Arbetarklasskonservatism

Jag är i hög grad uppvuxen hos mina farföräldrar. Sedan spädbarnsåren och upp i ung vuxen ålder vistades jag långa tidsperioder hemma hos ”farmor och farfar” i Tumba, söder om Stockholm, och grannort med min barndoms Salem. I mångt och mycket var det mina farföräldrar som gav mig mina grundvärderingar.

Låt mig berätta lite om mina farföräldrar. Min farmor, Dolly Finell, föddes 1931 i Helsingfors. Hennes far Erik var byggmästare i staden, och hennes mor Aune hade i sin ungdom tävlat i simhopp, och också fått bronsmedalj vid Nordiska mästerskapen i Helsingfors 1925, vid 14 års ålder. Som jag har förstått saken så var de närmast att betrakta som välmående medelklass före kriget – med det avses givetvis Finlands krig under andra världskriget. Efter kriget så ville hennes far inte längre arbeta som byggmästare, och han blev så småningom vaktmästare, och emigrerade med sin hustru till Sverige. Farmor började arbeta som 15-åring, och arbetade sedan, bortsett från de år som hon var hemma med sina barn, till hon gick i pension vid 62 års ålder. I Sverige arbetade hon som dietkokerska vid Tumba sjukhus.

Min farfar, Georg Sjöberg, föddes 1925 i Hangö, Finlands sydligaste stad. Hans far Harald var en tidigare sjöman som gått i land och blivit byggnadsarbetare. Modern Alli var, så vitt jag vet, hemmafru. Min farfar kan sägas ha kommit från en mer utpräglad arbetarfamilj. Vid 15 års ålder evakuerades min farfar med sina föräldrar från Hangö till ön Klippan utanför Helsingfors. Sovjetunionen övertog Hangö, och lokalbefolkningen evakuerades. Det var nog ganska dramatiskt, men min farfar var ganska fåordig om saken. Dock – varje gång som vi tog båten till Helsingfors så gick vi upp på däck vid inseglingen, och farfar pekade alltid ut Klippan och berättade någon historia om sin ungdom där. Farfar stred i Finlands fortsättningskrig vid Nylands brigad, den svenskspråkiga delen av Finlands armé. Före kriget hade han arbetat vid bank, men efter kriget var hans arbeten mer typiska arbetaryrken. Efter att han och farmor, tillsammans med två barn, flyttade till Sverige 1956, så arbetade han som fräsare, ett slags verkstadsarbetare, till sin pension 1985. De blev svenska medborgare i slutet av 1960-talet, och min far är den förste i familjen som är född i Sverige.

Jag växte upp med mina farföräldrars historier, inklusive krigshistorier. Därutöver förstås också många sedelärande historier. De inympade konservatism, speciellt kulturkonservatism, i mig. Farmors levnadsregler var enkla. Gör så gott du kan, och ligg inte det allmänna till last. Tag hand om din familj, speciellt din maka och dina barn. Trots att de inte var regelbundna kyrkobesökare, så ogillade farmor starkt skilsmässotrenden i Sverige. Framförallt under 1970-talet var ju den trenden stark i Sverige. Mina farföräldrar tillhörde de par som höll ihop, och farmors kommentar var att ”Det är inte alltid roligt. Det kommer en vardag. Varje dag kan inte vara en fest”. Hon ogillade slöseri. Men även om jag precis har sagt att hon inte var regelbunden kyrkobesökare, så hade hon en tro. Hon sade till mig att hon inte kunde sova om hon inte först hade bett Herrens bön (Fader vår), så som hennes mor hade lärt henne bönen på finska i hennes barndom.

