Ett handslag för Kenya

Den som tog till termer som demokratiövergrepp eller högförräderi i samband med den famösa Decemberöverenskommelsen får nog leta efter ord tillräckligt starka för att beskriva vad som skedde i Nairobi den 9 mars i år.

När Kenyas president Uhuru Kenyatta och hans främste politiska rival, oppositionsledaren Raila Odinga, skakade hand på trappan till Harambee House och leende förklarade att det var dags att gräva ned stridsyxan förändrades den kenyanska politiska spelplanen i ett enda ögonblick. Ett halvår tidigare hade de tävlat mot varandra i ett presidentval som i sedvanlig ordning kantats av orimliga utfästelser, grova invektiv och flera oroligheter med ibland dödlig utgång.  Så sent som i januari i år utropade sig förloraren Odinga till ”folkets president” i en illa planerad ceremoni, bevittnad av enorma folkmassor, med hänvisning till att Kenyatta fuskat sig till valseger. Regeringen svarade med att stänga ett antal tv-stationer som haft fräckheten att visa den upproriska handlingen i direktsändning. Landet tycktes nästan vara på väg mot inbördeskrig – och så plötsligt stod de två antagonisterna där på trappan, kallade varandra för bröder och lovade att framöver jobba tillsammans för nationens bästa.

Svenska medier rapporterar sällan om den politiska utvecklingen i Kenya, annat än i samband med de allmänna valen, som hålls vart femte år. Rapporteringen brukar ge en dessvärre korrekt bild av valen som präglade av våldsamheter, personliga maktstrider och ömsesidiga anklagelser om valfusk. I höstas förmedlades nyheterna om hur presidentvalet i augusti fick göras om efter att en oberoende kommitté slagit fast att det inte hade gått rätt till, hur oppositionen anförd av Odinga bojkottade omvalet i oktober och hur Kenyatta därför kunde plocka hem en andra mandatperiod som republikens stats- och regeringschef. Allt ackompanjerat av de vanliga demonstrationerna som flera gånger urartade i kravaller. Men om det försonande handslaget i mars i år har det inte sagts mycket i Sverige, och faktum är att bortsett från en svekdebatt inom den kenyanska oppositionen tycks den plötsliga uppgörelsen ha tagits med ganska stor ro på hemmaplan. Hur är en sådan omsvängning möjlig?

För att förstå detta måste man först av allt inse att även om Kenya idag på ytan tillämpar en form av västerländsk demokrati med fria och allmänna val till såväl de beslutande församlingarna som till presidentposten, så är förutsättningarna helt annorlunda än i de kulturellt homogena nationalstater i vilka de demokratiska systemen växte fram. Landets befolkning delas officiellt in i drygt fyrtio så kallade stammar, det vill säga etniska grupperingar med olika språk, sedvänjor och traditionellt näringsliv. När en kenyan går till valurnan är den etniska tillhörigheten den viktigaste faktorn som avgör vilken kandidat som får rösten. Det finns vissa ideologiska skiljelinjer mellan partierna, men de diskuteras sällan och är troligen mer än något annat ett resultat av de olika stamkulturerna som dominerar de politiska grupperingarna. Sakpolitiska förslag spelar en helt underordnad betydelse. Ett handslag mellan presidenten, som tillhör Kenyas största folkgrupp kikuyu, och oppositionsledaren från den fjärde största folkgruppen luo är mycket mer än två makthavares överenskommelse. Det står för ett politiskt förbund mellan två av landets mest folkrika stammar.

Efter Kenyas självständighet 1963 kom den politiska makten snart att läggas i händerna på några få familjer, som idag har utvecklats till veritabla dynastier. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga är söner till de två män som utkämpade det fria Kenyas första verkliga maktkamp. Som landets första inhemska ledare drev Jomo Kenyatta, den nuvarande presidentens far, landet i en tydligt västorienterad, marknadsekonomisk riktning. Hans förste vicepresident Jaramogi Oginga Odinga hade  snarare socialistiska sympatier, men fick snart lämna regeringen och gick i opposition innan han fängslades och all politisk organisation förutom det statsbärande partiet KANU i praktiken förbjöds. Kenyatta knöt istället band med folkgruppen kalenjin genom att till sin närmaste man utse Daniel arap Moi, som vid Kenyattas död 1978 övertog makten och fullbordade Kenyas utveckling till en totalitär enpartistat. Det är ingen hemlighet att banden mellan familjerna Kenyatta och Moi – och därmed mellan kikuyu och kalenjin – är fortsatt mycket starka och att det var Moi som övertalade Uhuru Kenyatta att kandidera till posten som president efter det att en förändrad konstitution tvingat Moi att lämna den formella makten 2003. Det lyckades inte genast, men 2013 valdes Uhuru Kenyatta till republikens fjärde president, och fjolårets val utmynnade alltså i ytterligare en mandatperiod för honom och regeringspartiet Jubilee Party.

