Politiska motsättningar och försoning – Finland 1918

Finska inbördeskriget av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg 539 sidor

När jag en gång frågade en anställd vid Gettysburgs krigsmuseum i USA vad som egentligen drev de båda sidorna i det amerikanska inbördeskriget, fick jag ett litet oväntat svar. Det gick ut på att nord- och sydstatare hade slagits för att de ville värna olika inslag i den frihet som Amerikas Förenta Stater företräder och att de inte sett någon annan utväg att göra så än genom kriget.

Orden var knappast okontroversiella. Ändå var de inte avsedda att provocera. De var heller inte en historikers, och de innebar – vilket den insatte läsaren nog kan ana – ett visst tillrättaläggande. Efteråt tänkte jag, att de ändå torde kunna hjälpa den som hör dem att stilla något av den förfäran, kanske rentav känsla av obegriplighet, som lätt uppstår då man begrundar det blodiga slag som stod i den svåra julihettan år 1863 då nära 8000 amerikaner miste livet.

Bakom museimannens svar låg ändå inte bara detta. Där fanns även en antydd försoningsstrategi, ett resonemang skapat för att inför kommande släkten ena det ”delade hus” som brödrakrigets USA utgjort. Visst minns de amerikaner vars förfäder stred dessa julidagar att det var landsmän som man bekämpade. Ändå torde det knappast gå att jämföra detta med den bitterhet och det hat som vissa andra folk ännu känner efter sina inbördeskrig, detta fast det kan ha gått långt mera än 150 år sedan deras krigshändelser ägde rum.

 

Hur inbördeskrig ”efterbehandlas”

Vari består då skillnaden?

Man kan först påminna om, att ”the Civil War” utspelade sig i en ung nation, inte i ett färdigutvecklat, homogent land, något som däremot var fallet till exempel i de spanska och grekiska inbördeskrigen.

USA är en union av delstater, och inbördeskriget utspanns som bekant mellan två delstatskoalitioner, inte mellan delstatsövergripande ideologier eller politiska fraktioner. Utgångspunkten var som vi vet en djup oenighet om delstaternas rätt att utträda (secede) ur unionen.

Kan skillnaden då förklaras av att en försoningsprocess i många inbördeskrig eller inomnationella konflikter har saknats, till exempel mellan de folk av olika religioner som bor på Balkan? Det gäller ju att individer känner att rättvisa skipas, om så först i efterhand och om så bara symboliskt. I varje medveten och ordnad försoningsprocess måste vissa förutsättningar föreligga. Det krävs att en försoning inleds, liksom att dess överväganden och beslut verkligen når fram till de tidigare kombattanterna, så att de kan godta resultatet. Det krävs dessutom att det finns en läskunnighet liksom ett slags offentligt rum, där frågorna effektivt kan dryftas och svaren föras ut.

Att döma av de nyheter som kommer från Sydafrika lär inte försoningsprocessen där ha varit särskilt effektiv, i den meningen att den lyckats bilägga de konflikter eller skingra den bitterhet och det hat som det tidigare apartheidsystemet skapade. Men detta kräver sitt eget kapitel.

 

När Finland upplevde ett inbördeskrig

Vi tar här ett språng i tiden.

År 1917, ett halvt sekel efter det amerikanska inbördeskriget, föll det gamla tsarryska väldet samman till följd av det politiska skeende som kulminerade i oktoberrevolutionen. I de länder som befunnit sig i den ryska maktskuggan tändes då hoppet om befrielse, och i vårt grannland Finland såg man en möjlighet att göra sig självständigt.

Knappt hade dock finländarna proklamerat sin frihet, vilket skedde i december 1917, förrän landets vänsterkrafter mobiliserade sina styrkor för att ta över makten. De gjorde otvetydigt klart, att de var redo att använda våld för att störta den gamla politiska och juridiska ordning som hade rått under tsartiden. Det fanns en del reformister – den blivande statsministern Väinö Tanner var en av dem – men dessa tycktes i det nya läget svaga jämfört med dem som starkt inspirerade av den ryska oktoberrevolutionen med väpnad hjälp av radikala element bland de ryska trupperna i Finland i princip ville driva landet in i, eller i förbund med, den ryska Sovjetstaten.

Ett självklart problem i Finland var, att den gamla byråkrati som skött detta storfurstendöme hade fallit samman med Ryssland. Ledande finländare hade kunskap om hur landet hade skötts på den ryska tiden, då de bistått vid kontakterna med Sankt Petersburg. Nu skulle man plötsligt bli ett eget land och behövde finna procedurer för att fatta och verkställa beslut på egen hand. I den ovisshet och anarki som uppstod, och då många i det fattiga Finland hyste agg både mot den gamla ryska övermakten och dess förlängda händer i Finland (det beräknas till exempel att 500 finländare under de ryska åren blivit generaler i den ryska armén) såg vissa grupper en revolutionär situation uppstå som de gärna ville utnyttja.

