Béla Bartók – den konservative modernisten

“Det tråkigaste är att jag måste lämna med bagaget fullt”. Orden är Béla Bartóks och det är bland de sista ord han säger till den läkare som sköter om honom under de sista dagarna av hans liv. Béla Bartók gick bort i blodcancer den 26 september 1945, efter att ha levt i landsflykt sedan 1940.

Innan han togs in på sjukhus hade han hunnit komponera den tredje pianosonaten, som han tillägnade sin hustru Ditta. Den anses vara den mest romantiska och melodiskt mest tilltalande av de tre pianosonater som Bartók hann med att skapa under sitt förhållandevis korta liv, sett till allt han hann med att åstadkomma. När han gick bort var han 64 år och hade under flera år lidit av återkommande attacker av feber och svaghet. Den tredje pianosonaten komponerades under de absolut sista månaderna av hans liv i en febril aktivitet där Bartók tävlade med döden. Han satt uppstödd mot kuddar i sängen i våningen i New York med medicinflaskor på nattduksbordet och när han till slut tvingades lägga in sig på sjukhuset var han ännu inte riktigt klar med sista satsen av pianosonaten. Han hade cirka 16 takter kvar. Dessa hann han endast med genom att ge en medhjälpare direktiv för att kunna skriva ner, vilket denne också gjorde. Man kommer här att tänka på Mozarts sista dagar och hans ofullbordade Requiem-mässa. Bartók hann inte vara på sjukhuset mer än några dagar innan döden skördade honom och han var fullt medveten om sin situation, därav de ord jag citerar ovan.

Bartók ansåg att han hade sitt bagage fullt med musikaliska idéer som bara väntade på att få materialiseras i musik, men hans krafter under de sena åren var begränsade. Få kompositörer har varit så produktiva och nyskapande som ungraren Béla Bartók. Ändå fick han under sin livstid inte uppleva hur hans musik skulle komma att räknas till de verkligt stora verken från den epoken. Han led ofta under sitt liv av bristen på erkännande och bekräftelse, även om han som konsertpianist under de yngre, mest aktiva åren turnerade i 22 länder på fyra kontinenter. Han lär ha hållit 630 konserter sammanlagt. Vissa som solopianist, men sedermera uppträdde han också tillsammans med olika orkestrar.  Publiken var under hans livstid inte riktigt redo för hans för den tiden lite svårtillgängliga musik. De hade vant sig vid senromantikens smekande tonspråk och sångbara melodik och Bartók skilde sig mycket från den musikstilen. Inte minst på grund av hans idé om att behandla pianot som ett slaginstrument kom han att betraktas som en brutalist inom musiken. Hans spelstil var totalt individuell, hans anslag var hårt och ibland metalliskt och han använde också pedalerna mycket sparsammare än sina föregångare. Stilen vid pianot ansågs av många vara stel och mycket korrekt, men ganska odynamisk. Det var endast hans armar som arbetade. Denna spelstil försökte han även som pedagog att införa. Han arbetade flera år som pianopedagog vid musikhögskolan i Budapest. Bartók skrev också en lärobok för unga pianister med titeln ”Mikrokosmos”.

Själv har jag alltid betraktat Bartóks musik som ganska svårlyssnad, lite otillgänglig och ibland väldigt bullrig och oskön. Romantiker som jag är. Jag har tidigare definitivt ansett att han tillhörde det moderna, atonala tonspråk som jag hade svårt att tillägna mig. Men när jag tittade närmare på hans biografi och dessutom lyssnade på ett av hans mest berömda stycken på Lisztakademien här i Budapest fick jag en helt annan uppfattning om Béla Bartók än jag tidigare haft. Det rörde sig om ett berömt stycke för två pianon och slagverk som ett ungt tvillingpar vid pianona och två unga slagverkare uppförde.  Det är ett förhållandevis sent stycke i Bartóks produktion och var ursprungligen ett beställningsverk från Baselsektionen av  det ganska nybildade International Society for Comtemporary Music, det är daterat 1937. ISCM hade funnits sedan 1922. År 1938 höll föreningen sin årliga konferens i London. Sten Broman lär enligt Carlhåkan Larsén,  som skrivit en bok om Broman,  ha sagt om detta möte; ”Ett musikhistoriskt betydelsefullt ögonblick var framförandet av Bartóks sonat för två pianon och slagverk, som utgjorde den mest originella nyheten. Finalen var så genialt gjord att alla ropade ´bravo´ under applåderna”. Vid samma konferens presenterades musik av Anton Webern och Olivier Messiaen. Den senares två orgelstycken betraktades av Sten Broman som ”ren smörja”.

