Birger Forell – tyskvän och antinazist

Att tjäna är människans storhet: Idéhistoriska essäer om Birger Forell av Johan Sundeen Högskolan i Borås    

Idéhistorikern Johan Sundeen, författaren till 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (2017), har i dagarna utkommit med en liten skrift (ca 75 s) om den svenske kyrkoherden Birger Forell (1893–1958) och hans humanitära livsverk i skuggan av andra världskriget betitlad Att tjäna är människans storhet: Idéhistoriska essäer om Birger Forell (Vetenskap för profession 40:2017). I fem specialstudier, i boken kallade essäer, belyser Sundeen de olika sidorna av Forells livsgärning alltifrån tiden som kyrkoherde i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1929–1942 (då han efter påtryckningar från den nationalsocialistiska regimen kallades hem till Sverige) till uppbyggandet av flyktingstaden Espelkamp under det dryga decennium som följde på andra världskriget.

Sundeen är en idéhistoriker i traditionell stil som håller det idé- och lärdomshistoriska valspråket ”lärdom och inlevelse” i helgd, hans syfte är att studera historien utifrån dess egna förutsättningar. Det han skriver i förordet är betecknande: ”Finge jag uttala en önskan så är det att de fem essäerna skall läsas idéhistoriskt och inte anakronistiskt tas till intäkt till dagsaktuella utspel. Birger Forell förtjänar bättre än att lyftas ur sina historiska sammanhang och göras till redskap i andra tiders strider än de som var hans egna” (s 15f). Tilläggas kan, att det är först då vi på detta sätt studerar historien utifrån dess egna förutsättningar som vi kan lära oss något av den och – inte minst viktigt i sammanhanget – se vår egen samtid i historiens ljus. Utan verkliga historiska kunskaper blir vi nuets fångar, passiva rön för allehanda åsiktsvindar och mycket lätta att dupera. Betydelsen av att studera historien för dess egen skull kan därför inte nog inskärpas.

Birger Forell var en kristen humanist som såg sitt livsverk i det ”sanna” (i motsats till det nationalsocialistiska) Tysklands tjänst som en kallelse från Gud. I botten låg en djup kärlek till diktarnas och tänkarnas Tyskland, som han lärt känna som ung student åren efter första världskriget. Tidigt kom han att identifiera sig med det slagna och utfattiga tyska folket han mötte vid denna tid.

Den tyskorientering som var utmärkande för Forell (och flertalet av hans generationskamrater) ledde inte till några sympatier från dennes sida för den nationalsocialistiska regimen, som han kom att stifta bekantskap med som svensk kyrkoherde i Berlin under åren 1933–1942. En viktig förklaring är naturligtvis att Forell, som befann sig i händelsernas centrum, hade tillgång till förstahandsinformation på ett sätt som ämbetsbröderna i Sverige saknade. För Birger Forell var det därför angeläget att informera omvärlden om den nationalsocialistiska regimens sanna ansikte. Inte minst viktigt var för honom att fästa omvärldens blickar på den förföljelse av kristna som pågick i Hitlers Tyskland, där de evangeliska kyrkorna hade underordnats en totalitär regim som förföljde de präster och lekmän som motsattes sig kristendomens nazifiering och var trogna den traditionella kristna tron.

I det tidiga 1930-talets Sverige var den så kallade kyrkokampen ett hett ämne, att de tyska nationalsocialisterna försökte gripa makten i kyrkan sågs, med rätta, som ett uttryck för det nya nationalsocialistiska Tysklands revolutionära karaktär. Birger Forell blev en efterfrågad person som verkade som skribent (framförallt anonymt) och höll föredrag på prästmöten i Sverige. God kunskap om det nationalsocialistiska Tyskland torde alltså ha funnits bland det svenska prästerskapet redan tidigt. Så mycket märkligare då att man i vissa kyrkliga kretsar, om jag är rätt underrättad inte minst på Västkusten, kunde hysa sympati för Hitlertyskland.

