Tidig demokrati i Norden

I boken Germania, utkommen i Rom år 98, skrev den romerska statsmannen och historikern Tacitus om de germanska stammarnas seder och bruk. Om deras religion, deras bostäder, kläder och också några ord om deras statsskick. Om kungen och tinget.

Sina kungar väljer de med tanke på den utvaldes höga börd, sina härförare med hänsyn till deras tapperhet. Deras konungar har inte oinskränkt eller godtycklig makt, deras härförare åter är ledare genom föredöme snarare än genom befälsmakt, genom den beundran de väcker, om de är djärva, om de drar blickarna till sig, om de strider framför sin trupp.

….Om ärenden av mindre vikt rådslår hövdingarna, om viktigare frågor hela folket, dock med det förbehållet att jämväl de angelägenheter vilkas avgörande ligger hos folket, förbereds hos hövdingarna.

…Så snart den oordnade massan finner för gott, slår man sig ned med vapen i hand. Tystnad anbefalls av prästerna vilka vid detta tillfälle har bestraffningsrätt. Därpå lyssnar man till kungarna eller hövdingarna alltefter den ålder, den ädla börd, den krigarära eller den vältalighet , som var och en äger och mera på grund av den talandes värdiga sätt att giva råd än på grund av hans makt att befalla. Tycker man illa om ett förslag avvisar man detta genom ogillande sorl. Gillar man det däremot slår man ljudligt samman spjuten.

Nästa samtida skildring av nordbornas liv och kultur får vi gå ända till 800-talet för att finna. Då sänds munken Ansgar från Hamburg-Bremen till Birka för att missionera. Andra missionärer skickas också ut, bl.a. till Västergötland. Ärkebiskopen Rimbert som är en generation senare än Ansgar skriver krönikan om Ansgars liv år 854. Den kom i nyutgåva på svenska 1986 översatt av Eva Odelman. I helgonbiografin väljer han också att skriva om svearna och det svenska statsskicket. När Ansgar kom till Birka tog han kontakt med kungen och bad att få missionera bland hedningarna. Kungen svarade honom att det kunde han inte ensam besluta, han var tvungen att samla till ting och höra folkets mening. Först samlade kungen sina män och diskuterade saken med dem. När dagen för tinget kom lät kungen en härold ropa ut till folket vad Ansgars uppdrag handlade om. Folket uttryckte olika meningar, men efter att en gammal man talat till dem och framhävt att denna nya Gud kunde vara till nytta för dem, utan att man för den skull behövde förkasta de andra gudarna, enade sig folkmassan och man tillät kristendomen att utövas i Birka. Kungen sände genast besked till Ansgar att folket anslutit sig till kungens vilja, men kungen kunde likväl inte ge Ansgar tillstånd att predika, innan han på ett annat ting som hölls i en annan del av hans rike, framlagt saken för invånarna där.

I franska annaler från 800-talet berättas om en invaderande vikingahär. Den franska makten vill ha förhandlingar och de har en man som kan tala vikingarnas språk. De tillfrågas vilka de är, varifrån de kommer och vad de vill. Samt vilken titel deras herre har. På den sista frågan kommer svaret omedelbart: Ingen – vi har ingen herre och vi är alla lika.

Det finns en otroligt rik skatt i den isländska litteraturen. Den mest kända författaren är väl Snorre Sturlasson som skrev Heimskringla om den svenska Ynglingaätten och historien om Norges kungar. Men många andra satt på Island och skrev ner förfädernas historia, både allmän historia och ättesagor för de enskilda familjerna. Idag översätts Flatøyboken till norska, det kommer att bli sju tjocka volymer. Av naturliga orsaker förekommer inte Sverige och svenskarna i någon högre grad, men man kan anta att kulturen i Norge och Sverige under denna tid inte är särskilt olik. Under 1800-talet betraktade många historiker sagorna som verklighetsbeskrivningar, men detta ändrade sig med källkritiken som kom i slutet av seklet och det medförde att 1900-tals-historikerna inte har sett på sagorna som annat än påhittade berättelser. Nu svänger pendeln allteftersom man med arkeologiska fynd kan bekräfta många av historierna. Dessutom anses det inte vara någon tillfällighet att samma personer förekommer i olika sagor, det förstärker uppfattningen att händelserna som beskrivs grundar sig i olika grad på verkliga händelser.