Bartóks berömda musikverk uppfördes 10 gånger på olika ställen i världen, alltid med Bartóks hustru Ditta Pásztory vid det andra pianot och han själv vid det första. Sista gången det uppfördes av de två var den 21 januari 1943 i USA, dit paret då hade flyttat.  Pianona och slagverken var av lika betydelse. Här experimenterar Bartók med slagverk, låter musikerna slå på olika ställen av trumskinnen och cymbalerna för att nyansera ljuden, använder dessutom trumpinnar av olika storlek och hårdhet, samt använder en pennknivs blad (eller fingernaglarna) för ett speciellt ljud i styckets sluttakter.  På så sätt kan man säga att Bartók förvaltade traditionen från romantikens förkärlek för klangfärger, men han gjorde det på sitt alldeles egna sätt. Öppningen, med de 4 första kromatiska tonerna påminner om J S Bachs Cissmollfuga, men också Liszts orgelfuga med dess B-A-C-H-motiv.  Musikforskare har även upptäckt influenser från Chopins Fiss-mollpolonäs och Schuberts Der Doppelgänger. Uppbyggnaden och den musikaliska arkitekturen hos Bartók har av musikforskare konstaterats rimma med ”det gyllene snittet”. Det anses harmoniera med naturens perfektion.

Bartók var en naturmänniska, han hyste nästan en mystikers förkärlek för promenader i naturen, då han gärna mottog idéer till sina kompositioner. Han ansåg också att allt i naturen hänger samman med vartannat och han hyste en starkt humanistisk syn på människan och människans plats i tillvaron.

Den tid han levde i var en tid av stora politiska omvälvningar i hans land. Bartók var född 1881 och var således ganska ung då första världskriget bröt ut. Efter att ha studerat musik i både Pozsony (Bratislava, som då tillhörde Ungern) och Budapest, begav han sig till Wien och Paris. Den sistnämnda staden var under åren före första världskriget ett kulturellt centrum dit många av tidens avantgardistiska konstnärer sökte sig, så även Bartók. Han komponerade en del verk, bl a två operor. Bartók var i sin ungdom starkt influerad av och en stor beundrare av den franske företrädaren för impressionismen, Claude Debussy. Han beundrade även österrikaren Schönberg, när han så småningom kom i kontakt med hans musik som i högsta grad var nyskapande, och fransmannen Maurice Ravel. Man har upptäckt att Bartók och Schönberg  vid samma tid sysslade med ungefär samma saker inom sina respektive verksamheter, varandra ovetandes.

Vid tiden för första världskriget hade musiken nått ett utvecklingsskede då den sökte andra uttrycksmedel än romantikens sötma . Troligtvis också påverkad av de tekniska landvinningarna och den oro i samhället som folkförflyttningarna och industrialismen medförde sökte musikerna ett nytt och mera strikt och även oskönt uttryck. Nu fick skönheten vika till förmån för expressivt uttryck, suggestivitet och agitation. Musiken gjorde ofta stora språng, något som tidigare varit sällan förekommande. Dessa språng hade en chockeffekt på lyssnaren. Långa pauser användes också som ett sätt att bryta upp den långa melodiska linje som varit ideal i de tidigare epokerna och bidrog till frihet i skapandet.  Musiken skulle anknyta till alla känslor i människan, även desperation, ilska, besvikelse, raseri och de känslor som tidigare epoker ansåg icke önskvärda. Stråkinstrumenten används på ett nytt sätt, ofta spränger Bartók in pizzicato-partier och slag mot instrumentkroppen med fingrar eller hand. Alban Berg, den tyske modernisten,  utövade också ett stort inflytande över Bartók under mellankrigstiden och Bartók gjorde vid en resa ett längre uppehåll i Berlin för att träffa Berg.

Under tiden för första världskriget höll sig Bartók mest i Budapest, där han sysslade med ett intresse som skulle komma att dominera hans liv under de flesta perioder. Han gjorde långa resor ut på landsbygden och även till Nordafrika och Asien för att samla in och nedteckna folkmusik. Han hade vid musikhögskolan i Budapest träffat Zoltán Kodály, det andra stora namnet inom ungersk folklig musiktradition. Kodály skulle så småningom komma att doktorera i ämnet. Bartók fascinerades av den skatt av folkliga melodier som han var angelägen att bevara åt eftervärlden. Dessa melodier har sedan legat till grund för mycket av Bartóks musik. De hade helt andra skalor än konstmusiken vid den tiden hade. Ofta pentatoniska och med frygiska, lydiska eller kyrkotonarter. Forskarna har kunnat konstatera hur Bartók ofta lånat hela strofer ur denna musik och hur han använt sig av uppbyggnaden av den för sina egna kompositioner. Bartók sysslade under många år med att analysera, finslipa, jämföra och dokumentera hela denna stora skatt. Ofta arbetade han upp emot tio timmar om dagen med detta tålmodiga och föga publika arbete. Han var mycket pedantisk och kunde syssla länge med att göra jämförelser mellan olika länders uttryck. Under de sena åren tillhörde han Vetenskapsakademien i Budapest, där han kom att syssla med detta forskningsarbete. Han hade också ett stipendium till ett amerikanskt universitet under de sista åren av sitt liv för samma ändamål.

