – islamismen och kärnvapenbestyckade galningar som Kim Jong Un. Och då sådana faror alltid kommer att finnas och socialister och liberaler kommer att fortsätta producera galna teorier behövs starka konservativa röster inte bara i politiken utan också inom kulturen, akademierna och samhällslivet i stort. Inte minst i Sverige, vars moderna historia är ett sorgligt skolboksexempel på hur illa det kan gå när den politiska vänstern får fara fram som ideologiska furier och lyckas förstöra nästan allt som är fornt, gott och vackert.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad. Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Marxismens vision om ett klasslöst samhälle inspirerar exempelvis allt från massmördare som Stalin till fredliga socialdemokrater. Och liberalismens ensidiga fokus på frihet ger teoretisk näring till allt från intellektuella cykloper som libertarianer, som tror att Ayn Rand gick på vatten och vill att staten bara ägnar sig åt försvar, polis och rättsväsende, till socialliberaler som både vill ge u-hjälp till Kuba och ha en minst lika stor välfärdsstat som sossarna.

Då konservatismen bygger på observationer av verkligheten är den till stor del befriad från sådana inre stridigheter. Partisplittringar till höger är därför relativt ovanliga företeelser. Eftersom deras politik tar utgångspunkt i varje lands unika historiska omständigheter skiljer sig dock konservativa istället åt mellan olika länder och regioner.

I exempelvis industrialismens och den moderna individualismens hemland Storbritannien accepterade som noterat Torypartiet tidigt flera uppenbart goda liberala idéer som begränsad statsmakt, demokrati och marknadsekonomi. Och detta frihetliga arv utmärker idag även konservativa partier i före detta brittiska kolonier som USA, Kanada och Australien, där den dominerande läran hos respektive höger mest riktig kan beskrivas som liberalkonservatism.

I Europa kom konservatismen däremot att märkas av kontinentens hårdare historiska realiteter i form av kungligt envälde, stora militärmakter och tidigt stor statlig inblandning i sociala, kulturella och ekonomiska frågor. Detta blev mest tydligt i Tyskland, men också i Frankrike, Italien och Spanien, där de konservativa partierna länge förblev negativa till både demokrati och kapitalism.

Faktum är högern i flera av dessa länder idag till stor del har ersatts av andra idéläror. I Frankrike av ”gaullism”, som är en bisarr form av allmänborgerlig populistisk nationalism som om något mest liknar peronismen i Argentina. Och i Tyskland och Italien (fram till 1990-talet) blev en efterkrigstida form av kristdemokrati dominerande, som på katolsk bas vill bevara ett stort statligt och kyrkligt inflytande i samhället och i socioekonomiska frågor, i praktiken, har mycket gemensamt med socialliberalismen.

Att vissa konservativa partier fram till andra världskriget förblev skeptiska till både marknadsekonomi och folkstyre gjorde vidare att liberaler och socialister, teoretiskt med viss rätt, kunde beskylla dem för att stå nära fascismen och nazismen. Dessa rörelser var – och är – till både natur och politik i grunden socialistiska rörelser som kräver ett genompolitiserat samhälle. Exempelvis statssocialistiskt lagda tyska konservativa valde därför att alliera sig med Hitler då han dessutom lovade att upprusta och – framförallt – bekämpa Sovjetunionen.

I de flesta europeiska länder blev dock den stora majoriteten konservativa tidigt övertygade demokrater. I exempelvis Sverige utvecklades högern från en vid sitt bildande i slutet på 1800-talet säregen blandning av autokratiska kontinentala idéer och frihetliga brittiska ideal, sakta men stadigt till ett brett folkligt parti som långsiktigt rörde sig mot en brittisk-amerikansk form av konservatism. Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev därför den förste ledande svenske politiker som likställde nazism med kommunism. I början på 1930-talet rensade han dessutom ut alla nazistiska tendenser i partiets ungdomsförbund.

Konservatismen har med andra ord generellt varit mycket mindre likartad fascismen än vad socialdemokratin varit kommunismen. Efter andra världskriget har det också överlag varit konservativa som utgjort västvärldens mest kraftfulla försvarare av demokrati och kapitalism, medan vänstern ofta slirat på den ideologiska kopplingen. Exempelvis svenska socialister har ju som bekant fram till idag dragits med en mental svaghet i att skilja rött från rätt när det kommer till massmördande råskinn som Ho Chi Minh, Fidel Castro och Hugo Chavez.