Motiveringen till att man såg på sagorna som påhittade var att de inte var samtida. Man menade att ett avstånd på 200 år var för stort för att en sann historia kunde bevaras muntligt. Då bör man beakta att på Island och i Norge hade man odelsrett. Det innebar att varje person som skulle överta sin släkts gård måste kunna räkna upp till sex generationer bakåt i tid. Jag är idag 64 år. Om jag går sex generationer bakåt i tiden i min släkt hamnar jag i slutet av 1700-talet. Om min farfar hade berättat min släkts historia för mig när jag var tio år, en historia han muntligen fått höra av sin farfar vid samma ålder som jag, hade vi med hjälp av endast en muntlig förmedling hamnat på 1820-talet.

Arkeologen och författaren Mats Larsson skriver i boken Vägar till Sveriges födelse att det finns en svaghet i de samtida berättelserna eftersom de berättats av besökare som inte var en del av kulturen, medan trovärdigheten hos de isländska sagorna förstärks av det faktum att det är sin egen historia man skrev. Det ena perspektivet främjar närhet i tid men avstånd i geografi och kultur, det andra närhet i kultur och geografi men avstånd i tid. Oavsett, även om de fått inslag av den tid som författaren levde i, så handlar det fortfarande om den nordiska historien. Adam av Bremen, död ca 1080, var präst, författare och historiker och en av de mest betydelsefulla tyska krönikörerna. Han är mest berömd för sin krönika om ärkebiskopsdömet Hamburgs historia, som också innehåller upplysningar om livet i Norden. Hans beskrivningar har ansetts som trovärdiga på grund av att det var samtiden han beskrev. Han har förutom beskrivningen av templet i Uppsala också berättat om folket som levde i skogarna i Hälsingland och längre norrut, som amazoner, hundhuvuden, cykloper, som har ett enda öga i pannan, vidare de varelser som Solinus kallar himantopoder och som springer på ett ben, vidare de som tycker om människokött som föda. Därför undflyr man dem och tiger också med rätta om dem. Adam av Bremen besökte aldrig själv Sverige, han var gäst hos den danska kungen.

Den engelska historikern Philip Parker skriver följande om vikingarna: «Vikingarna var inte bara rena krigare, uteslutande upptagna av blodtörstig förstörelse. De kom från en kultur präglad av en otrolig komplexitet och rikedom, med ett högst levande konstnärligt arv, en litteratur rik på sagor och poesi, ett samhälle som skapade lagsamlingar och Europas tidigaste parlament.»

Tingsystemet ser ut att ha fungerat på samma sätt i Norge, Sverige och på Island. De äldsta tingen i Europa är Alltinget på Island och Tingwall på Isle of Man, både införda av norrmän på 800-talet. Vi känner alla väl till den grekiska demokratin, men varför är inte den nordiska tingsordningen bättre känd? I Norden var också slavar och kvinnor utestängda från tinget, med ett undantag: änkor med egendom hade rätt att möta upp på tinget. Enligt historikern Torgrim Titlestad beror det på att man inte har efterlämnat tempel och statyer. Heller inga samtida skrifter. Dessutom låg Norden i civilisationens utkant och här bodde få människor jämfört med länderna ute på kontinenten. Som en parentes kan nämnas att Island i 400 år, från mitten av 800-talet till mitten av 1200-talet, var utan kung eller annat statsöverhuvud. Endast tinget höll landet samlat.

