Moderna bildstrider

Politik är en konst med både sköna och fula sidor. En mindre tilltalande sådan är viljan att förstöra motståndares symboler. På ett psykologiskt plan har detta gett oss allt från pöblar i antikens Grekland till slynglar som river ner valaffischer i Sverige. Och likt voodoopräster som kör nålar i dockor verkar sådant folk tro att de tillfogar fienden smärta och nederlag.

Som det sista exemplet antyder har beteendet en bakgrund i religionen. Så kallade ikonoklasmer – det vill säga medveten förstörelse av andra människors religiösa symboler – har blossat upp lite varstans genom historien. Från vår egen kulturkrets kan nämnas bildstriden i Bysans på 700- och 800-talen och protestanters utrensande av ”katolskt kraffs” i kyrkor på 1500-talet. Och i vår tid krossar som bekant islamister kristna och andra religiösa symboler i bland annat Afghanistan och Syrien med dynamit.

Då vi människor mestadels tolkar världen omkring oss genom identifikation och tydning av bilder är den emotionella sidan av detta lättbegriplig. Hjärnan sammanblandar helt enkelt symboler med vad de representerar. I ett andra steg omvandlar hjärnan också de känslor som bilder väcker till ideologiska uttryck som i sin tur kan sporra till direkt handling. En kyrka representerar alltså för en islamist en hednisk tro, som väcker en känsla av obehag som leder till en kyrksprängning.

Ett mer banalt svenskt exempel är vissas hätska inställning till kungahuset. Dess sedan länge lika maktlösa som sympatiska figurer utlöser hos många socialisters och libertarianers än idag inte bara intellektuellt förakt utan nästan rena hatkänslor. Djupt liggande mekanismer tolkar med andra kungligheter som symboler för en förhatlig tidsålder och/eller ouppnådda ideologiska målsättningar som får människor att brusa upp. Monarkin skall därför bort, hur folkkär och välfungerande den än är.

Ett annat exempel är religion. Det förakt som inte minst många ”intellektuella” visar inför organiserad religion är lika patologiskt och ologiskt. Och detta gäller speciellt kristendomen. Att religion ger miljarder människor en känsla trygghet och en mening med livet spelar för många ateister ingen roll. Tvärtom anser många att det är deras plikt inte bara att ifrågasätta utan även håna folks tro som förlegat och löjlig. Igen kan vi alltså hur sedan länge harmlösa funkar som triggande symboler.

Ideologisk laddat symbolism är vidare offentlig arkitektur. Utanför det gamla östblocket finns nog inget land som ser så sovjetiskt ut som delar av Sverige. Den som tvivlar kan ju försöka ta en estetiskt behaglig promenad längs fel sidan ån i Uppsala, söka njuta av utsikten kring Sergels Torg i Stockholm eller söka efter ett vackert hus i Södertälje att bosätta sig i. Ja, till och med i det unikt pittoreska Arboga vill man bara man blunda när man tvingas passera Konsumklossen mitt i stan.

Den rivningshysteri som for fram över Sverige på 1960- och 70-talen var också lika ideologisk som den arkitekturstil som redan då sedan länge varit dominerande. Och igen var – och är fortfarande – symboliken i både det gamla och det nya direkt drivande. Byggnader i traditionell stil började efter 1900 i vissa kretsar att anses som ”borgerliga” medan de glas- och betonghus som än idag slängts upp beskrivs som ”modernistiska” trots att det sedan en evighet går tretton sådana eländen på dussinet.

Det vore lätt att försätta räkna upp många fler områden där (små) gruppers symboliska smaker och låsningar påverkar sinnevärlden. Militären och polisen, som symboler för människans inneboende råhet, har skurits ner kraftigt och omvandlats till politiskt korrekta instrument. Kärnfamiljen, som figur för den lilla värld som ideologer fruktar då den förhindrar en omstöpning av samhället i av dem önskad riktning, har utarmats medelst barnhemspolitik. Och medan urgamla traditioner som midsommar beskrivs som töntiga motarbetas julfirande och skolavslutningar årligen aktivt av förblindade ideologer.

Kort och gott. Alla symboler – ehuru harmlösa – som påminner om allt gammalt, fornt, svenskt, europeiskt och västerländskt utraderas medvetet och i dessa dagar anses till och med manlighet och kvinnligt som hopplöst förlegat. Om dagens ideologer får som dom vill kommer världen ergo snart att bestå av en socialrealistisk grå massa befriad från historiska minnen och befolkade av könlösa individer.

Hur människor kan känna inspiration och gå igång på en sådan vision är för mig obegripligt. Att många gör det och drivs till både meningslösa och irrationella handlingar av känslor triggade av olika symboler står likväl klart, trots att vi som tycker annorlunda garanterat utgör drygt 90 procent av befolkning.

Om vi därför bara kunde kasta ut de resterande procenten från maktens korridorer skulle det vara enkelt att ändra på saker och ting. Trixet är bara att hitta egna symboler som kan få folk att rösta rätt; något som den svenska borgerligheten sedan 1930-talet varit oerhört usel på.

Senaste artiklarna