Historia från ett utedass i Småland

Under 1930- och 1940-talet tillbringade jag en stor del av somrarna i mina morföräldrars sommarbostad i Småland. På tomten fanns ett utedass som gjorts i ordning till min mormors 55-årsdag och därför hade siffran 55 målad på dörren. Dasset kallades sedan för 55-an.

På 55-an fanns gamla tidningar och Åhlén och Holms katalog. På en liten hylla ovanför dörren fanns också några böcker som gallrats ut från husets bokhylla på grund av ålder och därav följande mindre fördelaktigt utseende.

Eftersom jag alltid varit intresserad av gamla föremål räddade jag några böcker från att slängas eller eldas upp. De hamnade i min bokhylla, men först nyligen har jag tittat närmare på böckerna och kunnat konstatera att de är av kulturhistoriskt intresse.

En av böckerna har titeln Computi Ecclesiastici, tryckt 1673 och skriven av Magnus Celsius (1621–1679) som var professor i matematik vid Uppsala universitet. I boken redogörs bl.a. för beräkningar av tiden, årets indelning i månader och dagar enligt olika kalendrar samt namnen på månaderna. Boken är till större delen skriven på latin. Endast några korta ramsor eller beteckningar på månader är skrivna på svenska. Boken har pärmar av trä med omslag av pergament. På insidan av en av pärmarna finns anteckningar, kanske gjorda av författaren.

I denna bok finns bl.a. förklaringen till varför vi har ”felaktiga” namn på några månader. Årets nionde månad kallas september (som betyder den sjunde), den tionde kallas oktober (som betyder den åttonde) o.s.v. I den äldsta romerska kalendern hade året 304 dagar fördelade på tio månader, nämligen Martius, Aprilis, Majus, Junius, Quintilis, Sextilis, September, Oktober, November och December. Mars var årets första månad. Året förlängdes senare med månaderna januari och februari. År 153 f.Kr. bestämdes att januari skulle vara årets första månad.

En annan av böckerna har titeln Konung Gustaf den förstes historia, senare delen, tryckt 1753 och skriven av Olof Celsius (1716–1794), sonson till Magnus Celsius samt biskop och professor i historia vid Uppsala universitet. I denna bok har författaren skrivit sin namnteckning.

Boken redogör för de många konflikter och sammansvärjningar som förekom under åren 1529–1560. Bland de mer intressanta kan nämnas berättelsen om hur en sammansvärjning 1529 avslöjades genom en effektiv underrättelseverksamhet.

Gustaf hade fått information om att ett uppror planerades i Västergötland och Småland, men visste inte vilka som var inblandade. En stadstjänare i Stockholm som hette Hans och allmänt kallades Hans Våghals för sin djärvhet fick i uppdrag att företa en hemlig resa för att utforska stämplingarna.

Hans Våghals var född i Västergötland och uppgav att anledningen till hans resa var att han skulle besöka sin släkt. Han tog sig in i Västergötland genom skogarna och lät inte någon få veta varifrån han kom. Efter att ha fått information om sammansvärjningen lämnade han Västergötland med ett ansenligt förråd av västgötaostar, som han påstod sig vilja avyttra uppåt landet. Denna gång följde han landsvägen och blev som han väntat vid ankomsten till Tiveden anhållen av den vakt som fanns där. Han fördes till länsmansgården, där fyra man fick turas om att hålla honom under uppsikt. Hans Våghals hade fått kännedom om att brev som de sammansvurna skrev ställdes till denna länsmansgård för att sedan med säkra bud vidarebefordras till mottagare i andra delar av landet.

Hans Våghals ställde sig in hos länsmannen och hans husfolk, betalade generöst för sin mat och gav husets matmor några ostar. Han vann på detta sätt snabbt hennes förtroende. Han låtsades sedan bli sjuk och efter en tid så svag att han måste ligga till sängs och bli matad. Eftersom han ansågs vara så sjuk vågade man lämna honom utan uppsikt. Då han var ensam undersökte han rummet och fann på en hylla under taket en ask med brev till flera av de sammansvurna. På natten tog han breven, rymde till skogs och kunde så småningom lämna breven till kungen.

Länsmannen ville inte erkänna sin oförsiktighet, utan påstod att han skickat breven till Uppsala med en dräng och att han säkert visste att denne dräng hade drunknat på vägen och att breven blivit förstörda.

