Världens tråkigaste land?

Låt mig säga direkt att svenskar som individer inte är tråkigare än andra folk. Eller roligare heller för den delen, men det är inte vad detta skall handla om. Spaning här är kommer att handla om varför Sverige som land är tråkigt. Och svenskar som kollektiv mest påminner om bergtroll.

Mina funderingar kring detta troligen högst udda och kränkande ämne började för över tio år sedan, när jag jobbade i Storbritannien. En tidning utropade då att Sverige var världens tråkigaste land. Men, då anklagelsen slungades ut inför en viktig fotbollsmatch tänkte jag inte mer på det.

 

När jag senare flyttat tillbaka till Sverige levde dock frågan kvar i mitt huvud och jag började ta notis och jämföra. Och efter att åter ha flyttat utomlands och fått mer jämförelsematerial måste jag idag ge den brittiska blaskan rätt. För med ett par undantag – kungahuset, riksdagens högtidliga öppnande, kanske något mer – påminner de offentliga Sverige mest av allt om Roy Anderssons filmer. Det vill säga det är nästan bisarrt humoristiskt tråkigt.

 

Exemplen är oräkneliga. De flesta moderna svenska byggnader är enkom sorgliga. Politiker och byråkrater intervjuade på TV kan få zombies att nicka till och kanslisvenskan i Försäkringskassan broschyrer likaså. Och denna grådaskighet kletar av sig på landet i stort. Ja, den svenska vardagen är så erbarmligt tråkig att det till och med skrivit sånger om saken:

 

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.

Ett träningspass på Ullevi i dis.

Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.

Landsorts fyr där snöstormen drar in.

Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.

Hett och svett på Statt i Härnösand.

En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran flämtande ljus i Visby hamn.

 

Denna sång (Vintersaga, av Monica Törnell) speglar den känsla av hopp- och hjälplöst jag här försöker beskriva. Och jag är säker på att alla har upplevt den och liksom jag ställt frågan, varför?

 

Som sångtexten indikerar är en del av svaret klimatet. Regn, snö, kyla och dis är ingen direkt bra premiss för ett glatt liv så att säga. En annan naturlig sak som påverkar är att Sverige alltid varit (och fortfarande är) glesbefolkat, vilket heller inte närt någon sprudlande medelhavskultur. Samma grådask präglar också andra länder på samma latituder, som Finland och Ryssland.

 

Den svenska tråkigheten beror dock inte enbart på geografi. Den är kulturellt betingad och ett resultat av århundraden av politiska, byråkratiska och andra beslut. Som den militärstat som byggdes upp på 1500- och 1600-talen och som med ändlösa skatter, tullar, regleringar, förbud och utskrivningar knådade om tidigare stolta och självsäkra vikingaättlingar till hunsade hjon, som sedan des alltid lydigt stått med mössan i hand och skrapat med foten inför överheten.

 

Till detta kan också läggas Storskiftet på 1700-talet som sprängde de medeltida byarna, vilket effektivt fick svensken att sluta gå på bykrogen och istället sitta isolerad och supa tjurigt på ensliga gårdar.

 

Och det fritänkande som staten eventuellt inte lyckades utrota tog Gud hand om. Med ärkebiskop Abraham Angermanus resa runt Sverige på 1590-talet, ämnad att ”utrota en del oseder och synder, som gingo i svang bland folket,” slog ty statskyrkan ett tjuder kring svenskens hjärna som via stupstockar, helvetespredikningar och husförhör skulle hållas hårt spänt långt in på 1900-talet. Det vill säga, tills statsmedia, Socialstyrelsen, arbetarkommuner och andra otyg tog över ansvaret för hjärntvätten.

 

Till råga på allt kom Sveriges också att få ett av världens tråkigaste politikerskrån. Politiker från vänster till höger var nämligen länge i hög grad ursprungligen tjänstemän och akademiker. Deras språkbruk vart därför torrt som snus och debatter dem mellan blev därför, efter en lite eldig ideologisk period ca 1890 - 1920 – att bli mästerskap i detaljkunskap. Nåde därför än idag den som råkar få ett citat eller kommatecken fel, hur rätt i sak hen än faktiskt må ha!

 

Kort och gått, svensken har sedan 1500-talet att hunsas och piskas till att vara lydig, inte sticka ut och hålla tyst, alternativt lydigt applådera allt vad överheten sagt och gjort, samt visa mesta görliga respekt och fruktan för poliser, präster och andra tjänstemän. För grundtesen har hela tiden varit att det finns bara en sanning – och den kommer uppifrån. Vare sig avsändaren heter Gustav Vasa eller Stefan Löfvén.

 

Att detta skapat en offentlig atmosfär livad som en gråsten förvånar icke. Och många svenskar inte bara accepterar utan dyrkar fortfarande denna semitotalitära ordning. Den som inte följer kutymen och exempelvis kallar något som är för djävligt för ”för djävligt” (istället för upprörande) eller häcklar ett dumt myndighetsbeslut (istället för att begära en utredning av frågan) blir därför stämplad som oseriös. För i Sverige gör vi inte på dette vise! Här tar vi saker på allvar!! Basta!!!

 

Det är därför inte så förvånande att detta sirapssega system länge fungerade. Även efter storsvenskhetens fall 1809 malde den odödliga byråkratin på lika troget som bönder, arbetare och tjänstemän följde dess ukas. Och fram till kring 1970 passade hjonmentaliteten det storskaliga och regelfokuserade industrisamhället så väl att Sverige lyckades bli ett av världens rikaste länder.

 

Sedan dess har det dock blivit sämre. För vår nutids premierande av individualitet, initiativ och kundservice, etc., passar den svenska mentaliteten lika bra som Arendalsvarvet och Stålverk 80 skulle smälta in i Silicon Valley. Typ. Sverige har därför också, relativt sett, blivit fattigare än vi var för 50 år sedan. Och tråkigheten, den består. Orubbad!

 

En önskan är därför att svenskarna nu kunde börja förändra sig. För kulturer är visserligen mycket svåra att förändra, men man måste ju börja någonstans. Exempel på vad politiker och byråkrater kunde göra direkt är därför att införa mer pompa och ståt i offentliga sammanhang, bygga mer traditionella (läs: vackrare) byggnader, lätta på förkvävande skatter och ordningsstadgor och allmänt uppträda lite mindre skitnödigt i radio och TV.

 

Ledstjärnan för en mer långsiktig omvandling behöver sedan bli insikten om att livet faktiskt inte behöver vara så pjåkigt. Och den gode svensk som i luthersk nit och sosseanda fortfarande tvivlar på detta behöver bara se sig omkring. Många andra lever idag nämligen lika bra eller bättre än svenskarna och deras länder är både trevligare och roligare att bo i. Vad Socialstyrelsen än säger om saken!

Senaste artiklarna