Avslutningsvis. Då konservatism är mer av samhällsfilosofi än ideologi och fokuserad på allmännytta och moderation snarare än snabba förändringar och stöd till speciella samhällsgrupper är dess ledare som regel pragmatiska statsmän snarare än partipolitiker. För konservativa är med andra ord personligheten – att vara en god ledare med gott omdöme, snarare än en partigängare med starka ideologiska övertygelser – det viktigaste.

Detta har en enorm betydelse. För även om det givetvis både funnits gott om färgstarka liberaler och socialister och många exempel på misslyckade konservativa ledare, så är historieböckerna fyllda med högerledare vars starka, insiktsfulla och inte sällan lite udda personligheter spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen; bland annat genom att ofta våga ta avgörande beslut vid kritiska tidpunkter och vid behov gå mot strömmen.

Bara några exempel. George Washington, John Adams och James Madison (bland många andra) riskerade 1776 sina egna liv genom att deklarera USA:s självständighet. Och de fick i Storbritannien stöd för detta i sanning revolutionära steg av ingen mindre än den moderna anglosaxiska konservatismens fader Edmund Burke, som då sedan länge klagat på det förfelade brittiska styret inte bara av Amerika utan även Indien.

Arvid Lindman lyckades 1905, tillsammans med en grupp andra svenska högermän, undanröja risken för krig i samband med unionsupplösningen med Norge genom en rad lika resoluta som smarta politiska manövrer. Och Margaret Thatcher och Ronald Reagan drev som vi redan noterat på 1980-talet mot många vänners varningar och ännu fler fienders ramaskrin igenom skattesänkningar och en hård linje mot Sovjetunionen som ledde till både kapitalismens pånyttfödelse och kommunismens fall.

Huvudbudskapet får härför bli att politiker måste lära av historien och försöka tänka själva, snarare än att förlita sig på teoretiska postulat och/eller böja sig för varje hipp innevind. Idag ser vi tack och lov åter ett stigande antal konservativt sinnade världen runt som protesterar mot trams som könskvotering, medias vänstervridning och krav på att vi västerlänningar alltid skall respektera andras kulturella särdrag, hur galna de än kan vara, samtidigt som vi skall skämmas för våra egna egenheter, oberoende av hur goda och välfungerande de faktiskt är.

Det är härtill nästan bara konservativa politiker som vågar säga sanningen om och är beredda att göra vad som faktiskt krävs mot vår tids två stora faror – islamismen och kärnvapenbestyckade galningar som Kim Jong Un. Och då sådana faror alltid kommer att finnas och socialister och liberaler kommer att fortsätta producera galna teorier behövs starka konservativa röster inte bara i politiken utan också inom kulturen, akademierna och samhällslivet i stort. Inte minst i Sverige, vars moderna historia är ett sorgligt skolboksexempel på hur illa det kan gå när den politiska vänstern får fara fram som ideologiska furier och lyckas förstöra nästan allt som är fornt, gott och vackert.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad. Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Marxismens vision om ett klasslöst samhälle inspirerar exempelvis allt från massmördare som Stalin till fredliga socialdemokrater. Och liberalismens ensidiga fokus på frihet ger teoretisk näring till allt från intellektuella cykloper som libertarianer, som tror att Ayn Rand gick på vatten och vill att staten bara ägnar sig åt försvar, polis och rättsväsende, till socialliberaler som både vill ge u-hjälp till Kuba och ha en minst lika stor välfärdsstat som sossarna.

Då konservatismen bygger på observationer av verkligheten är den till stor del befriad från sådana inre stridigheter. Partisplittringar till höger är därför relativt ovanliga företeelser. Eftersom deras politik tar utgångspunkt i varje lands unika historiska omständigheter skiljer sig dock konservativa istället åt mellan olika länder och regioner.

I exempelvis industrialismens och den moderna individualismens hemland Storbritannien accepterade som noterat Torypartiet tidigt flera uppenbart goda liberala idéer som begränsad statsmakt, demokrati och marknadsekonomi. Och detta frihetliga arv utmärker idag även konservativa partier i före detta brittiska kolonier som USA, Kanada och Australien, där den dominerande läran hos respektive höger mest riktig kan beskrivas som liberalkonservatism.

I Europa kom konservatismen däremot att märkas av kontinentens hårdare historiska realiteter i form av kungligt envälde, stora militärmakter och tidigt stor statlig inblandning i sociala, kulturella och ekonomiska frågor. Detta blev mest tydligt i Tyskland, men också i Frankrike, Italien och Spanien, där de konservativa partierna länge förblev negativa till både demokrati och kapitalism.

