Väljarkåren den enda kvarvarande klippan när hela partilandskapet svajar

Det är inte konstigt att det svenska partilandskapet flyter när S och M, Sveriges traditionella styrkepartier, övergett sina kärnväljare ungefär samtidigt. Sundhetskorrigering är på väg men det är väljarnas förtjänst; flertalet tongivande politiker fortsätter att bromsa sådan korrigering.

Någon som kommer ihåg när Moderaterna pläderade för en ekonomisk politik som innebar att såväl stat som medborgare måste rätta munnen efter matsäcken? En politik som på grund av sin uppenbara sanningsförtjänst åtnjöt ett starkt förtroende i väljarkåren. Efter demokratigenombrottet blev därför inte ”de radikala socialisterna” regeringsfähiga förrän dessa anammat en liknande linje. Under legendariska finansministrar som Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt samt även (den kraftigt undervärderade) Göran Persson åtnjöt socialdemokratin ett renommé (länge fullt berättigat) som ekonomiskt ansvarstagande. Det var uppenbarligen innan nutidseran när såväl S som M svalt den idag politiskt passliga hålla-hjulen-i-rullning-sagan. En saga som i praktiken gör gällande att det är nödvändigt att bemöta låne- och konsumtionshysteri med ännu mer låne- och konsumtionshysteri. Vilket skjuter fram och förvärrar skuldsoppan, straffar samhällets sparsamma medborgare samt sänker produktiviteten genom att hålla olönsamma företag vid liv med hjälp av konstgjord andning.

Någon som kommer ihåg när Socialdemokraterna var demokratins förkämpe nummer ett? Vilket innebar att hela arbetarrörelsens maskineri skulle kraftsamlat bara det ens viskats om att Sveriges väljarkår skulle avträda avsevärda stora portioner politisk (och ekonomisk) makt till icke-folkvalda ”kommissionärer” i fjärran land? Detta demokratiska försvar innehöll så uppenbar sanningsförtjänst att samtliga högerpartier tvingades anamma det demokratiska tankegodset med hull och hår.

Någon som kommer ihåg när Moderaterna skulle rest ragg på grund av det överstatliga EU-inslaget? Någon som kommer ihåg när såväl Socialdemokraterna som genuina marknadsförespråkare inom Moderaterna skulle rest ragg på grund av att Bryssel utvecklats till ett Mecka för starka särintressen (ett nästan oundvikligt resultat av det stora avståndet till väljar- och journalistkåren, bristen på transparens inom Bryssels bysantinska beslutsapparat samt behovet av en stor lobbyistplånbok)?

Någon som kommer ihåg när partiledningarna i både Moderaterna och Socialdemokraterna var så förankrade i den praktiska verkligheten att det aldrig ens hade föresvävat något av partierna att helt ”öppna gränserna”. Än mindre göra det utan konsekvensanalyser utan istället med luftigt lingonspråk kring ”multikulturalism” och ”öppna hjärtan”.

Någon som kommer ihåg när såväl Moderater som Socialdemokrater propagerade för ett starkt preventivt försvar? Samt inte tillät försvarsnedmontering för att sedan hamna i smått panikläge när de säkerhetspolitiska orosmolnen hopade sig?

 

Carl Bildt myntade en gång begreppet rödgrön röra men idag är det snarare den blåröda röran som dominerar svensk politik. Egentligen är det inte det minsta konstigt att det svenska partilandskapet flyter när S och M, Sveriges traditionella styrkepartier, övergett sina tidigare kärnväljare ungefär samtidigt. Hur blev det egentligen så? Jo, för att båda partierna sökte sig mot mitten som respons på medelklassens relativa styrketillväxt. Men, i hopp om att kunna vara allt för alla, utan att riktigt medge ompositioneringen. Vad skedde då när det växte fram ett missnöjesparti som ett direkt resultat av oundviklig åsiktsurvattning? Istället för att backa bandet och återerövra förlorad terräng gjorde både S och M sig skyldiga till ytterligare en strategisk dundertabbe. Egna tolkningsföreträden utnyttjades för att påstå att missnöjespartiet var en källa till dagens politiska turbulens. Snarare än ett symptom. Den tredje – och i särklass största – tabben har ändå varit att bemöta SD:s framgångar genom att försöka lägga locket på samhällsdebatten. Samt därmed urholka demokratin ytterligare. Till skillnad från vad partierna själva påstår har de senaste årens åsiktspoliseri aldrig gått ut på att ”skydda samhället”; utan på att skydda egna inlåsningar och prestigepositioner.

Vid det här laget har många väljare sett igenom bluffen. Sent omsider har därmed både M och S tvingats börja backa bandet gällande åtminstone asylpolitik samt lag och rätt. Däremot har stödet för den monetära kokainpolitiken, i allt väsentligt, förblivit intakt. Samma sak gäller stödet för EU, demokratiurgröpandets huvudkälla. Det pratas mycket om försvarspolitiken men den fortsätter att sakna bett. En hel del backande återstår alltså.

Få tycks tro det idag (informationen är fortfarande alltför ensidig) men även Sverige kommer att lämna det redan ordentligt skakiga EU-bygget. Sverige kommer därutöver att lägga om sin monetära politik. Om inte förr så efter en finans-/lånekrasch. Knäckfrågan är, i båda fallen, inte om utan när. Helt enkelt för att verkligheten har en förmåga att tränga sig på oavsett svulstigheter och plattityder.

Hur har då väljarkåren responderat på det turbulenta läget? I en kollektiv bemärkelse föredömligt. Traditionella partier har fått en kraftfull varning. ”Erbjud mer än idealistisk enfald, PR-floskler, reaktivt ‘ledarskap’ samt väljarfördummande; annars förpassar vi er till historiens skräphög.” Missnöjespartierna har fått en annan men lika kraftfull varning: “Erbjud mer kompetensbredd, en förståelse gällande ekonomiska fundamenta samt en trygg och optimistisk vision; eller så placerar vi inte heller er i regeringsställning”. Båda lägren avkrävs dessutom mer statsmannamässighet.

Många pratar om en nutidskris för demokratin men det är alldeles fel slutsats. Visst finns det så kallade extremister men dessa figurerar i alla åsiktsläger och neutraliserar i hög grad varandra. Vidare är dessa inte tillnärmelsevis lika många som etablissemangsapologeterna typiskt påstår av intresseskäl. Därutöver är det genomsittsväljaren snarare än extremisten som avgör valutslaget. Förstnämnda kan betraktas som en klippa även när det stormar. Idag rentav den enda klippan. Genom sin missnöjessignal i båda riktningarna har den kloka genomsnittsväljaren redan krattat manegen för en tredje väg: för vare sig mer eller mindre än back-to-basics politik. Bland annat innebärande äkta ekonomiskt hållbarhetstänk liksom internationellt samarbete utan en demokratiurgröpande supranationell överbyggnad. Det är vår smala lycka att alltfler väljare vill dit; därmed är det där vi till slut kommer att hamna. Fast trots och inte tack vare nutidens destruktiva vevande inom både S och M. Partierna krisar men demokratin krisar inte alls. Tvärtom manifesterar demokratin just nu sin imponerande styrka.

 

https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Gunnar_Str%C3%A4ng#/media/File:Gunnar_Strang.png

Senaste artiklarna