Intill 1000-talet var lagarna bevarade i minnet och de blev upplästa av en lagsagesman. Man hade årliga lagting, mest troligt från 800-talet. Det fanns lokala ting för mindre områden, men också landskapsting och när landet blev samlat av flera landskap, också ting för hela området. Folket hade också motståndsrätt, vilken förpliktade dem att avsätta kungen om han inte följde lagarna. I den första kända landskapslagen i Sverige, Västgötalagen, står: «Svear äga konung taga och likaså vräka». I Västgötalagen framkommer också att alla landskap har sin egen lag, men när lagarna skiljer sig åt ska de alla underställas Upplandslagen. Västgötalagen är skriven i början av 1200-talet men finns idag endast i ett exemplar av en handskrift från 1280.

Några exempel från den isländska litteraturen om tinget och motståndsrätten. Danska kung Valdemar ville ha tillbaka en bit av Norge som han tidigare blivit lovad för att han hade hjälpt kungen. Den norske kungen måste först samla till ting och resultatet blev att folket inte önskade hamna under den danska kungen och därmed gav kungen besked till kung Valdemar att det inte stod i hans makt att ge bort delar av riket mot folkets vilja.

När kung Olav Tryggvason kom till Trøndelag för att kristna folket brände han ned ett hov och rövade gods och guld. Med detta bröt han löftet han gett på tinget året dessförinnan. Folket använde då motståndsrätten och samlade en här mot kungen. Han reste bort men kom tillbaka året efter. Men då hade folket beväpnat sig och hotade att döda honom om han inte lät dem ha sina lagar och sin tro i fred.

Den norska kung som följer på Olav Tryggvason är Olav Haraldson, senare helgad som St. Olav. Han försöker 1018 att bevara freden med sveakungen genom att gifta sig med en svensk prinsessa. Sveakungen avvisar honom bryskt. Krig hotar men folket samlar tinget för att bevara freden. Den svenska lagmannen Torgny Lagman hotar med både avsättning av kungen och dödsdom om han inte följer folkets vilja. Har det funnits en svensk lagman vid namn Torgny? Kanske inte. Kanske han inte är riktigt geografiskt placerad. Eller felaktigt tidsmässigt placerad. Om hela hans person är uppdiktad, så är han likafullt beskriven och orden nedpräntade. Kan man då se det som ett ideal på 1200-talet? Har Snorre beskrivit hur en lagman på hans tid, 1200-talet, talade? Det gör inte Torgny lagman mindre intressant.

Det var länge i Sverige stark strid om kulten. Mycket tyder på att flera kristna kungar fördrevs för att de vägrade förrätta blotet. I Hervararsagan (som är den enda isländska sagan som utspelar sig i Sverige) berättas om kung Inge som också vägrade att leda det stora blotet. Han fördrevs då och hans svåger Sven erbjöd sig att genomföra riten om svearna gav honom kungadömet. Förslaget godtogs och Sven blev kung. Han har då i sagan fått namnet Blotsven, sagaförfattarna var ju alla kristna och använder gärna nedsättande uttryck om de hedniska riterna och om kungar som godtog dessa.

Man kan, som många historiker på 1900-talet, förstås avfärda allt som påhittade berättelser, eller berättelser om en tid långt efter händelserna. Men hur man än betraktar dem och bemöter dem så ger de oss en bild av livet i Norden under tidig medeltid.

Jag avslutar med historiker Torgrim Titlestads ord i boken Vikingtid, motstandsrett og folkestyre: ”Det krävs mod och starka individer för att bevara och vidareutveckla en demokrati. Den kommer inte av sig själv. Varje ny generation har ett ansvar för att föra frihetsarvet vidare. Friheten måste skyddas mot de antidemokratiska och totalitära tendenser som hotar landet idag. För att lyckas i kampen för att bevara våra urgamla frihetsvärden är kunskap om vår historia vårt främsta hjälpmedel.”

 

Litteratur:

Tacitus: Germania

Boken om Ansgar, Biskop Rimberts krönika om Ansgars liv. Översatt av Eva Odelman

Torgrim Titlestad: Vikingtid. Motstandsrett og folkestyre.

Mats Larsson: Vägen till Sveriges födelse

Snorre Sturlasson: Heimskringla och Norges kungasagor.

Adam av Bremen: Gesta Hamburgiensis (De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar)

Philip Parker: The Norsemen’s fury

Senaste artiklarna