Pusjkin-dikter på lekfull svenska

Bronsryttaren och andra dikter. Tolkningar Lasse Zilliacus. av Aleksandr Pusjkin Ersatz förlag

Han var hovman och orosande, född i en 700-årig rysk familj, och kände sig ändå (som radikal intellektuell med afrikanskt blod på mödernet) ofta som en främmande fågel i sitt land.

Fast han var sin härskare tsarens gunstling förvisades han ändå av denne för sina åsikters skull som en brottsling till rikets avlägsna delar. Som elegant poet och kvickhuvud i landets högre sällskapsliv kom han att gillas av många, men i sin känslighet fick han också erfara vad inre mörker, skräck och tomhet kan medföra.

Sådan var Aleksander Pusjkin, rysk poet och statstjänsteman. Hans korta och disharmoniska liv utspelades mellan 1799 och 1837, året då han i en duell sårades dödligt av en rivals kula. Pusjkin var ordets mästare och vann från första stund beröm för sin diktning. Han var en ironiker, narr och genomskådare som samtidigt på ett lysande sätt kom att berika och förnya det ryska språket och som har hyllats för dessa insatser intill den dag som i dag är.

Nyligen har förre kormästaren och librettoöversättaren vid Stockholmsoperan Lasse Zilliacus gett ut några centrala Pusjkindikter på svenska, alla i personliga och fyndiga tolkningar. Som finlandssvensk och språkvirtuos med mångårig kärlek till den ryska poesin, därtill med personlig anknytning till Karelen, är Zilliacus mycket väl lämpad för uppgiften.

I hans urval finner vi den klassiska, bitvis mörka visionsdikten ”Bronsryttaren”, likaså det spefulla poetiska examensprov som Pusjkin skrev blott femton år gammal ”Till en diktande vän”, samt ”Det lilla huset i Kolomna” vars ”enkla” motiv Pusjkin så suveränt avhandlade. Med den burleska folkdikten ”Husaren” och med en vemodigt hållen, något studentikos jubileumsbetraktelse som lästes upp då Pusjkins gamla årskull vid tsarlyséet i Tsarskoje Selo återsamlades, avrundas detta dikturval.

Att lätt karakterisera Pusjkin går inte. Han var oförutsägbar och rörde sig lätt mellan ämnen, genrer och stilnivåer. I allt han skrev framgår hans behärskning av de poetiska uttrycksmedlen. Dubbeltydigheterna och de galanta ironierna är många. Och ändå är det vettet, känslan för sans och proportion som efter läsningen stannar kvar.

Man instämmer gärna då Zilliacus i förordet skriver: ”Det är de bundna formernas forna mästerskap som fascinerar, konsten att skriva långa berättelser där varje ord är infogat i ett mönster av rim och meter, där varje mening tuktas till att tjäna rytmisk och klanglig skönhet”.

Helt fel blir det därmed att se Pusjkin som en vän av lättköpta effekter eller publikfriande konstgrepp. Tydligt anar vi detta i hans genomarbetade, mångbottnade dikt ”Bronsryttaren”. Denna bör ses som en hyllning till Sankt Petersburg men också som ett vittnesbörd om stadens, och kanske livets, skörhet och utsatthet. Synfältet vidgas i dikten tills den får drag av historia, myt och legend. Anspelningar på Peter den stores grundläggande av staden för tanken till Gamla testamentet och dess skapelseberättelse. Att tillvaron är oförutsägbar visar oss diktaren inte bara genom att här föra in bilder från de dramatiska översvämningar som brukar drabba Petersburg, bilder som givetvis har sin egen kraft men som också för tanken till Bibelns prövade Job. Pusjkin låter diktens huvudperson, den fattige och eländige Evgenij, i en nattlig vision förföljas av tsar Peters ryttarstaty som plötsligt och spöklikt får liv, så att hästens hovar hörs eka hotfullt mot husväggarna. Förebådar episoden inte – som vissa senare har påpekat – rentav den ryska sovjetregimen, den diktatur som överträffade tsarväldet såväl i våld som i sin likgiltighet inför människors väl?

Att Pusjkin byggde sin dikt på häftiga känslor har ofta betonats. Samtidigt är han som antytt omisskännligt rysk genom att låta samma känslor filtreras genom ett tydligt och skolat formmedvetande.

Som det heter i ”Till en diktande vän”: ”Avskräckande är tanklösa poeters lott/ att dränka oss i sina versers övermått!/ Poeter kan blott eftervärlden rättvist hylla/ ty nässlor liksom lagrar gror i samma mylla.”

Den kände ryske litteraturvetaren Dimitri Mirskij har påpekat, att Pusjkins dikt tillkom i en tid då utpräglat klassiska ideal var tongivande i de kretsar han tillhörde. Det betyder att all överdriven känslosamhet föraktades, särskilt av den sociala elit som ännu präglade litteraturen. En lättsam och nyter sällskaplighet sattes högre än patos och självförsjunkenhet. Även då Byrons eller fransmännens romantiska dikter lästes, fann ryssarna deras självömkan och känslosamhet stötande. Man trivdes i de peterburgska salongerna och lydde deras regelverk; få ville här ”tillbaka till naturen”.

Lasse Zilliacus har inte bara gett oss ett knippe utmejslade och njutbara Pusjkin-översättningar. Han har med dem öppnat ett fönster in i den geniale ryssens personlighet och föreställningsvärld.

Intill dikterna finner man i utgåvan deras ryska original. Varje dikt föregås av en innehållsrik essä.

Köp gärna den för övrigt också fint formgivna volymen.

 

 

Carl Johan Ljungberg

Senaste artiklarna