 

Chansen att försonas krympte

Redan genom det revolutionära anslaget kunde chanserna till försoning tyckas små. De som besökte Helsingfors vid tiden har berättat om hur finska rödgardister drog fram längs gatorna eller på lastbilar med röda fanor och hur ”borgerliga” personer, ämbetsmän, tsarofficerare eller andra misshagliga individer svårt misshandlades om de helt enkelt inte sköts till döds på öppen gata. Att detta uppträdande väckte förfäran och skräck i Finland, och allt eftersom det skedda blev känt också i omvärlden, är givet. De röda hade ofta tung erfarenhet av fattigdom och usla levnadsvillkor, något som de borgerliga ”vita” inte till fullo insåg.

Samtidigt fanns det extrema ideologiska drivkrafter bakom de rödas handlande, idéer som drev på hatet, alltså något som det kan vara svårt att förstå eller ursäkta med hänvisning till social misär enbart. De unga männen på lastbilsflaken var avsiktligt våldsbejakande, moderna ”jakobiner” om man så vill. De skulle snart och dyrt få betala sitt övermod och sitt våldsamma agerande under de första självständighetsveckorna.

 

Myternas och ryktenas krig

I en mycket ambitiös ny översikt kallad Finska inbördeskriget söker Uppsalahistorikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skildra de viktigare förloppen och deras orsaker.

Problemen är stora för varje historiker som i dag vill förmedla en rättvisande bild av detta inbördeskrig. Det gäller inte bara att bekräfta vad som verkligen skedde, med tanke på de bristande källorna och de många rykten och myter som florerar. De journalister och andra som bevakade kriget var ofta förvirrade, men det var också de stridande sidorna själva. Ofta visste de inte var fienden fanns. En bragd som rapporterats var när en svensk officer åt de vita lyckades tigga ihop teleprintrar vilket underlättade information om läget på stridsplatserna.

Men svårigheterna för en historiker är också definitionsmässig: vad skall egentligen dessa krigshandlingar kallas, som fördes dels med finska styrkor, med illa eller ojämnt utrustade trupper bestående av alltifrån specialtränade tyska frontsoldater till oerfarna, hastigt uppbådade civila utan uniformer eller riktiga vapen, dels av ryska och svenska styrkor resp. ditresta frivilliga? Kanske är ändå ”inbördeskrig” mest vad händelseförloppet liknade.

 

Inbördeskrig utan fronter

Berglund och Sennerteg ansluter sig till ett i dag vanligt språkbruk, då de i stället för den länge använda termen ”frihetskrig” använder begreppet ”inbördeskrig”. Detta motiveras hos dem också med att detta krig bör ses i ett större sammanhang, nämligen det ryska inbördeskrig, utlöst av olika kontrarevolutionära grupper, som följde på revolutionen 1917.

Vi får en ganska utförlig redogörelse för krigshändelser som utspelades mellan januari och maj år 1918 och som oftast tog sig uttryck i skärmytslingar, räder, överfall och sabotage. Bara kring Tammerfors stod ett regelrätt och ganska utdraget slag, medan slutstriden om det karelska Viborg blev kort, främst av skälet att de röda var försvagade genom tidigare förluster, men också för att de var svagt organiserade och hade ett bristfälligt ledarskap. En viktig omständighet var även att många röda, som insåg sitt dåliga utgångsläge och som väntade ett nederlag, flydde ur staden eller höll sig undan.

Fastän Åland inte berördes så mycket drogs det in i kringliggande staters spel, och i Sverige närdes tidvis ett hopp om att återta dessa gamla svensktalande öar. Relevans har också den ingående skildringen av de finlandsvänliga svenska kretsar, ur vilka rekryterades värdefulla medhjälpare till general Mannerheim med påföljd att stabsarbetet kom att fungera väl.

 

Uppdraget: driv ut de röda!

De röda var uppenbart starkast i södra Finland. Gränslinjen mot de vita började strax norr om Björneborg i väster, gjorde en lov norröver nära Haapamäki och böjde åter av söderut nära Lahtis, varpå gränsen beskrev en sydöstlig bana ned över Karelska näset norr om Viborg. De rödas områden sammanfaller i stort sett med brukens och den begynnande industrins Finland, medan de vita hämtade styrka ur de borgerliga samhällsskikten men också från landsbygdens självägande bönder, kanske främst i Österbotten.

Avsikten var inte att Generallöjtnant Mannerheim skulle starta ett inbördeskrig. Hans första åliggande blev att driva ut de ryska styrkorna genom att han gavs befäl över de vita så kallade skyddskårerna. Dessa fick nu status som Finlands armé. Generalen förlade snart sitt högkvarter till Vasa, men då han inrymt sin begränsade stab i en tågvagn kunde han allt utifrån säkerhetsläget flytta runt i de närliggande trakterna.