Faktum är högern i flera av dessa länder idag till stor del har ersatts av andra idéläror. I Frankrike av ”gaullism”, som är en bisarr form av allmänborgerlig populistisk nationalism som om något mest liknar peronismen i Argentina. Och i Tyskland och Italien (fram till 1990-talet) blev en efterkrigstida form av kristdemokrati dominerande, som på katolsk bas vill bevara ett stort statligt och kyrkligt inflytande i samhället och i socioekonomiska frågor, i praktiken, har mycket gemensamt med socialliberalismen.

Att vissa konservativa partier fram till andra världskriget förblev skeptiska till både marknadsekonomi och folkstyre gjorde vidare att liberaler och socialister, teoretiskt med viss rätt, kunde beskylla dem för att stå nära fascismen och nazismen. Dessa rörelser var – och är – till både natur och politik i grunden socialistiska rörelser som kräver ett genompolitiserat samhälle. Exempelvis statssocialistiskt lagda tyska konservativa valde därför att alliera sig med Hitler då han dessutom lovade att upprusta och – framförallt – bekämpa Sovjetunionen.

I de flesta europeiska länder blev dock den stora majoriteten konservativa tidigt övertygade demokrater. I exempelvis Sverige utvecklades högern från en vid sitt bildande i slutet på 1800-talet säregen blandning av autokratiska kontinentala idéer och frihetliga brittiska ideal, sakta men stadigt till ett brett folkligt parti som långsiktigt rörde sig mot en brittisk-amerikansk form av konservatism. Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev därför den förste ledande svenske politiker som likställde nazism med kommunism. I början på 1930-talet rensade han dessutom ut alla nazistiska tendenser i partiets ungdomsförbund.

Konservatismen har med andra ord generellt varit mycket mindre likartad fascismen än vad socialdemokratin varit kommunismen. Efter andra världskriget har det också överlag varit konservativa som utgjort västvärldens mest kraftfulla försvarare av demokrati och kapitalism, medan vänstern ofta slirat på den ideologiska kopplingen. Exempelvis svenska socialister har ju som bekant fram till idag dragits med en mental svaghet i att skilja rött från rätt när det kommer till massmördande råskinn som Ho Chi Minh, Fidel Castro och Hugo Chavez.

Avslutningsvis. Då konservatism är mer av samhällsfilosofi än ideologi och fokuserad på allmännytta och moderation snarare än snabba förändringar och stöd till speciella samhällsgrupper är dess ledare som regel pragmatiska statsmän snarare än partipolitiker. För konservativa är med andra ord personligheten – att vara en god ledare med gott omdöme, snarare än en partigängare med starka ideologiska övertygelser – det viktigaste.

Detta har en enorm betydelse. För även om det givetvis både funnits gott om färgstarka liberaler och socialister och många exempel på misslyckade konservativa ledare, så är historieböckerna fyllda med högerledare vars starka, insiktsfulla och inte sällan lite udda personligheter spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen; bland annat genom att ofta våga ta avgörande beslut vid kritiska tidpunkter och vid behov gå mot strömmen.

Bara några exempel. George Washington, John Adams och James Madison (bland många andra) riskerade 1776 sina egna liv genom att deklarera USA:s självständighet. Och de fick i Storbritannien stöd för detta i sanning revolutionära steg av ingen mindre än den moderna anglosaxiska konservatismens fader Edmund Burke, som då sedan länge klagat på det förfelade brittiska styret inte bara av Amerika utan även Indien.

Arvid Lindman lyckades 1905, tillsammans med en grupp andra svenska högermän, undanröja risken för krig i samband med unionsupplösningen med Norge genom en rad lika resoluta som smarta politiska manövrer. Och Margaret Thatcher och Ronald Reagan drev som vi redan noterat på 1980-talet mot många vänners varningar och ännu fler fienders ramaskrin igenom skattesänkningar och en hård linje mot Sovjetunionen som ledde till både kapitalismens pånyttfödelse och kommunismens fall.

Huvudbudskapet får härför bli att politiker måste lära av historien och försöka tänka själva, snarare än att förlita sig på teoretiska postulat och/eller böja sig för varje hipp innevind. Idag ser vi tack och lov åter ett stigande antal konservativt sinnade världen runt som protesterar mot trams som könskvotering, medias vänstervridning och krav på att vi västerlänningar alltid skall respektera andras kulturella särdrag, hur galna de än kan vara, samtidigt som vi skall skämmas för våra egna egenheter, oberoende av hur goda och välfungerande de faktiskt är.

