Rötter eller fötter

Några av mina tankar och reflektioner efter att ha sett filmen Sameblod. Bilden föreställer dörrhandtagen på Kiruna stadshus.

 

Den svenska filmen Sameblod hade premiär i mars 2017. Regissör var Amanda Kernell, som själv har samiska rötter genom sin far. Huvudrollen som den samiska flickan Elle-Marja spelades av Lene Cecilie Sparrok, norsk same och renskötare. Filmen har vunnit otroligt många priser, bl.a som bästa europeiska film på Venedigs filmfestival samt som bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival. I tillägg priser på filmfestivaler i Toronto, Seattle. Fotografen fick också Sven Nykvists filmpris.

Handlingen börjar med den åldrande Elle-Marja som återvänt till hembygden för att delta i begravningen av den yngre systern. Elle-Marja, som sedan hon flyttade till södra Sverige har kallat sig Christina, vill inte prata samiska och helst inte ha något med släktingarna att göra. Hon gömmer sig inne på hotellrummet.

Därefter förflyttar sig handlingen till Elle-Marjas barndom någon gång på 30- eller 40-talet. Hon och systern går på en internatskola för samer. Där är det inte tillåtet att under skoltid tala samiska. Elle-Marja är en duktig elev och får i uppdrag att hålla ett litet hälsningsanförande för en svensk delegation som ska besöka skolan. Det visar sig vara en skallmätningsexpedition och i tillägg till mätningarna tvingas också eleverna att klä av sig nakna och bli fotograferade i olika poser. De svenska pojkarna i området står och kikar in genom fönstret när detta föregår. Efter denna djupt kränkande upplevelse vill inte Elle-Marja längre vara same. Hon lånar en klänning från ett klädstreck och beger sig på dans i samhället. Där möter hon Niklas från Uppsala och berättar för honom att hon snart ska flytta till universitetstaden. Naturligtvis blir hon upptäckt och straffas med björkris. Hon går till den svenska lärarinnan, som hon har fin kontakt med, och ber henne skriva ett examensbevis så att hon kan fortsätta studera. Lärarinnan svarar att samiska barn inte tillåts studera vidare. ”Era hjärnor klarar inte det”.

Efter situationen med den lånade klänningen blir hon också utfryst från gemenskapen med de andra samiska barnen. En dag ger hon sig iväg söderut under falskt namn.

Förtryckt av samhället och dess representanter och utfryst från den egna kulturella gemenskapen: detta var ett öde som drabbade många.

Skallmätningar i Sverige startade med rasbiologen Herman Lundborg och var mycket omfattande under 1920-talet. Det var i denna sjuka ideologis namn ett mål att förhindra att samer och tornedalingar blandade sig med den övriga svenska befolkningen. Det skulle leda till att svenskarnas gener försämrades. Under senare tid har det visat sig att dessa mätningar fortsatte in på 1950-talet, både av samer och tornedalingar. Var det akademiska Sverige helt opåverkat av vad som försiggått i Nazityskland och som var allmänt känt sedan många år? Hur länge hade vi akademiker som var trogna mot de rasbiologiska teorierna som aldrig hade kunnat bevisa något som helst?

Dessa mätningar handlar om odiskutabla övergrepp från samhällets sida. Men också tvånget att lära sig svenska ses på som ett klart övergrepp. Hur var synen på minoriteter i det egna landet på 1800-talet, hur var det på 1900-talet och hur är det idag?

När skollagen kom på 1840-talet inrättades skolor också i det finsktalande Tornedalen och i Sameland. De första decennierna var all undervisning i Tornedalen på finska och samerna undervisades på samiska. ”Lapp ska vara lapp”, var motiveringen. De samiska barnen undervisades ofta i kåtor. Det ansågs viktigt att de skulle fortsätta leva som de var vana vid hemifrån. De fick alltså inte möjligheten att lära sig svenska och kunde därmed inte heller fortsätta studera och hade naturligtvis stora svårigheter i kontakt med myndigheterna. 1877 bestämdes att all undervisning skulle ske på svenska. Samtidigt började förnorskningen av de norska samerna i Nordnorge. En förklaring kan vara att genom språket försvenska området och göra befolkningen lojal mot det land de tillhörde. Finland började nämligen visa intresse för de finsktalande områdena både i Sverige och Norge. I eftertid har detta språkkrav setts som ett grovt övergrepp. Att förbjuda barnen att tala samiska var naturligtvis ett övergrepp. Pedagogiken på den tiden var auktoritär och tron på tvång stark.

Men kan man betrakta myntet från den andra sidan? Att kunna tala landets språk ger en ju också möjligheter att både läsa och studera, att självständigt kunna ta kontakt med myndigheter för att få hjälp eller för att protestera mot diskriminerande behandling. Om teorin ”lapp ska vara lapp” hade fått fortsätta vara bestämmande hade de två minoritetsgrupperna fortsatt sitt isolerade liv.

I Sverige beräknas antalet samer vara ca 20 000. Totalt på Nordkalotten räknar man med ca 80 000, varav 50–60 000 i Norge. Någon exakt siffra är inte möjlig att uppnå eftersom vi i Västeuropa inte registrerar etnicitet. När det gäller tornedalingar är osäkerheten ännu större, någonstans mellan 25 000 och 80 000. Både samer och tornedalingar har ju i många generationer levt bland majoritetsbefolkningen, gift sig och fått barn. Enligt svensk lag fram till 1920-talet var det endast renskötare som registrerades som samer. De resterande registrerades som ”övrig befolkning”. Under nödår flyttade många i Tornedalen till norra Norge. Framför allt till kusten där man aldrig behövde lida nöd, fisken nappade året runt. En del som flyttade köpte renar och blev renskötare och blev därmed registrerade som samer.