Redogörelsen för hur Mannerheim bygger upp sin armé är fängslande och intressant, även för svenska läsare som här kan följa den så kallade Svenska brigaden och dess öden. Likaså belyses det hur en grupp svenska officerare på plats kom att bistå de vita, både vad gäller att bygga upp en fungerande ledningsstab och att skapa strategin för de olika operationerna på fältet.

 

Den humanitära sidan

Boken ger naturligt nog stort utrymme åt inbördeskrigets mörka sida – den känsliga frågan om hur fiender och fångar behandlades.

Allt eftersom striderna tog fart, kom de vita att ta alltfler fångar bland de röda. Men då personal saknades och även en ganska torftig internering ställde krav, blev det en enkel utväg att avrätta fångar där de hade gripits. Även rikssvenska officerare och soldater kom att bära ansvar för sådana avrättningar. Uppgifter om dessa förfaranden spreds, också genom svenska kontakter, och sänkte efterhand de vitas anseende. Även sedan striderna upphört fortsatte de vita att avrätta röda, tills bristen på rättssäkerhet påtalades och praxis ändrades.

Mot bakgrunden inte minst av en sådan praxis kan man fråga hur försoningsprocessen kom att hanteras i Finland? Kunde man återge de röda en känsla för och en lojalitet med landet?

Först gäller, att behandlingen av de röda förtigs av de vita. I dessas dagböcker och memoarer finner man endast få eller inga uppgifter om i vad mån författarna själva hade deltagit i avrättningarna. De gånger sådana nämns, gäller det handlingar utförda av andra än författaren. Man får nog anta att medverkan och kännedom om sådant var vanligt. Som ett delvis försvar för de vita har det påpekats att stridande i ett inbördeskrig vid denna tid inte kunde åberopa de rättsregler som gäller för krig mellan stater. Först efter 1945 fick deltagare i inbördeskrig rättsskydd.

 

Röda landsförrädare, och ändå finländare

Genomgående var här, att finska röda öppet hade gått samman med ryska förband där vapen och utrustning fanns tillhands. Genom denna samverkan ansåg de vita dem som landsförrädare. Åsikten var allmän, att de röda inte förtjänade ett bättre öde och att även utomrättslig bestraffning av dem därför var motiverad. Under 1920-talets lopp minskade det kategoriska fördömandet av de röda och landets ledning började inse att de för att inlemmas i det nya Finland måste få skriva sin egen historia. Minnesmärken över stupade röda tilläts likaså, och historieskrivningen börja avliva de värsta myterna.

Genom vinter- och fortsättningskriget har försoningen antagits vara slutförd, men som Berglund och Sennerteg värdefullt betonar, lade Finlands nya nödläge efter Sovjets angrepp nog snarare locket på konflikten igen.

I efterhand ser vi möjligen mera förstående på de röda och deras belägenhet, utan att därför godta deras avsikt att bruka revolutionärt våld. Om något manar oss exemplet Finland att på alla sätt förebygga, att grupper får skäl att känna sig eftersatta och orättvist behandlade, medan tid är. Den förtryckte eller misskände är långsint; en oförrätt kapslas lätt in och förgiftar både individers och gruppers sinne.

Ännu in på 1930-talet var Finland ett sargat land där språkstriden åter flammade upp och där den extrema Lapporörelsen agerade med sabotage och kidnappningar.

Bokens sensmoral kan man gärna läsa ett par gånger:

”I slutändan handlar också berättelsen om finska inbördeskriget om den grymhet med vilken människor kan behandla varandra. Den avgrund av ondska som kriget blottlade förskräcker, inte minst tanken på att den kan bo inom människan. Så är det något denna historia kan lära oss är det att till varje pris förhindra varje steg i ett skeende som kan leda till något liknande”.

När man hör finländska vänner berätta om hur en ”rödgardist” i deras släkt efter sin död förvägrats gravsättning i släktgraven ger det en påminnelse om hur hätskt motsatsförhållandet var. Sådana uttryck tog sig dock det gamla Finlands hedersregler, i synnerhet när det gällde nationens ära och fortlevnad. Hade samtidigt de krafter som 1918 såg sitt land glida in i det sovjetryska maktfältet underlåtit att hindra denna utveckling, kunde Finland ha fått dela de baltiska och östeuropeiska staternas öde. Och vem hade förlåtit dem det?

Av två svåra ting valde de vita kanske ändå det mindre onda.

 

 

Carl Johan Ljungberg

 

 

Kenraali Mannerheim tarkastaa joukkoja valkoisten voitonparaatissa Tampereella (26936599316).jpg
By Museokeskus Vapriikki - Kenraali Mannerheim tarkastaa joukkoja valkoisten voitonparaatissa Tampereella, Public Domain, Link

 

 

 

Senaste artiklarna