I likhet med KANU, som satt vid makten i fyrtio år, får Jubilee Party utan tvekan beskrivas som ett konservativt parti. Den ekonomiska politiken är marknadsliberal och välkomnar utländska – vilket numera ofta betyder kinesiska – investeringar i landet. Partikonstitutionen hyllar patriotiska och nationalistiska värden, framhåller familjens betydelse och vikten av att söka den Allsmäktiges välsignelse. I Kenya är detta inga ytterkantsidéer utan snarare sådant som folk i det offentliga uttrycker som goda ideal, oavsett samhällsklass och stamtillhörighet. Inte heller ser Jubilee Party några motsättningar mellan de idealen och skrivningar om social rättvisa, omsorg om de utsatta samt avståndstagande från diskriminering. I vilken mån man lyckas, eller ens aktivt försöker, omsätta detta i verklighet är naturligtvis en annan fråga. Kenya är ingen välfärdsstat och rättighetsfrågor har inte alls samma prioritet som i västeuropeiska länder. Korruption genomsyrar statsapparaten, och kenyaner talar ibland om att landet plågas av ”tumbokrati”. På swahili betyder tumbo ”mage”, och en tumbokrat är en politiker som blundar för skandaler eller avstår från att driva sin politik i utbyte mot mutor, som används för att utöka den egna familjens och släktens välstånd.

Några verkliga alternativ till den samhällsordning som vuxit fram i Kenya under det senaste halvseklet är svåra att se. Grannländernas vänsternationalism kunde utgöra en hägrande motbild för det tidiga 1970-talets opposition men spelade ut sin roll så snart socialiseringsexperimenten visade sig misslyckade. På papperet förordar Raila Odingas parti Orange Democratic Movement en mer socialliberal linje än regeringspartiet, men i praktiken är det tveksamt om ett maktskifte i höstas verkligen skulle ha inneburit några avgörande policyförändringar. Däremot skulle det ha inneburit att många kikuyu och kalenjin som idag sitter på politiska poster eller tjänstemannauppdrag skulle ha fått lämna plats för luo, luhya, mijikenda och andra folkgrupper som har sin traditionella hemvist i Kenyas geografiska periferi. Bland dessa grupper finns en utbredd känsla av att det vore rättvist om maktinnehavet någon gång kunde övergå till dem, medan de etniska grupperingarna i landets centrala delar naturligtvis tycker att det är rimligt att majoritetskoalitionen får fortsätta styra.

När den 73-årige Odinga nyligen beslutade sig för att ta Kenyatta i hand var det därför i en anda av ”if you can’t beat them, join them”. Även om kenyaner har respekt för hög ålder, verkar det som om sista tåget för den gamle oppositionsledaren gick i höstas. Han blir aldrig president, men möjligen skulle han kunna återfå den post som premiärminister som han hade 2008–2013. Det var en kompromisslösning som syftade till att stilla stormen efter det våldsamma valet 2007, och den skulle kunna fungera även nu. Dessutom ryktas det om att dottern Winnie Odinga, 28, står på tur att bli luofolkets nästa hopp om tillträde till makten. Men för att det ska bli verklighet måste familjen Odinga försonas helt med både Kenyatta och Moi. Intressant nog besökte Raila Odinga också den före detta presidenten Moi några veckor efter sitt framträdande med Kenyatta. Exakt vilka planer som smiddes är förstås inte känt, men det hör säkert till bilden att även Moi har en son, som leder spillran av det gamla KANU och som siktar på presidentskapet 2022.

De uteblivna folkliga protesterna mot att de båda huvudkandidaterna i senaste presidentvalet plötsligt sade sig vilja arbeta tillsammans ska alltså förstås mot bakgrunden att politiska ledare i Kenya inte främst företräder olika ideologiska och sakpolitiska positioner, utan olika konstellationer av etniska grupperingar. Ett handslag mellan två tidigare kombattanter tolkas inte som en nivellering av olika politiska ställningstaganden utan snarare som en gest av försoning mellan stridande stammar. Eftersom striderna flera gånger bokstavligen har varit på liv och död är det inte konstigt att många drar en lättnadens suck. Samtidigt visar händelseförloppet på hur svårt det är att få ett demokratiskt system i europeisk mening att fungera i Kenya. Kanske kan med tiden en egen variant på demokratiskt styre komma till stånd i detta land, en variant som på något sätt tar större hänsyn till landets egna traditioner av åsiktsbildning och beslutsfattande än vad de europeiska modellerna förmår göra. Till dess får nog varje handslag som bidrar till lugn och stabilitet ses som något positivt.

Senaste artiklarna