Ungern – ett historiskt perspektiv på EU:s svarta får

Söndagen den 8 april var det parlamentsval i Ungern. Sittande premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz vann en stor seger.

Fidesz–ungerska medborgarunionen var från början ett liberalt parti, men är numera nationalkonservativt och kristdemokratiskt präglat. Partiet tog runt hälften av ungrarnas röster och med det system man har i Ungern ger det två tredjedelars majoritet i parlamentet.

Sämre gick det för höger- och vänsterkanterna i den ungerska partipolitiken. Varken högerpartiet Jobbik eller socialisterna gjorde så bra val som de trodde och deras partiledare meddelade att de lämnar sina poster.  

Parlamentsvalet den 8 april hade det högsta valdeltagandet sedan 1998.

Många – inte minst inom svenska media – trodde att oppositionen skulle gå framåt. Man trodde att det höga valdeltagandet, som syntes redan tidigt på söndagen, skulle gynna oppositionen. Andra menade, att valdeltagandet var högt, eftersom Fidesz’ väljare ville manifestera hur viktigt det var att partiet finns kvar vid makten. De senare fick rätt.

Oppositionen var mycket splittrad. Det var framför allt socialisterna och de gröna som utmanade Fidesz. Gergely Karacsony ledde alliansen mellan Socialistpartiet och Dialog för Ungern – det gröna partiet.

Vi kan konstatera, att många svenska bedömare inte riktigt förstod vad som händer i Ungern och varför.

Ungern går sin egen väg inom EU. En del analytiker oroar sig för att landet närmar sig Ryssland och Putin. Andra säger, att det är fel att tro. Ungrarna närmar sig inte Putins Ryssland. Ungern vill markera mot EU.

Men det finns också bedömare – Fidesz och Viktor Orbán närstående – som är oroade över att den politiska kontrollen ser ut att öka. Framför allt på mediesidan. Oppositionens media har dålig ekonomi och framtiden för flera media är oviss.   

Fidesz är ett populärt parti i Ungern. Ekonomin går bra och människor har jobb. Många är glada över den ekonomiska tryggheten. De manifesterade detta vid valet den 8 april. Mycket av detta har svenska bedömare missat – eller medvetet förträngt.

För sedan har vi migrationen, och där uppehåller sig gärna svensk media och svenska opinionsbildare. Ungerns regering har varit tydlig med att man inte vill ta emot invandrare från Asien och Afrika och framför allt inte muslimer. Orbán har talat om den "muslimska faran’".

Det är lätt att fördöma, men vi måste se Ungern med andra ögon än svenska. Det är ett tusenårigt kungarike. Formellt var det en monarki till Andra världskrigets slut. I början av 1100-talet bildade man union med Kroatien i söder. Sedan trängde turkarna upp på Balkan och ockuperade stora delar av Ungern på 1500-talet.

Efter det avgörande slaget vid Wien 1683, trängdes det Ottomanska imperiet tillbaka söderut. Ungern befriades från ockupationsmakten och inlemmades via en personalunion i det österrikiska kejsardömet runt 1700. Så förblev det i 150 år.

Revolutionsåret 1848 släppte loss nya krafter i Ungern. Österrikarna besegrades av den ungerska upprorsarmén, men ryssarna kom till den österrikiske kejsarens undsättning och ockuperade Ungern. Det krävdes ytterligare ett krig och Österrikes nederlag i kriget mot Preussen 1866 för att Ungern skulle nå framgång i sin strävan efter självständighet.

Landet fick ett eget parlament 1867 och dubbelmonarkin Österrike-Ungern bildades. Kejsaren i Wien kröntes även till kung i Budapest.

Efter nederlaget i Första världskriget förlorade Ungern nästan tre fjärdedelar av sitt territorium framför allt till Rumänien och de nya staterna Jugoslavien och Tjeckoslovakien. Fredsavtalet 1920 blev starten för Ungern att återta de förlorade områdena, vilket så småningom ledde till ett ungerskt deltagande på Tysklands sida i Andra världskriget.

Kungadömet bestod men utan monark och med den f d amiralen Miklós Horthy som riksföreståndare 1920-44.

Efter 1945 ockuperades landet av Sovjetunionen i drygt fyra decennier. Upproret hösten 1956 kvästes på några veckor av Sovjetunionen och det var först vid mitten av 1960-talet som det politiska förtrycket lättade något.

Järnridåns fall började handgripligen i Ungern sommaren 1989 och det drog med sig hela det kommunistiska Europa. Ungern blev en fri demokrati, gick med i NATO 1999 och i EU 2004.

Men EU-medlemskapet har börjat kännas allt tyngre för de nationellt sinnade ungrarna, även om landet har haft stor nytta av det med de infrastruktursatsningar som EU har bekostat. Direktiven från Bryssel – verkliga eller upplevda – börjar påminna ungrarna om århundraden av ockupationsmakter.

Ungrarna vill bestämma själva. Man är rädd om sin självständighet. Som polackerna, vilka också kritiseras för att gå sin egen väg. Det är i den historiska kontexten vi måste se Ungerns kritiska hållning till de överstatliga direktiv som kommer från Bryssel.

 

Christopher Jarnvall

Senaste artiklarna