Vänsterns antirasism är den nya rasismen

Så blev vi alla rasister av Ivar Arpi & Adam Cwejman Timbro förlag Stockholm, 2018

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.”

Dessa rader är utan konkurrens de mest kända från Martin Luther King Jr:s tal i Washington 1963. Jag började skolan samma år. Dessa rader har funnits där i bakgrunden så länge jag har kunnat läsa och själv ta till mig information. Och för mig har detta varit kanske den bästa definitionen på hur vi som människor ska se på varandra. Jag har känt mig stabil i denna uppfattning bara för att allt oftare idag mötas av påståendet att just därför är jag rasist. En för mig, och tack och lov för många andra, helt orimlig slutsats. Än värre blir det när påståendena om att rasismen endast kan bekämpas om vi uppfattar och ser på våra medmänniskor utifrån rastillhörighet. I praktiken vad vänstern idag vill är att rasismen ska bekämpas med apartheid. För mig är det omöjligt att acceptera att rasism ska bekämpas med rasism.

Igår var det rasisterna i USA och i Sydafrika som förespråkade ”separate but equal”. Efter att ha läst Adam Cwejmans och Ivar Arpis bok  ”Så blev vi alla rasister” kan jag inte komma fram till något annat än att vänsterns ”antirasism” som förespråkar rasseparation under mottot ”seperate therefore equal” är den nya rasismen. Och det är en sorglig utveckling som inte bådar gott för framtiden. Men det är också en utveckling som uppmuntras från såväl vänsterkretsar som de mer traditionella rasistiska grupperingar som finns och gör sig allt mer synliga. De rent nazistiska grupperingarna  kan nu ta den extrema, och allt större delar av den tidigare inte så extrema vänstern, i hand i den gemensamma uppfattningen att ”rasmedvetenhet” är lösningen på alla problem. Mörka ska hata ljusa och ljusa ska hata mörka och sedan ska vi alla tillsammans hata judarna.
Nazisterna vill ha vit, icke-judisk överhöghet. De nya rasisterna på vänsterkanten används av extremvänstern för att skapa motsättningar i våra västerländska demokratier där majoriteten av befolkningen klassificeras som vit. Den gamla klasskampen för att riva ner de borgerliga strukturerna och systemen ersätts i dag med en raskamp där allt ont härstammar från ”vita” och alla ”vita” är skyldiga till kollektiv delaktighet i en förtryckande rasism som aldrig kan eller ska förlåtas. Vita människor kan aldrig heller, på grund av vitheten, bli en del av den antirasistiska kampen eftersom dom är – vita. Vita författare ska inte skriva om rasism och absolut inte ta parti för icke-vita - det är bara illa dold rasism.
Exemplen i Arpis och Cwejmans bok visar på hur fel det har blivit i Sverige och hur långt detta vansinne har gått. Boken innehåller så många exempel att de inte går att ignorera. Strävan att framstå som antirasistisk har varit så okänslig och så målinriktad att det inte spelat någon roll om ren rasism fått bli ett betydande verktyg i denna kamp.

I debatten runt boken har historikern Alf W Johanssons påståenden om  den fanatisering av konsensus i den svenska kulturen, som är så framträdande, lyfts fram. Han menar att när alla är överens så blir resultatet att de idéer som det råder konsensus om radikaliseras. Det finns ingen opposition och den som står upp mot den gällande konsensusuppfattningen blir medskyldig till de problem som ska lösas. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, att den så typiskt svenska konsensusmålsättningen skapar ett klimat av åsiktsförtryck och i praktiken starkt begränsa yttrande- och åsiktsfriheten av rädsla för att i alla sammanhang hamna utanför. Inte minst när det gäller arbete och engagemang.

”Så blev vi rasister” är en viktig bok. De väntande reaktionerna på den har kommit där den döms ut som nazistisk, rasistisk med mera, mede mera. Men också förvånande positiva omdömen från håll som var mindre väntat.
I bästa fall kan boken bli en dörröppnare för en mer sansad och nyanserad debatt. Kanske kan den leda till ett uppvaknande för många som anser att rasism bäst bekämpas med rasism.
Efter att ha läst boken, blivit upprörd, besviken och förvånad är jag
 än mer fast i min uppfattning att den rasism vi har i världen, i Sverige, bäst bekämpas genom att försöka uppfylla Martin Luther Kings dröm. ”...one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”


ROLF K NILSSON

 

Senaste artiklarna