Statistik – det vetenskapliga sättet att förstöra information

I min föregående essä argumenterade jag för att vi bäst förstår ett fritt mänskligt samhälle som ett komplext adaptivt system. Vidare att en mycket bättre metafor för klassisk liberal frihet är ”fri som en myra”, inte fri som en fågel. För i ett fritt samhälle beror vi, i alla våra förehavanden, av frivilligt samarbete med andra människor.

På det kommersiella planet krävs, som Hume skrev, för att ett välmående, blomstrande samhälle ska komma till stånd, att tre regler är uppfyllda. För det första att äganderätten är skyddad, för det andra att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster, och för det tredje att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla. Adam Smith’s The Wealth of Nations (1776) behandlar i huvudsak detta, ekonomin som ett självorganiserat system.

Dessa regler gäller som sagt vid kommersiella relationer, i vårt ”makrokosmos” som Friedrich Hayek uttryckte det. I våra mellanmänskliga relationer, i vårt umgänge med människor vi känner personligen i högre eller mindre grad, dvs i vårt ”mikrokosmos” gäller andra regler. Detta är föremålet för Smith’s första bok, The Theory of Moral Sentiments (1759). I denna bok diskuterar Smith ”sympathy”, ”fellow feeling”, dvs medkänsla och inlevelse i andra människors liv. Genom hur vi ömsesidigt anpassar oss till andra, och de till oss, kommer vi fram till gemensamma normer för samvaro. Smith ger med andra ord bland annat en början till en teori för hur kulturer byggs upp.

Andra har gått vidare i liknande tankebanor. Alexis de Tocqueville studerade demokratin i USA, hur människor där gick samman i föreningar och i vad vi kallade för folkrörelser, för att på frivillig basis åstadkomma det mesta av vad staten gjorde i Europa. I Frankrike, som Tocqueville särskilt studerade, hade statens ingripande effektivt förhindrat att frivilliga organisationer uppstod. Man kan säga att i det fria USA så blev de sociala banden mellan människorna starkare och starkare, medan staten istället med flit gjorde folk till ”oberoende atomer” i Frankrike. Tocqueville förklarar mycket av den franska revolutionens brutala och våldsamma förlopp med att de frivilliga banden klippts, med att människor helt förlorat vanan att samarbeta och frivilligt ge och ta.

På det ekonomiska området gjorde under 1900-talet bland annat Friedrich Hayek stora insatser för att öka vår förståelse. I sin banbrytande uppsats The Use of Knowledge in Society (1945) påpekar Hayek att kunskap är distribuerad i samhället, att olika människor besitter olika bitar av information, och att det är omöjligt att samla in mer än nästan försumbara delar av denna information till någon central punkt för att sedan handla efter den.

Den information som finns i ett samhälle kan snabbt förändras och öka eller förlora i betydelse. Det är ofta bara ”the man on the spot”, personen som dels besitter lokal information, och dels har frihet att handla, som positivt kan bidra genom att ta beslut och handla därefter.

I ett fritt samhälle, i ett samhälle där denna lokala information kan utnyttjas, är det inte någon som planerar centralt. Istället gör vi alla upp planer, planer som konkurrerar med varandra, och planer enligt vilka vi också samarbetar med varandra.

Smith’s teorier har givetvis fel och brister. När man jämför med senare studier ser man att han t ex inte tar i beaktande att en viss andel människor, 3–4 procent sociopater hos män, färre hos kvinnor, inte har någon ”fellow feeling”. De kan istället ljuga och bedra utan att få dåligt samvete. Vi vet också nu mycket om hur vi förstår och missförstår varandra, något som Kahneman diskuterar i Thinking, Fast and Slow.