Farfar yttrade sig inte lika mycket som farmor, hon var den som ”höll låda”, som hon kallade det. Men ibland så talade han om vad han tyckte. Då jag var som mest ateistisk i mina tonår, sade han till mig att ”det fanns inga ateister vid fronten”. Han sade också att i krig gäller det att vinna eller försvinna. Både farmor och farfar retade sig på kulturradikalism och slöseri med allmänna medel. Farmor sade att hon under något föräldramöte där hon protesterade mot att hennes söner utsattes för husmorsgymnastik (vad det nu var för någonting) i skolan, fick veta att hon var en bakåtsträvande skräcködla från Finland. Farfars kommentar till kulturradikaler var utan undantag ”de där knäpposarna”. Farmor berättade en hel del om landstingsslöseri, och hur hennes chef hade köpt in modern konst att hänga upp på väggen på hennes arbetsplats. Då farmor ifrågasatte varför allmänna medel skulle slösas på detta, fick hon till svar att de var tvungna att se till att göra slut på anslagspengarna, så att de inte fick mindre nästa år. Farmor var mycket noga med att man inte skulle skräpa ned och att man inte stjäl. Jag är helt övertygad om att det här är skälet till att mina fickor oftast är fulla av skräp – jag kan inte kasta skräp ifrån mig utan att först hitta en papperskorg.

Nu kanske det låter som en väldigt regelstyrd barn- och ungdom. Måhända. Jag upplevde det dock inte så. Jag visste vad jag skulle rätta mig efter, och det gav trygghet. Mina farföräldrar var underbara människor som ställde upp för mig och mina kusiner, som gav mig förankring i både värderingar och historia. Genom många samtal i min uppväxt med mina farföräldrar så har jag också fått ta del av deras barn- och ungdom, och bakgrund, hela vägen tillbaka till min farmors farfars barndom, då unge Mats Finne (senare Finell) fick tjäna dräng som nioåring under hungersnöden i Österbotten, och hur han därför som vuxen inte kunde kasta mat, ens om den var rutten. Rutten mat fick kastas då han sov middag och inte märkte någonting. Min släktforskning grundar sig på detta, att jag redan som barn fick ta del av en längre kedja.

Om jag skall återvända till farmor och farfar, och knyta ihop den här historien. I början av 1980-talet fick de äntligen råd att köpa hus. De hade fram till det för det mesta röstat socialdemokratiskt, även om ingen av dem gillade kulturradikalismen, någonting som blev mycket starkare efter att socionomvänstern tog över socialdemokratin. Men efter att de köpte hus slutade de att rösta till vänster.

Min farfar sade att ”sossarna ljög ihop historier om hur bra husägare hade det på bekostnad av hyresgäster”. Då han själv blev husägare upptäckte han att så inte var fallet. Jag vet att farmor röstade konsekvent på Moderaterna i åtminstone två decennier. Farfar röstade på Ny Demokrati i valet 1991. Att han som arbetarklassväljare röstade på Ny Demokrati pekade mot en utveckling som vi har sett de senaste decennierna i hela Västerlandet. Socialdemokratin har övergett klass, och gått över till identitetspolitik. Deras gamla väljare, som nog kunde intressera sig för fördelningspolitik (även om farfar som sagt upptäckte att ”sossarna ljög” efter att han blev husägare), men ofta var kulturkonservativa, lämnade dem och lämnar dem. Identitetspolitik är helt enkelt ingen valvinnare bland arbetarklassväljare.

Mona Sahlin får väl sägas ha varit en identitetspolitisk pionjär i svensk politik. Då hon under 1990-talet föreslog positiv särbehandling på arbetsmarknaden så slog farfar helt bakut. ”Det kommer att bli ett himla're hat” utbrast han på finlandssvenska. Mina farföräldrar påpekade också ofta att då de kom till Sverige, så började min farfar jobba ”andra dagen i Sverige”, och att de inte hade legat sitt nya hemland till last, utan bidragit till att bygga upp det svenska välståndet. De hade på inga sätt efterfrågat några förmåner.

Farmor och farfar är på många vis min moraliska kompass. Det sitter i ryggmärgen, och för det kommer jag alltid att vara mycket tacksam.

Senaste artiklarna