En medborgarplikt att försvara landet

Ska ett medborgarskap ha ett värde och inte bara avgöra hur ens pass ska se ut måste det fungera åt båda hållen. Medborgaren har skyldigheter mot landet där han eller hon är medborgare på samma sätt som landet har skyldigheter  mot medborgaren. Ett fungerande och meningsfullt medborgarskap är ett kontrakt där båda parter genom ett givande och tagande gynnas.

Ska ett medborgarskap ha ett värde och inte bara avgöra hur ens pass ska se ut måste det fungera åt båda hållen. Medborgaren har skyldigheter mot landet där han eller hon är medborgare på samma sätt som landet har skyldigheter  mot medborgaren. Ett fungerande och meningsfullt medborgarskap är ett kontrakt där båda parter genom ett givande och tagande gynnas.
I takt med att staten har nedmonterat värdet av medborgarskapet har också medborgarnas intresse av att uppfylla sin del av kontraktet minskat. 
Som medborgare har man, och ska ha, fördelar jämfört med icke-medborgare. Men man har samtidigt också skyldigheter mot landet som icke-medborgare inte har. Den kanske främsta skyldigheten eller plikten en medborgare har till sitt land är att ställa upp och bli en del av detta lands försvar. Medborgare emellan ska man veta att vi har gemensamma intressen, gemensamma värden som vi vid behov ställer upp och försvarar för varandra, för vårt land. För de flesta länders medborgare är detta en självklarhet. Tyvärr har det gått så långt i Sverige att många uppfattar det som en provokation, en ”kränkning” och ett ingrepp i deras mänskliga rättigheter. Dessa uppfattningar har kraftigt underbyggts av såväl vänstersocialister som nyliberaler som lyckats väl i sina uppsåt medan Sveriges fiender nöjt kunna följa förfallet.

Det var ett allvarligt misstag att lägga värnplikten på is. Om det inte blir värre än just ett ”misstag” får framtiden utvisa. 
I den naiva tron att krig, våld och militära insatser tillhörde det förflutna drabbades det svenska försvaret av en värre nedrustning, i det närmaste en nedmontering, än efter första världskriget som skulle var det krig som gjorde slut på alla krig. Med denna naiva och okunniga uppfattning gick såväl borgerliga som socialister in för att nedrusta och var i stort eniga om de stora dragen i besluten  som beklagligt nog lyckades exempellöst bra.

Den ”återinförda” värnplikten är så långt ifrån tillräcklig man kan komma - på många plan. Om vi överhuvudtaget ska tala om värnplikt och om allmän värnplikt då ska den också gälla samtliga medborgare. Samtliga myndiga medborgare ska ha en skyldighet att utbilda sig för att vid behov kunna delta i försvaret av landet. 

Det militära försvaret har nedmonterats och försummats det är de flesta idag medvetna om. Lika illa är det inom civilförsvarets område som behöver en minst lika kraftfull upprustning. Och här finns möjligheten för medborgarna att välja civilförsvar eller militärt försvar. Båda behövs och båda är beroende av varandra.

Innan beslutet togs att inte utnyttja värnpliktiga i försvaret borde det ha gjorts en grundlig analys vilken inverkan värnplikten hade på det civila samhället. Vad har värnplikten genom åren betytt för samhällsmoralen? Inte minst när det gäller vad som är rätt och vad som är fel. Vad har värnplikten betytt för det svenska samhällsbygget? För det framgångsrika Sverige som förr så många kunde vara stolta över? 
Vad har värnpliktsutbildningen, där stor vikt läggs vid att lära sig samarbete och vilka konsekvenserna blir av att inte göra vad som förväntas av en, betytt för generationer av unga män när de tagit steget in i vuxensamhället?  Och vad betyder det när denna ”vuxenutbildning” inte längre finns?
Mig veterligen har någon forskning på detta område aldrig gjorts. Man kan onekligen ställa sig frågan varför det är så?
 

Senaste artiklarna