Fantasi på burk – den psykedeliska vågen i backspegeln

Psychedelia and other colours av Rob Chapman 752 sidor

När den stora narkotikavågen svepte över Sverige på 1960-talet blev många förskräckta. Inte bara föräldrar och lärare utan även läkare och ansvariga i skolor, universitet och militära förband undrade vart den nya knarkvågen skulle leda. Särskilt som den åtföljdes av budskap om de olika preparaten som kreativa och frigörande.

Inte så litet påminde denna oro om när aidsepidemin bröt fram på 1980-talet. Det uppstod i fråga om knarket som jag minns det samtidigt två ganska olikartade reaktioner. På ena sidan stod en grupp ”narkotikaradikaler” som såg rätten att med LSD:s hjälp berusa sig och fly till andra världar som något självklart och värdefullt. De angrep häftigt narkotikans fiender som trista förbudsivrare och ”intellektuellt ohederliga”. På den andra sidan samlades många läkare och socialarbetare liksom myndigheter med dåvarande medicinalstyrelsen i spetsen, folk som till vardags mötte många som ryckts med av den knarkvåg som kom att ta många unga människors liv och utlöste stora, om än ofta hemlighållna familjetragedier.

Vad skulle man då göra? Gick det nya drogintresset att hejda? Det drabbade ju så dessutom så mycket häftigare än alkoholen, och respiten var kort. Nu gällde det inte bara några få missbrukare som förr levt ett stilla liv utan knarket bildade ett socialt gruppfenomen. I skolor, vid regementen och högskolor såg man effekterna, och enligt dem som följde missbruket ledde cannabis ofta till grövre och mer beroendeframkallande droganvändning.

Samtidigt uppstod det en drogkultur, som blev en egen kraft och som bör ha fört många i personlig kontakt med kretsar där droger användes, även om dessa nog också framstod som lockande i sig. De insatta åberopade här namn som Baudelaire (Les fleurs du mal) och Aldous Huxley (The doors of perception), för att inte tala om en rad andra samtida amerikanska drogmusiker och poeter. Min pappa, som satt med i den statliga narkomanvårdsutredningen och som hade kontakter på radion via dess läkarkommitté, fick vid ett tillfälle ge filmkännaren Nils Petter Sundgren råd om huruvida tv kunde visa en film där hallucinogena droger fanns med. Jag tror den hette Chappaqua, vilket sades anspela på ett amerikanskt indiannamn, och min far ansåg som jag minns det inte att filmen i sig borde locka tittarna att använda droger, den fråga som alltså hade föranlett vår specialvisning.

Flera år senare hörde jag en god vän i USA berätta att han som ung vid något tillfälle använt LSD. Jag frågade honom vad han hade för uppfattning om denna drog. Han fördömde den då starkt och hävdade, att den trots detta enda intag hade berövat honom själv drag i hans förmåga att förnimma, tänka och minnas, en kapacitetssänkning med andra ord som han aldrig riktigt tyckte sig ha kommit över.

Ett av de viktigaste inläggen om droger hörde jag för några år sedan. Det var den nederländske rättshistorikern i Leyden Andreas Kinneging som hävdade att drogproblemet inte kom till Europa och Väst utan varsel eller förberedelse. Han menade tvärtom att den extremt drivna individualismen och premierandet av egna upplevelser och gränstestande gjorde, att drogerna mötte en kultur av mottagliga sinnen. Det saknades motståndskraft. Därför bör man enligt honom heller inte börja bekämpningen av droger med socialkurativa åtgärder utan med att bygga upp eller återgå till att premiera en sorts självbegränsning. Kinneging såg ett nära samband mellan sitt lands skolor och drogerna, genom att dessa började spridas sedan undervisningens klassiska syfte och former börjat överges. Hans tes kan vissa uppfatta som hård och kategorisk, men det förklaras av att han iakttagit ett heroinmissbruk på nära håll i sin släkt, men hans slutsats är i sig fullt plausibel.

Nu har den amerikanska delen av 1960-talets narkotikafenomen blivit föremål för en bok. Den heter Psychedelia and other colours och är skriven av Rob Chapman. Han tecknar på drygt 600 sidor konturerna till det märkliga drama som utgick från Kalifornien och fick sådan enorm inverkan inte minst på och genom västerländsk populär- och musikkultur.

Som alla rörelser hade den psykedeliska vågen sina pionjärer. En viktig sådan var den nämnde författaren Aldous Huxley som på 1950-talet av den engelske psykiatern Humphrey Osmond (för övrigt upphovsman till termen ”psykedelisk”) hade ordinerats intag av ett knappt halvt gram mescalin i alkoholavvänjande syfte. En annan var den beryktade Harvardprofessorn Timothy Leary. När Huxley senare erinrade sig mescalinets verkan sade han, att han urskilde Kalifornien vilande i en veritabel neondimma: ”Jag såg vad Adam såg den morgon då han skapades”.

Hur den ganska prudentlige britten Huxley, själv såvitt jag vet bevandrad i hinduisk mystik, härmed gjordes till ”ikon” för en amerikansk, juvenil antikultur med stor oberäknelighet och flytande gränser är en historia i sig. Det sägs att Huxley inte gav mycket för den svävande, formlösa musiksmak som LSD ofta gav upphov till utan helst hörde på klassisk musik. Huxley lär fram till sin död 1963 för övrigt bara ha intagit psykedeliska droger ett tiotal gånger.

Bland de oändliga uttryck som LSD-kulturen fick ägnar sig Chapman åt en av de flesta förbisedd anknytning, nämligen den till brittisk music hall-tradition. Med all sin avoghet mot traditioner lånade ändå de nya musikskaparna ur de både respektlösa och nytra sätt att spela och framträda som music hall-artisterna företrädde. Det gällde till exempel Syd Barett som var med i gruppen Pink Floyd med dess spektakulära framträdanden, men också andra grupper som Zombies och Cream. Också i den viktorianska musiken fanns förstås en mörk sida med sprit, melankoli och främlingskap som 1900-talets revoltörer torde ha känt igen.

Fast den psykedeliska eran var vit medelklassamerikansk och kalifornisk hade den också sina hyllade afroamerikanska namn, bland dem Jimi Hendrix, Arthur Lee och (senare) George Clinton.

När tog den glada LSD-tiden slut? På svenska har vi ett starkt vittnesbörd på det personliga planet genom Annika Östbergs memoarer där hon både pregnant och inlevelsefullt tecknar hela livscykeln i ”flower power” från dess paradisliknande början till dess kulmen med ökade drag av rädsla och kaos. En händelse som gav många en stark känsla av uppvaknande och rädsla var de okända Mansonmorden 1969 där den svarta magi som länge hade funnits i rörelsen plötsligt tog över, med känt resultat. Narkotikans märkliga 60-talssaga var långtifrån all. Men att se världen som Adam hade sett den tedde sig samtidigt inte mera så lockande för de breda skikten av ungdomar i västländerna som varit fallet i början av dess segertåg.

Senaste artiklarna