Upproret startade i Småland, där man slog ihjäl en av kungens fogdar och tog kungens syster Margareta till fånga. Västgötaherrarna kallade till ett möte på Larvs hed för att uppmana folket till uppror mot kungen. Bönderna ville emellertid inte delta i upproret. Västgöraherrarna kunde inte agera utan stöd från allmogen och även upproret i Småland kom av sig, när man inte fick stöd från andra landsändar.

Två av upprorsledarna i Västergötland, Ture Jönsson och biskop Magnus, flydde utomlands. De övriga sammansvurna samlades för överläggningar och vakthavaren vid Tiveden, mäster Nils, tillfrågades om breven till Uppland hade skickats. Nils försäkrade med en helig ed att han själv hade bränt upp alla, eftersom han inte funnit någon utväg att säkert vidarebefordra breven till avsedda mottagare.

Kungen kunde genom den information han fått genom breven vidta motåtgärder och straffa dem som deltagit i upproret.

I boken om Gustaf den förste finns också en redogörelse för hur den kända Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm kom till. Bakgrunden var en konflikt mellan kungen och prästerna. Olaus Petri höll och lät också trycka en predikan ”emot de grufweliga eedher och Guds försmädelse, som nu allmännelika brukas” och ställde överheten till ansvar för detta. Vid den tiden syntes några vädersolar, som Olaus Petri lät avbilda och sätta upp i Storkyrkan. Han påstod också att vädersolarna sannolikt var ett tecken på att överheten skulle komma att straffas för sina försyndelser.

Kung Gustaf skrev till ärkebiskopen Laurentius Petri att han av honom och hans bror förväntade sig mer ”biträde och beskedlighet uti Religions-verket”. Kungen hade inte längre förtroende för ärkebiskopen eller Olaus Petri och utsåg därför några ”skickeliga personer att med namn av Religionsråd” gå honom tillhanda i frågor som gällde reformation och kyrkoväsende. Den förnämste bland dessa fick fullmakt att vara Ordinator eller Superintendent över hela det andliga ståndet och hade befogenhet att avsätta ”odugliga” präster.

Olaus Petri ställdes vid ett möte i Örebro med rådet och den förnämsta adeln inför rätta och dömdes till döden. Stockholms borgerskap löste emellertid hans liv med 500 ungerska gulden.

Den tredje av böckerna från 55-an har titeln Fäderneslandets historia, sjunde upplagan, tryckt 1808 och skriven av Christian Wåhlin (1761–1829), docent i historia vid Lunds universitet, teologie doktor, professor och domprost.

I denna bok hävdas att den förste regent i Sverige, vars bedrifter man med visshet känner, är Oden eller Sigge Fridulfsen, som kom hit med en stor folkhop vid pass 250 år f.Kr. Det folk som Oden förde med sig kallades asar. Den förnämsta lärosats, som Oden inpräntade hos sina nya undersåtar, var begreppet om själens odödlighet. Oden försäkrade, att de som stupade i krig skulle hos honom i Walhall njuta en beständig lycksalighet. Enligt boken regerade Odens släkt, kallad Ynglingasläkten i Sverige i över 600 år.

Författaren anger namn på 47 hedniska regenter från Oden till Erik VI Segersäll på 900-talet.

Den av handstilen att döma sannolikt förste ägaren av Fäderneslandets historia har i boken skrivit omdömen om olika svenska regenter, t.ex. ”omskapade”, ”villrådige”, ”skenhelige”, ”högdragne”, ”stränge”, ”ädelmodige”, ”inkräktare”, ”nyttige”, ”krigslystne”, ”inskränkta”, ”sluge”, ”välgörande och mild”, ”ovanlig”, ”envise” och ”gamle”.

En andra del av boken handlar om Fäderneslandets statskunskap. I denna del beskrivs Sveriges geografi, rikets indelning, regering och riksdag, näringsliv, lagar, finanser, försvar samt kyrko- och skolväsendet. Uppgifter finns också om mynt, mått och vikter. Av boken kunde jag bl.a. lära mig att i början av 1800-talet mindre än tio procent av Sveriges befolkning bodde i städer, att de fyra till folkmängden största av dessa var Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Åbo samt att kaptenlöjtnant då var en militär titel och inte som nu en likör.

 

Lars Lindén, gästrecensent

Senaste artiklarna