Det tredje rike som följde på den nationalsocialistiska revolutionen var med Birger Forells terminologi en totalstat, som skilde sig från äldre tiders despotier genom att vilja kontrollera ”individens hela tillvaro och väsen”, som han formulerar det i ett brev (s 17). Det helhetsanspråk på individen som nationalsocialismen ställde uteslöt i grunden varje annan livsåskådning eller religion. På denna punkt är nationalsocialismen besläktad med den samtida sovjetkommunismen, en annan totalitär ideologi. I sin analys av totalstaten föregriper den svenske kyrkoherden den judisk-amerikanska filosofen Hannah Arendt (The Origins of Totalitarianism från 1951). 

Forell uppmärksammade att den tyska kyrkostriden försiggick längsmed två olika fronter, dels var det en yttre kamp mellan nationalsocialismen och delar av kyrkorna om dessas rätt till frihet och självbestämmande samt yttersta lojalitet (Kristus eller Führern), och dels var det en inomkyrklig kamp mellan de så kallade tyskkristna (Deutsche Christen), som ville förena kristendom med nationalsocialism, och Bekännelsekyrkan, som höll fast vid den traditionella kristna tron. Forell själv tog mycket tydligt ställning för Bekännelsekyrkan. De tyskkristna med sin ”riksbiskop” hade emellertid den nationalsocialistiska regimens starka stöd.

I sina artiklar behandlar Forell även den så kallade tredje konfessionen, olika nyhedniska grupperingar som ville ge ett äktgermanskt alternativ till kristendomen. Intressant är hans mycket positiva omdöme om den intellektuella förgrundsgestalten bland dessa tysktroende, indologen Wilhelm Hauer (1881–1962), en märklig man som förlorade sin kristna tro då han verkade som missionär i Indien och istället kom att intressera sig för den gammalindiska traditionen. I en artikel i Svenska Dagbladet från 1933 skriver Forell om Hauer: ”Om hans oerhört starka religiösa förankring kan ingen som mött honom vara i tvivelsmål” (s 22). Det tycks som om de båda männen lärt känna varandra under en resa till Indien som Forell gjorde i sällskap med religionsvetaren Rudolf Otto (1869–1937) – mest känd för sitt betydelsefulla verk Das Heilige (’Det heliga’) – under slutet av 1920-talet. Med tiden utvecklades bekantskapen mellan Forell och Hauer till en personlig vänskap. Forell menade även att Bekännelsekyrkan och de tysktroende under Hauer hade ett gemensamt intresse av att kämpa för ökad religionsfrihet i Tyskland, något som tycks ha väckt den svenske ärkebiskopen Erling Eidems ogillande.

I den tyska kyrkostriden hörde Forell hemma inom den radikala falangen av Bekännelsekyrkan, den kring Martin Niemöller (1892–1984), som han i ett brev beskriver som ”den enda sant kristna” (s 25). Redan tidigt hade han engagerat sig för förföljda judar och mot den nationalsocialistiska raspolitiken, något som av naturliga skäl ådrog honom regimens ogillande. Att Forell år 1942 efter påtryckningar från högre ort kallades hem till Sverige, till en väntande kyrkoherdetjänst i Borås, är därför föga förvånande.

Det dröjde dock inte särskilt länge innan Forell 1944 kallades ut igen, denna gång till England för att på uppdrag av den anglikanske biskopen George Bell ta hand om själavård, kulturell stimulans och utbildning för de tyska krigsfångarna. En akt av imponerande storsinthet från biskopens sida i en tid då den brittiska avskyn mot allt vad tyskar hette var stor, får man tillägga. Både Bell och Forell drevs av tanken att de tyska krigsfångarna skulle ha en viktig uppgift i uppbyggandet av det nya Tyskland, som skulle uppstå efter tredje rikets förmodade nederlag. Det var därför viktigt att ge dem en gedigen bildningsgrund. Krigsfångarna skulle få lära känna ”det sanna Tyskland”, diktarnas och tänkarnas land, för att beredas möjlighet att bygga upp sitt land på kristen och demokratisk grund. Att nationalsocialisterna hade kunnat komma till makten berodde enligt Forell på den andliga nöden, den sekulariserade nutidsmänniskans andliga hemlöshet. Att stävja denna var därför viktigare än allt annat.