Via evolutionär psykologi har vi lärt oss mycket om hur människans psyke har designats. Robin Dunbar har här upptäckt vad som kallas för ”Dunbars nummer” om ca 150. Det är det ungefärliga antalet människor vi är kapabla att ha en högkvalitativ relation till. Upp till ca 150 människor i ett företag, en by, eller en skola, så ”känner alla alla”. Via Dunbars nummer har vi början till en övre gräns för när vårt ”mikrokosmos” av interpersonella relationer slutar, och vårt ”makrokosmos” av mer anonyma relationer börjar.

Vi famlar och forskar oss vidare mot bättre förståelse, även om oerhört mycket fortfarande återstår, och även om vi troligen aldrig helt kommer att förstå oss själva. Om vi följer Hume och Smith, med flera, så har vi alltså att fria mänskliga samhällen, med deras ekonomier och kulturer är spontant självorganiserade, utan att någon speciell person eller organisation medvetet har planerat dem. Eller ens kan planera dem, ifall välstånd ska fortsätta att genereras.

David C Rose, i The Moral Foundation of Economic Behavior, diskuterar hur samhällen med hög tillit mellan människor också blir mycket framgångsrika ekonomiskt sett. Vi kan alltså bilda oss en approximativ förståelse för hur förhållanden på det interpersonella planet avspeglar sig i hur samhället som helhet gestaltar sig.

Hur ska mänskliga samhällen mer i detalj bäst analyseras på en makronivå? När vi inser att fria samhällen är komplexa adaptiva system så är den mest realistiska metod som står oss till buds något som är tämligen nytt, nämligen datorsimuleringar. Vi skulle med ett sådant förfarande göra mycket förenklade mjukvarumodeller av hur fåglar, myror eller människor beter sig. Sedan köra dem i en dator och se vad som händer. För mer komplexa system skulle vi sällan få särskilt god överensstämmelse med verkligheten, men vi skulle ofta lära oss en hel del.

Ibland har vi dock endast en vag förståelse av vad som sker på en mikronivå, men däremot tillgång till makroskopiska data, som siffror för BNP, Gini-koefficienter för inkomstfördelningen, antalet brott av olika slag per capita, etc, etc.

Än mer ofta har vi tyvärr ekonomer och rena statistiker som är synnerligen drivna i denna matematik, som applicerar den på komplexa samhällen, men utan att ens försöka förstå de underliggande mekanismerna. För att travestera, för den som endast har statistik blir varje problem ett statistiskt sådant.

I syfte att begripa varför detta leder så fel, låt oss återgå till exemplet med en myrstack. En myra kan betraktas som en tillståndsmaskin, dvs en myra befinner sig i ett och endast ett tillstånd, vilket betyder att hon gör en av säg tio eller tjugo olika saker. Hon kan t ex ta hand om ägg, om larver, städa i myrstacken, leta efter föda, bära mat, bära på ett tallbarr, reparera myrstacken efter ett regnväder, eller försvara den. Beroende på vilket tillstånd hon befinner sig i, och vilka dofter hon utsätts för, eller insekter hon träffar på, eller antalet andra myror per minut som gör vissa saker som hon möter, kan hon byta till ett annat tillstånd och göra något annat.

Vi skulle nu kunna skapa statistik över olika aspekter av myrstackens BNP, som antal kilo infångade insekter per vecka, antal kilo tallbarr som läggs på stacken per vecka, eller hur myrstackens höjd och volym ändras i snitt under en vecka.

Tyvärr kommer inget av dessa mått hjälpa oss förstå hur myrstacken fungerar. Om vi istället för att medelvärdesbilda över hela myrstacken endast gör det över hundra, eller tio, eller bara två myror, kommer vi ändå inte samla in mycket till information om hur myrstacken fungerar.

Man kan helt enkelt inte medelvärdesbilda över en tillståndsmaskin. Vad skulle medeltalet av en myra som städar boet och en annan som bär på ett tallbarr ens betyda? Eller medeltalet av människor som läser böcker och andra som kör väghyvlar, eller skriver ett dataprogram?

