Det lilla landet som kunde

Det lilla landet som kunde av Jens Ganman och Mustafa Panshiri 220 sidor

Nyligen släpptes Mustafa Panshiris och Jens Ganmans samhällsanslyserande bok Det lilla landet som kunde (Vulkan, 2018). En dråplig genomgång och vidräkning med Sveriges (missriktade) ambitioner på de migrationspolitiska och multikulturella områdena.

 

Alla vi som har skrattat gott åt Ganmans dråpliga ”statistiska” cirkeldiagram på sociala media eller följt Panshiris kloka synpunkter rörande integration och sunt förnuft, får säkert några givande timmar med boken. Troligen ni andra också!

 

Mustafa Panshiri skriver fundersamt: ”De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast etniska svenskar. Dessa människor bor i icke mångkulturella områden tillsammans med andra etniska svenskar”. Han pekar på att det är som en kärleksrelation på håll, där man inte vill träffas och bo ihop – och genom att man undviker varandra kan man behålla en fin och romantisk bild av sin tilltänkta partner.

 

Jens Ganman skriver mustigt: ”Vad – exakt – är det som skrämmer mig så med invandring och kulturkrockar? Med infantilt värdegrundsbabbel? Varför talar P1 och SVT till mig som vore jag ett barn? Varför har ribban i integrationsdebatten tillåtits sättas av faktaresistenta ståuppkomiker och galande operasångerskor? Mångmiljonärer som kan välja bort den mångkulturella friktionen sju dagar i veckan...”

 

När jag läser boken, kommer jag osökt att tänka på Jan Troells filmmästerverk från 1980-talet – ”Sagolandet”. Svenska egenheter och ambitioner som kom på skam och inte blev riktigt vad vi tänkte oss.

 

Jag fastnar för några rätt olika kapitel som ”När jag kom till Sverige 1991 var det ett socialistiskt land” och ”Kaffe med Kawesa”. Två tidsdokument. Skickligt fångade och nedskrivna. Men samtalet med den tills nyligen så haussade journalisten och författaren Henrik Arnstad är också intressant läsning. Litet som att höra Fredrik Reinfeldt när han fortfarande klamrar sig fast vid migrationspolitiska idéer som har passerat bäst-före-datum.

 

Och jag drar mig till minnes en syrianska som jag känner. Hon har berättat för mig om sin barndom och hur hon kom till Sverige som liten flicka på 1970-talet. Hon och familjen har integrerats t o m bättre än de flesta etniska svenskar, skulle man kunna säga. Barnen gör militärtjänsten och man missar inte en flaggdag. Politiskt har hon gått hela vägen från vänster till höger. ”Jag känner inte igen er svenskar”, säger hon. ”Ni är helt annorlunda än de svenskar jag mötte när jag kom hit för fyrtio år sedan.”

 

Så är det kanske. Det lilla landet som kunde skall nog också ses som ett tidsdokument och en genomgång av ett land fyllt av välmenande men ängsliga människor. Folk fyllda av ambitionen att vara bäst i klassen, genomsyrade av den stressiga kompromisslöshet man ändå måste ha för att nå dit. Men sedan gick något fel. Vi sprang ifrån oss själva, kanske?

 

Du får läsa boken. Glädje, svart komik, vemod, känslor av obehag – och många tankar.

 

 

Christopher Jarnvall

Senaste artiklarna