Birger Forell byggde upp en intellektuellt högtstående teologisk fakultet för krigsfångar på lägret Norton Camp. Fakultetens lärare var välkända teologiska akademiker, bland annat svensken Anders Nygren, som vunnit internationell ryktbarhet genom boken Eros och agape. Många av krigsfångarna som studerade på Norton Camp kom senare att bli professorer i teologi. Det är något av en ödets ironi att den mest berömde av dem, Jürgen Moltmann, kom att få en avgörande betydelse för den kommande ”68-kyrkan” genom sin marxistiskt influerade teologi. Så till vida får man säga att Forells ambition att genom bildning hålla de totalitära lärorna stången inte kröntes med framgång, i alla fall inte i detta fall.

Under sin tid i England ägnade sig Forell även åt att råda bot på den så kallade boknöden, bristen på god tyskspråkig litteratur, bland de tyska krigsfångarna genom att grunda ett tryckeri i Luton. För Dagens Nyhets läsare av år 1945 visar Forell upp ett av tryckeriet första alster, Heinrich von Kleists Der zerbrochene Krug (Den sönderslagna krukan), ett lustspel från 1808 (s 53). Det hela ger en tidsbild av ett svunnet Sverige där kulturen spelade en viktig roll. Forells arbete bland krigsfångarna handlade långt ifrån uteslutande om rent religiösa frågor, kulturlivet i form av litteratur och egna uppsättningar av skådespel fyllde en viktig funktion. Bildade antinazistiska tyskvänner som Forell och den judisk-brittiske filantropen Victor Gollancz motsatte sig överlag segermakternas brutala denazifieringspolitik med dess censur och ideologiskt betingade utrensning av tyska författare som Clausewitz, Bismarck och Hindenburg. Det var, menade de, helt fel väg att gå. 

Efter kriget var det dags för nästa stora projekt för Birger Forsells del, skapandet av ett centrum för kristen humanism 1948 på Gripenbergs slott utanför Tranås, där antinazistiska tyskar – representanter för ”det goda Tyskland” – sammanfördes med andra européer för att föra goda samtal. Syftet var att mildra det hämndbegär gentemot tyskarna som av naturliga skäl fanns på många håll i Europa och säkerställa uppbyggandet av en gemensam framtid i fredens och försoningens tecken, samt – inte minst – att bereda rekreation i en ekumenisk och kulturellt stimulerande miljö åt undernärda och utarbetade tyskar som aldrig stött, och i många fall förföljts under, nationalsocialismen.  

Forells sista projekt blev också hans största, uppbyggandet av flyktingstaden Espelkamp nära den holländska gränsen i Nordrhein-Westfalen. Bakgrunden var den stora bostadsbristen i det sönderbombade och av stora skaror från Östeuropa fördrivna folktyskar befolkade Tyskland. Hans idé var att bygga om ett gammalt militärområde, som han lyckades rädda från att förstöras, till ett mönstersamhälle med bostäder och arbetsplatser för 5000 personer. Avsikten var att tanken skulle sprida sig och flera sådana nybyggarstäder uppföras i Espelkamps efterföljd, om så blev fallet förtäljes dock inte. Genom att Forell höll fast vid sin vision och oförtrutet arbetade för den på ett pragmatiskt sätt stod Espelkamp färdigt som stad 1948. Flyktingstaden blev ett värdigt monument över en svensk kristen humanist väl värd att minnas.

Avslutningsvis kan sägas att Johan Sundeen skrivit en läsvärd liten bok om en man, tid och miljö, som inte är så avlägsen vår men ändå så annorlunda i det att allt utspelar sig före kulturradikalismens genombrott på bred front. Forells tid var en tid av bildningshumanism och kulturidealism, inte bara bland de välutbildade utan också inom arbetarrörelsen fanns dessa ideal. Att återuppväcka dem är en viktig sak i dagens kulturkamp. Den nationalsocialistiska kulturrevolutionen överlevde i tolv år, den kommunistiska i drygt sjuttio. Idag tyder mycket på att de senaste femtio årens västerländska kulturrevolution, 68-ornas och deras efterföljares, sjunger på sista versen. Vi lever i spännande tider – och bidrar i likhet med Birger Forell på sin tid till att forma Europas framtid, om än ofta på ett litet mer anspråkslöst sätt än vad som var honom förunnat.

 

Anna Lindén

 

 

 

Senaste artiklarna