Det är härtill nästan bara konservativa politiker som vågar säga sanningen om och är beredda att göra vad som faktiskt krävs mot vår tids två stora faror – islamismen och kärnvapenbestyckade galningar som Kim Jong Un. Och då sådana faror alltid kommer att finnas och socialister och liberaler kommer att fortsätta producera galna teorier behövs starka konservativa röster inte bara i politiken utan också inom kulturen, akademierna och samhällslivet i stort. Inte minst i Sverige, vars moderna historia är ett sorgligt skolboksexempel på hur illa det kan gå när den politiska vänstern får fara fram som ideologiska furier och lyckas förstöra nästan allt som är fornt, gott och vackert.

Konservativa skiljer sig från liberaler och socialister genom att basera sin politik på praktiska erfarenheter och observationer av hur världen faktiskt fungerar snarare än utifrån abstrakta teorier om hur den borde se ut. Genom att studera Verkligheten har konservativa tänkare från Aristoteles och framåt bland annat konstaterat att människor är ofullkomliga, olika och överlag ogillar snabba förändringar. De har även dragit slutsatsen att människor aldrig kan bygga perfekta samhällen och att små, stegvisa förändringar vid rätt tillfälle istället för stora, teoridrivna och omvälvande revolutioner är den enda trygga vägen framåt.

Denna pragmatiska inställning till politiken har långt ifrån alltid varit uppskattad. Exempelvis accepterade både brittiska och svenska konservativa den allmänna rösträtten först när moderniseringen av respektive land kommit igång på allvar. I industrialismens hemland Storbritannien skedde detta 1834, då de konservativas ledare Robert Peel godtog en av liberalerna två år tidigare utförd rösträttsreform. Och i Sverige – där den ekonomiska utvecklingen startade långt senare – införde en högerregering allmän manlig rösträtt till riksdagen först 1907 och kvinnorna fick vänta till 1921.

I synnerhet det senare, svenska beslutet uppfattades av både allmänhet och politiska motståndare som ofantligt senkommet. Det byggde dock på samma princip som i Storbritannien – att landets befolkning först måste uppnå en viss grad av socioekonomisk utveckling som gjorde allmän rösträtt rimlig. (Den som vill fördela historisk skuld för Sveriges sena demokratisering bör också komma ihåg att denna färdplan drogs upp av liberaler, som fram till slutet på 1890-talet drev samma strama linje. Idag kan man också med kunskap om hur det gick i många underutvecklade länder i Afrika, Asien och Latinamerika när de först försökte införa demokrati beteckna den ursprungliga planen som rimlig.)

Ett annat exempel på ursprungligen impopulär konservativ klarsyn är Winston Churchill. Han insåg redan i mitten av 1930-talet vilken fara Nazityskland utgjorde och krävde därför upprustning. De flesta andra västliga politiker valde dock att blunda för verkligheten så länge, att när andra världskriget startade 1939 så höll hela den civiliserade världen på att falla ihop.

Ett halvsekel senare utnämndes också Ronald Reagan till krigshetsare. Han var ty en av få som vågade säga att då kommunismen var omänsklig och utgjorde en stor fara måste den aktivt bekämpas. Mer specifikt trodde han att USA kunde omkullkasta kommunismen genom att bland annat tvinga Sovjetunionen till en kostsam militär upprustning. För detta smädades han av nästan alla – fram till 1989, då kritiken hastigt tystande.

Reagan insåg därtill, liksom Margret Thatcher i Storbritannien, att skatter och regleringar sakta kvävde det kapitalistiska systemet. De genomförde därför aggressiva skattesänkar- och avregleringsprogram som många ansåg var helt fel och bara skulle skapa än större problem. Men, efter bara något år startade en av de kraftigaste högkonjunkturerna någonsin och 1980-talet blev på många sätt decenniet där efterkrigstiden omsider kan sägas ha tagit slut.

Adelsmärket för konservativa politiker är ergo att de, efter studier av både historien och samtiden, är beredda att ta tuffa beslut som ofta först senare visar sig kloka. Socialister och liberaler misslyckas däremot nästan regelmässigt med att uppnå sina mål då de låter sig styras av luftiga teorier och vackra visioner snarare än sunt förnuft. Att deras väljare överlag kräver omedelbara positiva resultat gör därtill deras politik både hattig och kortsiktig.

En annan vattendelare mellan konservativa och politiska vänstermänniskor är att de förra till stor del saknar de senares tendens till ideologisk purism. Då både socialismen och liberalismen bygger på helt till delvis verklighetsfrämmande teorier om bland annat människans natur och erbjuder vackra men farligt luftiga visioner av framtiden tenderar dess anhängare att träta om både mål och medel och spricka upp i grupperingar.

Senaste artiklarna