Nationalstatens vara eller icke vara

Som konservativ behöver man inte vara nationalistiskt sinnad. Konservatism och nationalism går inte hand i hand. Men som konservativ är man heller inte internationalist. Det går emot den konservativa idén att vara för en sådan omfattande dekonstruktion av samhället som en upplösning av gränser och nation skulle innebära.

Internationalistiskt och kosmopolitiskt tänkande har under det senaste årtiondet blivit vanligt bland svenska borgerliga politiker vilket accelererade under den förra borgerliga alliansregeringen. Synen på nationalstaten förändrades, och allra tydligast blev det i Centerpartiet och dess förslag till nytt idéprogram men även Moderaterna och Folkpartiet(nuvarande Liberalerna) skrev in visionen om "en värld utan gränser" i sina partiprogram. När C som princip föreslår fri invandring är motiven frihet och mångkultur. Men i grunden finns centerns ideal om globalitet; ”ett tillstånd där vi alla blir världsmedborgare. Nationsgränser och nationer som begrepp minskar i värde. Centerpartiet välkomnar denna utveckling.”

Att svenska, borgerliga politiker vänder sig mot nationalstaten och i stället vill se sig som världsmedborgare i en global värld är ganska nytt.
Till vänster har det alltid funnits stora grupper som velat montera ned nationalstaterna (eftersom den anses förtryckande och exkluderande) och förenas i Internationalen. Borgerliga politiker har under efterkrigstiden inte velat elda på nationalistiska stämningar, men de hade inte heller längtat efter nationalstatens upplösning. Inte förrän nu.

Troligtvis beror detta på den faktiska utvecklingen; globaliseringen är ett konkret faktum. Internet och bättre kommunikationer får världen att krympa. Handel, människor, idéer och kultur rör sig alltmer gränslöst – det stämmer alltså att nationerna minskar i betydelse. Därtill beror det troligtvis på att den "värdegrund" – det knippe värderingar som alla i Sverige gör bäst i att visa bekännelse till för att inte anses vara oanständiga människor med "förskräcklig människosyn" – innehåller värden som öppenhet, mångfald, mångkultur, internationell solidaritet, antirasism och "allas lika värde". Värdegrunden förskjuter den offentliga idédebatten vänsterut och mot globalitet, och borgerligheten liksom resten av samhället följer med i strömmen. Utvecklingen pekar mot upplösta nationalstater, på sikt.

Nationalism som ideologi förstördes fullständigt av nazismen. Få har dock ifrågasatt nationalstaten, eftersom den förknippas med demokrati, självständighet och i Sverige med ekonomiskt välstånd. Visioner om en slags global demokrati och världsregering är utopiska och svåra att genomföra.
Hur kompromissar man mellan motstående intressen på världsnivå? Om andra värderingar än den svenska majoritetens vinner i världsvalen, kan vi då tvingas att ge upp sådant som äganderätt, yttrandefrihet eller rättigheter för kvinnor? Hur flyr man en förtryckande världsregering? Sådana frågor duckar globalitetförespråkarna för. De tar i stället motviljan mot nationalismen som blev arvet efter nazismen och förvränger den kraftigt, för att komma åt själva nationalstaten.

 

Att många svenska, borgerliga politiker vill säga adjö till nationalstaten bryter upp höger-vänsterskalan i en ny dimension, Gal/Tan. Bland dem som fortfarande räknar med och tror på nationalstaten även på sikt finns både socialdemokratiska och borgerliga sympatisörer. Kännetecken är viljan till ett starkt försvar, en reglerad invandring och ett erkännande av en inhemsk värd- och huvudkulturs existens. De är inte nödvändigtvis nationalistiskt sinnade, utan snarare konservativa.

 

De övriga har rusat in i framtiden i förväg. Radikala liberaler och socialister anser sig redan vara världsmedborgare i den nya, utopiska värld där man anser att invandring inte borde vara en politisk fråga (ty vi är alla världsmedborgare) och där landets f.d. borgerliga statsminister symboliskt deklarerade att försvaret är ett särintresse (för vad finns att försvara?) och någon inhemsk värdkultur existerar inte, eller åtminstone är den så inkluderande att alla världens kulturer (och religioner) anses rymmas i den.    

Dagens svenska borgerlighet är alltså splittrade på den ideologiskt värdebaserade Gal/Tan-skalan. På ena sidan ser vi Centerpartister och Liberaler som i dagens politiska konfliktlinjer  som inte främst rör ekonomiskpolitiska spörsmål ligger nära de värderingar som Vänsterpartiet och Miljöpartiet innehar. På den andra sidan har vi ett Moderat och ett Kristdemokratiskt parti som nu försöker navigera åt det konservativa hållet för att inte lämna spelfältet helt öppet åt Sverigedemokraterna. Frågan är dock om denna konservativa gir är seriöst menad. Har den nya moderatledarens bakomliggande radikala liberala rötter gått ur?  
 
Hade valrörelsen inför höstens val berört den monstruöst stora frågan om vi skall gå mot ett successivt farväl av nationalstaten, eller om den istället skall börja försvaras även på sikt, så hade det varit oklart och osäkert om några fler partier än endast ett av riksdagens åtta partier hade ställt sig på försvarandets sida. Rädslan över om det finns några väljare som vill rusa med in i framtiden och rösta på politiker som vill ta farväl av nationalstaten gör att intresset bland de politiska makthavarna att lyfta denna stora fråga helt enkelt inte finns. Men det borde den göra, inte minst för väljarnas insikt om vilka visioner de politiska partierna erbjuder. 

            
               
Fredrik Andersson

 

Senaste artiklarna