Finland går in i sitt andra sekel

Den 6 december 1917 blev Finland en självständig stat. Exakt 100 år senare befann jag mig, tillsammans med min far, som är finsk (och svensk) medborgare, i Finlands näst äldsta stad, medeltidsstaden Borgå. Vi var givetvis där för att fira landets hundraårsdag. Ett land som vi har djupa rötter i, och som jag sedan barndomen betraktat som mitt andra hemland.

När nu Finland går in i sitt andra sekel, så skulle jag vilja göra en liten tillbakablick på landets första hundra år av självständighet. Efter bolsjevikernas oktoberrevolution i Ryssland, så förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. Pehr Evind Svinhufvud, med det finska smeknamnet Ukko-Pekka (’Gubben Pekka’), som var chef för Finlands senat, förklarade med hänvisning till 1772 års gustavianska regeringsform att det finska folket "tagit sitt öde i egna händer". Inom kort erkändes Finland som självständig stat av grannarna Sverige och Sovjetunionen. Finland har ju som bekant varit en del av först Sverige, till 1809, och sedan ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, till 1917. Lenin skall ha ansett att Finland nog kunde få bli självständiga, då den kommunistiska världsrevolutionen snart skulle svepa också över Finland.

Finland föddes också i ett blodigt inbördeskrig. Röda (socialister) mot vita (borgerliga). På den vita sidan stod också de österbottniska bönderna, som fruktade att deras jord skulle kollektiviseras. Mina egna släktingar slogs på båda sidorna. Den vita sidan kom att kalla detta krig, som rasade från januari till maj 1918, för frihetskriget. Med tanke på vad konsekvenserna av en röd seger högst sannolikt hade varit, så ger jag dem rätt. Sovjetunionen kunde av realpolitiska skäl acceptera ett borgerligt Finland som granne, men inte ett socialistiskt. Ett socialistiskt Finland hade inlemmats i Sovjetunionen. Om det är jag helt övertygad, någonting som den finske journalisten, diplomaten, politikern och författaren Max Jakobson också var. (Se hans bok Våldets århundrade.)

Frihetskriget var som sagt brutalt, och det förekom övergrepp på båda sidorna. Tyvärr tenderar krig att vara sådana. Min farfars far deltog som 17- och 18-åring på den röda sidan, och enligt familjetraditionen svalt han nästan ihjäl i fångläger i Tammerfors. Men som tur var för mig, bara nästan. Min farmors farfar, en österbottning som var byggmästare i Helsingfors, deltog på den vita sidan, och hade därefter aversion mot kommunister. Gustaf Mannerheim ledde de vita trupperna till seger. Man kanske också skall nämna att de vita understöddes av tyska trupper, och av svenska frivilliga, däribland Olof Palme den äldre (farbror till sin yngre namne), som stupade i detta krig. De röda understöddes från Sovjetunionen, men de flesta av de ryska soldater som ännu fanns i Finland var ointresserade av detta krig, eller direkt negativt inställda till Sovjet – de var ju tsarens soldater.

Man kan inte säga att republiken Finland fyllde 100 år den 6 december förra året. Till att börja med hade man för avsikt att göra landet till monarki. En tysk furste, Fredrik Karl av Hessen (gift med en syster till den siste tyske kejsaren), valdes till Finlands konung den 9 oktober 1918. Detta innebar en hel del politiska problem för Finland. Bland annat skapade det en besvärlig relation till Storbritannien. Fredrik Karl, som man har tillskrivit namnet Väinö I som blivande finsk monark, avsade sig tronen 14 december 1918, utan att ha besökt landet. Mannerheim blev riksföreståndare, och 1919 fick Finland sin förste president, Kaarlo Juho Ståhlberg, någonting som han var till 1925.

1929–1932 verkade den fascistiska Lapporörelsen i Finland. Det var en rörelse som var inspirerad av Mussolini, och som kidnappade politiker för att påverka dem i mer fascistisk riktning. Dessa politiker skjutsades mot sitt medgivande över gränsen till Sovjet. Bland annat kidnappades och skjutsades nämnde K J Ståhlberg 1930. Efter en rättegång 1932 upplöstes rörelsen.

Under mellankrigsåren rasade också en språkstrid i Finland, mellan finsk- och svensktalande. Begreppet "finlandssvensk" myntades under denna period, efter en omröstning. Gustaf Mannerheim lär ha betraktat sig som svensktalande finne. Det fanns vid denna tid många exempel på personer som hade bytt språk från svenska till finska, och i samband med detta förfinskat sina namn. Med tanke på att man bara några decennier tidigare hade fruktat förryskning, så var det inte så konstigt.

Den 30 november 1939 angreps Finland av Sovjetunionen. Sovjetunionen ansåg att Finland låg för nära Leningrad. Vinterkriget var ett faktum. Ett krig som Finland utkämpade ensamt. Ett stort antal svenska frivilliga, och en del norska, anslöt sig för att hjälpa Finland. För dessa tappra män, liksom för Finlands folk under denna tid, hyser jag den största aktning. Många svenskar samlade också in pengar för att hjälpa Finland. Min farmor växte upp i Helsingfors under dessa år, och upplevde Sovjetunionens bombningar av staden som barn. Fred slöts den 13 mars 1940, och Finlands sydligaste stad Hangö överlämnades från Finland till Sovjetunionen. Stadens befolkning evakuerades, däribland min farfar, då 14 år, och hans föräldrar. Farfar brukade säga att han blev evakuerad som "ung grabb" från Hangö till ön Klippan utanför Helsingfors. Så mycket mer sade han inte om den saken. Jag har senare läst mig till att det måste ha varit ganska dramatiskt. Befolkningen fick först order om att lämna staden inom tre dygn, men efter några timmar fick de 10 dygn på sig. Min farfars föräldrar blev bofasta i Helsingfors resten av livet.