Den statistiska processen då vi skapar ett medelvärde förstör i sådana här fall ofta all, eller nästan all den information vi söker.

För sociala processer kan man, som Putnam, i Bowling Alone, mäta andelen amerikaner som är med i bowlingklubbar. Man kan också, som Wilkinson och Picket, i The Spirit Level, plotta en mängd variabler, som t ex genomsnittlig läskunnighet och genomsnittlig matematikkunskap, som en funktion av skillnaderna i inkomst, vad som i dessa sammanhang kallas för ”income inequality”.

Statistiska studier kan ge en mängd uppslag, och en mängd teorier om möjliga samband mellan orsak och verkan. Men för det första betyder korrelation inte kausalitet. För det andra är kanske de statistiska kategorier som man tror sig ha hittat inte så koherenta eller så verkliga som man tror.

Och för det tredje, om man stannar här, på den statistiska nivån, utan att försöka förstå vad som sker på individplanet, och vad det som sker på individplanet faktiskt betyder, så begriper man faktiskt ofta knappt någonting.

Putnam och andra författare inom området ”social capital” studerar inte samhället på skruv- och mutternivå; den försvinner i deras statistiska behandling. Välfärdsstatens effekter på mänskligt beteende ingår inte i dessa författares världsuppfattning.

Vad beträffar vår ekonomi har vi begreppet BNP. En stor mängd saker som kan mätas ingår och summeras. Saker som inte lätt kan mätas ingår ofta inte. In i BNP går byggandet av hus, försäljningen av gym-kort, stålproduktionen, produktionen hos verkstadsindustrin. Något som uppfinningen av ett nytt läkemedel, som inte kostar knappt någonting men som förlänger medellivslängden med flera år, syns inte alls i en BNP-siffra. Vad BNP betyder, och vad ekonomiskt tillväxt innebär, är synnerligen oklart.

Men detta är bara början på problemen. BNP-siffror kommer med lång eftersläpning och att ens komma på tanken att styra ett samhälle efter dem är att likna vid att styra en bil genom att titta i backspegeln genom en igenimmad bakruta. Och sedan revideras de. Vad betyder det för de styrande att de efter något kvartal får höra att BNP faktiskt ökade med 2,7 procent 2016 istället för de 1,8 procent som tidigare rapporterats?

Nationalekonomers förkärlek för statistik och avancerad matematik, och att de sedan 1930-talet i mycket övergivit studiet av samhället i sig, leder ofta spektakulärt fel. Ekonomipristagaren Paul Samuelson kommenterade 1989 att "Contrary to what many skeptics had earlier believed, the Soviet economy is proof that... a socialist, command economy can function and even thrive."

Man kunde lätt tro det när man inte analyserar en ekonomi i Adam Smith’s anda, som ett komplext adaptivt system, där den ekonomiska friheten och tryggheten hos entreprenörer är vad som får ett samhälle att utvecklas. Sovjet var tvärtom under hela sin existens ett mycket fattigt land, och gick slutligen bankrutt, både ideologiskt och ekonomiskt, och försvann som alla vet 1991.

Statistisk information har många förtjänster och kan användas till mycket gott. Men eftersom siffror så lätt ger politiker och andra beslutsfattare illusionen att de vet något, och kan styra därefter, är den ett tveeggat svärd.

Sir John Cowperthwaite blev 1961 finansiell sekreterare för Hong Kong, och anses i mycket vara fadern till territoriets ekonomiska under. Cowperthwaite vägrade helt sonika att samla in det mesta av statistik, så att regeringen i London skulle bli blind, eller, rättare sagt, faktiskt inse att den var blind, och därmed undvika att ”hjälpa till”. Ett mildare alternativ vore kanske att vi i Sverige undviker att publicera ekonomisk statistik, och att ge politiker och andra beslutsfattare tillgång till den, förrän efter en väntetid på flera år.

 

 

Senaste artiklarna