De nationella minoriteterna är kulturella minoriteter. Etnicitet är inte längre intressant. Eller ska vi börja tala om fjärdedelar, åttondelar, sextondelar? När vi tänker på och talar om samer idag, tänker nog de flesta på renskötare uppe i fjällvärlden. Men de flesta samer lever i vanliga städer och byar, precis som svenskar. Liksom de flesta tornedalingar lever utanför Tornedalen. De flesta är eniga om att det är viktigt att samer får möjlighet att fortsätta leva enligt sina traditioner, om de önskar det. Samtidigt som förståelsen för samernas traditionella livsstil ökade antogs det att majoritetsbefolkningen var odelat positiv till förändring och utveckling, att de var ointresserade av traditioner. Som om det låg i generna. Storsamhället godtar och ger bidrag till att minoriteterna kan behålla sina traditioner och sitt traditionella levnadssätt. Storsamhället godtar däremot inte att majoritetsbefolkningen behåller sitt traditionella levnadssätt, sin traditionella försörjning. En stor del av landsbygdens befolkning var tidigare småbrukare. De levde dels av sitt lilla jordbruk, dels av skogsarbete eller annat säsongsarbete. Så hade man levt i hundratals år. Detta sätt att försörja sig ansågs emellertid inte tillhöra en speciell kultur. Istället förväntades det att befolkningen i majoritetssamhället var positiv till all förändring. Allt stöd till småbrukare upphörde med ett penndrag 1969.

Att tillhöra den tornedalska minoriteten är långt ifrån min enda identitet. Precis som jag är både kvinna och människa, är jag både tornedaling och svensk. Idag är jag i tillägg också norsk, starkt präglad av trettio års botid i det västra grannlandet. Jag har också en yrkesidentitet och en identitet som skrivande person. Att endast betrakta människor som tillhörande vissa kulturella grupperingar skapar både negativ och positiv diskriminering.

Filmen om Ella-Marja visade på övergrepp och diskriminering som nu ligger långt tillbaka i tiden. Idag går samiska barn på vanliga skolor, där de har rätt till undervisning också i det samiska språket. Detsamma gäller tornedalingarna. Den dubbla utfrysning som Ella-Marja upplevde, att både utsättas för övergrepp från storsamhället och frysas ut från sin egen grupp, planterade en skam i henne som präglade hela hennes vuxna liv. Vad gjorde mest ont?

Människan har behov av att känna tillhörighet. Att diskrimineras av ett ”anonymt” storsamhälle medför att ens möjligheter i livet begränsas. I filmen säger lärarinnan till Ella-Marja att hon som same inte har rätt att studera vidare. Stämmer detta verkligen? Hade inte samer på 1940-talet tillstånd i Sverige att studera på universitet? Det verkar för mig helt otroligt. Har försökt googla fram fakta men finner ingenting. Oavsett, den nedlåtande behandlingen hon blev utsatt för planterade en skam i henne som hon aldrig lyckades bli fri ifrån. Mest troligt kombinerad med en svag självkänsla.

Men att frysas ut från sin egen kultur, de som man vuxit upp med, måste sätta djupare spår. Ett sår i själen. Främlingsskap och ensamhet. Jag tror att det är viktigt att inte förneka sin bakgrund. Att lära sig älska det som gjort en till den man är. Det är inte nödvändigt att stanna inom gruppen. Människan har både rötter och fötter. Men jag tror det är viktigt att inte klippa av alla band bakåt, förutsatt att man fortfarande accepteras av den kultur man föddes in i. Ella-Marja klarade först som mycket gammal att försonas med sin samiska bakgrund. Först när hon ensam gick in i kyrkan på kvällen, lyfte på kistlocket och kysste den lillasyster som betydde så mycket för henne som barn, men som hon förnekat hela sitt vuxna liv. Jag tror och hoppas att situationen är annorlunda idag. Att skammen blev borta med storsamhällets ändrade attityd.

I filmen fick vi aldrig följa Ella-Marjas liv som svensk lärarinna i Småland. Hon flydde inte bara från sin samiska identitet, hon reste också för möjligheten att studera vidare, något som i filmen klart framgick var hennes stora dröm. Jag hade önskat att vi också hade fått följa den delen av hennes liv. Kanske fick hon ett utmärkt tillfredsställande liv. Vi har kanske fortfarande ett alltför stort fokus på de kulturella rötterna och glömmer de drömmar vi kan förverkliga med hjälp av fötterna.

En dag, kort tid efter att tornedalingarna fick status som en nationell minoritet, hörde jag en intervju i radion med en av de ledande personerna i STR-T ( Svenska Tornedalingars Riksförbund). Meänkieli hade nu fått status som minoritetens språk. Själv är jag enbart svensktalande. Mannen påstod att den som inte talade detta språk inte heller hade rätt att kalla sig för tornedaling. Jag sjönk chockerad ner på en stol. Han hade gett sig själv makten att ta ifrån mig min identitet. Förtrycket kan komma både inifrån och utifrån.

 

Senaste artiklarna