Fortsättningskriget inleddes den 25 juni 1941. Tyskland deltog på Finlands sida gentemot Sovjetunionen. Under Vinterkriget hade Finland som sagt, bortsett från ett stort antal enskilda frivilliga, stått ensamma. Tyskland och Sovjetunionen hade delat upp Europa sig emellan, och Finland hade hamnat i den sovjetiska sfären. Men sedan dess hade Tyskland och Sovjet blivit osams, och Tyskland skickade nu trupper till Finland. Om detta kan man säga en del. Jag brukar svara med en liknelse: "Om stadens näst störste pyroman har sett eld på ditt hus, och stadens störste pyroman kommer och erbjuder sig att släcka branden – vad gör du då?". Finland hade inget val. Mannerheim var överbefälhavare i detta krig. Han utnämndes också till marskalk av Finland, den ende som hittills har fått denna titel. Senare har friherre Gustaf Mannerheim också valts till århundradets finländare.

Under detta krig fanns tankar om ett stor-Finland, och Finland expanderade österut. 1943 inkallades min farfar, nu 18 år, i kriget. Han deltog i den svenskspråkiga bataljonen, en bataljon vars verksamhet för övrigt skildras i filmen Framom främsta linjen. Det blev dock inget stor-Finland. Mannerheim blev president den 4 augusti 1944, och fred slöts under mycket hårda villkor den 19 september samma år. Finland förlorade stora delar av Karelen samt Petsamo i norra Finland. Vidare förband sig Finland att kasta ut de kvarvarande tyska trupperna ur Finland. Annars skulle Sovjetunionen gärna gå in i Finland och göra det åt dem. Det är inte så svårt att föreställa sig konsekvenserna av någonting sådant. Tyskarna passade på att sätta eld på stora delar av finska Lappland. Detta krig, då de tyska soldaterna vräktes ur Finland, är känt som kriget i Lappland eller Lapplandskriget. Fast det är inte så känt som det borde vara.

Trots freden, och trots att de tyska soldaterna var fördrivna ur landet, så var inte Finland tryggt. Det var dock en officiell hemlighet att många finska soldater hade behållit sina vapen då de lämnat armén, och att finska landsbygden därför var full av vapen. Officerare tittade åt ett annat håll, och även Sovjetunionen kände till detta. Att gå in i Finland på nytt hade varit som att gå in i ett getingbo.

Ett stort antal karelska flyktingar kom till (det som var kvar av) Finland, och Finlands folk ställde upp. Samtidigt som detta skedde så betalade Finland ett enormt krigsskadestånd till Sovjetunionen under åren 19441952. Ett sovjetiskt inflytande över finsk politik gjorde sig gällande. Finlandiseringen var ett faktum. Jag vill dock gärna påpeka att när svenskar och andra talat om finlandisering, så borde de kanske göra det lite försiktigt. Hur hade Sverige agerat om de hade haft Sovjetunionen som granne?

Någonting som räddade Finland var nog faktiskt den finska socialdemokratins förankring i Norden. Den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner vägrade att gå i valförbund med kommunisterna. Under denna tid propagerade kommunister som Hertta Kuusinen (dotter till Otto Ville Kuusinen, som ledde en sovjettrogen finsk regim känd som Terijokiregeringen 19381940, Finlands Quisling) att Tjeckoslovakiens väg också var Finlands. Nämnde Tanner, liksom tidigare presidenten Risto Ryti, dömdes båda till fängelse under politiska rättegångar. De benådades dock senare, Tanner 1948, och Ryti 1949.

Sovjetunionen ville göra Finland till en satellitstat, men president Juho Kusti Paasikivi (född som Johan Gustaf Hellsten) vägrade underteckna Stalins förslag till avtal om sovjetisk "hjälp", och skickade ett eget förslag som Stalin oväntat godkände 1948. Enligt detta avtal skulle Finland själva avgöra om de ville emottaga hjälp från den store grannen i öst. Stalin hade fått annat att tänka på. Koreakriget utbröt ju 1950.

Finland var ett fritt land, men visst sneglades det en hel del på Sovjetunionen, och en stor del av utrikeshandeln gick också dit. En stor utvandring till Sverige inleddes. Det var så mina farföräldrar hamnade i Sverige. De brukade säga att bostadsbristen i Finland drev dem till Sverige.

Finland befann sig sedan i Sovjetunionens skugga i flera decennier. Agrarförbundets (nuvarande Centerpartiet) Urho Kekkonen blev president några månader före mina farföräldrars emigration 1956, och satt sedan som president till 1982. Det har sagts om honom att han var den som bäst kunde hantera Sovjet. Kekkonen hade betydligt mer makt än vad dagens finske president har, som huvudsakligen har en symbolisk funktion. Trots grannskapet, och trots allt hänsynstagande österut, så lyckades landet behålla sin självständighet.

Efter Sovjetunionens fall gick Finland med i EU 1995. I kölvattnet av Sovjets fall genomled Finland en ekonomisk kris under 1990-talet, en kris som gick över med Nokias framgångar. Finland bestod som ett västerländskt Finland.

Jag vill avsluta med att säga att jag har sett mycket oroande tendenser i Finland på senare år. Speciellt under det senaste året så har jag följt landet nära, och också besökt Finland flera gånger. Att finska medborgare ställts inför rätta och dömts för bland annat islamkritiska yttranden på sociala medier ogillar jag starkt. Här tycker jag verkligen att Finland måste byta kurs – så att vi får se ett fritt, självständigt och västerländskt Finland också under de nästa hundra åren.

Senaste artiklarna