Bartóks musik är mycket arkitektonisk. Han byggde utifrån strikta system av toner och var mycket noga med strukturen i ett stycke. Man kan säga att Bartók var en matematiskt inspirerad musiker och hans stycken är mycket intrikat utformade, ofta i fugaform.  Han kunde fila på ett stycke i månader för att finna den rätta formen för det, han sägs ha varit en otrolig perfektionist. Bartók var väl lämpad för detta obemärkta arbete, då han sägs ha varit ganska otillgänglig som sällskapsmänniska. Han var en inåtvänd natur och sökte gemenskap i ett litet samfund som kallade sig unitarierna. Sällskapet byggde på att allt i tillvaron och universum hänger samman. Det finns fortfarande en lokal här i Budapest som tillhör unitarierna och bär hans namn. Bartók var pacifist och avskydde den fascistiska ungerska gren av den tyska nazismen som i Ungern hette Pilkorsrörelsen.  Under andra världskriget förbjöd Bartók de länder som var allierade med Hitler att spela hans egen musik. Han vägrade också att fylla i de formulär om ras och familjens bakgrund som var obligatoriska i Ungern. Marken började bränna under hans fötter när kriget startade och han beslöt sig för att fly till USA. Där hade han tyvärr inte tillgång till de kontakter som han byggt upp tidigare i Europa och han längtade ofta hem. Hans musik var då inte heller så känd i USA och han fick finna sig i en tillvaro som relativt obemärkt.

Bartók själv betraktade sig inte som någon riktig modernist, han ansåg att han arbetade i senromantikens musikaliska anda, om än med ett annat tonspråk. Han älskade att experimentera och ville utveckla en ny musik på den traditionella grunden. Han ansåg för övrigt att Franz Liszt betytt mycket mer för den nya musikens utveckling än Richard Wagner. Det är tveksamt om Bartók själv insåg hur stor han skulle bli inom den nya musiken och hur mycket som skulle komma att forskas om hans bidrag till den. Han delade det öde som många stora genier inom olika vetenskaper och konst genom tiderna haft, den tragik som ligger i att vara annorlunda och oftast före sin tid. Efter hans död spred sig kunskapen om hans musik till de musiksällskap och orkestrar som letade efter något nytt och han kom under åren efter kriget att spelas alltmer i konsertsalarna.

Jag anser att Béla Bartók och hans liv och musik är ett gott exempel på konservatismens motto att ”förändra för att bevara” , till största delen genom hans oerhört viktiga arbete med folklig tradition, men också i de kompositioner han efterlämnat, för övrigt över tusen sådana. Han tog tillvara ett musikspråk som han insåg höll på att dö ut, ett folkligt melos som han fann oerhört rikhaltigt och intressant. Genom sin konstmusik kunde Bartók medverka till att detta folkliga arv inte förstördes utan kunde leva vidare.  Bartók fick ofta kritik för att hans tonspråk var oskönt och atonalt, men han betonade själv att han alltid skapat tonala verk, om än med annorlunda skalor än de för hans tid rådande. Jag är inte tillräckligt insatt i hans musik för att kunna bedöma den utifrån ett forskningsperspektiv. Min avsikt här har varit att visa på hur väl Bartók lyckades med att i konservatismens anda skriva musikhistoria som en nyskapare av stora mått.

 

Litteratur:

Musik der Zeit, eine Schriftenreihe zur Zeitgenössischen Musik, Lindlar Heinrich, utg., Bonn 1952

Musikblätter der Anbruch, Sonderheft Béla Bartók, 2.  Jahrgang, No. 5, 1921

The Bartók companion, Gilliér Malcolm, London 1993

Bartóks chamber music, Kárpáti János, New York 1994

Musik der Zeit, Lindlar Heinrich, Bonn 1953

Bartók and Kodály anno 1910, utställningskatalog, Budapest 2010

Béla Bartók, L´homme et l´oeuvre 1881-1945, La revue musicale, no. 224, Paris (odat.)

Senaste artiklarna