"Ryssarna medvetna om sina egna lögner" Del II

Sovjetunionen och Ryssland har ända sedan 1920-talets början satsat stora resurser på kemisk krigföring. Särskilt stor hjälp fick man av Tyskland som under tio år hjälpte bolsjevikerna med värdefulla kunskaper. Och redan 1921 började den hemliga polisen, Tjekan, bygga upp ett av världens främsta laboratorier för utnyttjade av gifter mot politiska motståndare.

Sovjetunionen och Ryssland har ända sedan 1920-talets början satsat stora resurser på kemisk krigföring. Särskilt stor hjälp fick man av Tyskland som under tio år hjälpte bolsjevikerna med värdefulla kunskaper. Och redan 1921 började den hemliga polisen, Tjekan, bygga upp ett av världens främsta laboratorier för utnyttjade av gifter mot politiska motståndare. Detta är fortfarande i bruk och enligt brittiska tidningsuppgifter finns nu laboratoriet vid underrrättelsetjänsten SVR:s högkvarter i Jasenevo i Moskva.

Om vi inledningsvis undantar underrättelsetjänsterna och de olika forsningslaboratorierna från undersökningen av mordförsöker på Sergej Skripal, finner vi att den ryska krigsmakten haft hundratals, kanske tusentals, olika gömställen för sina kemiska vapen. För det första har tidigare den sovjetiska krigsmakten, och nu den ryska, satsat mycket både på offensiv kemisk krigföring och dessutom på försvar av kemiska attacker. Man har varit så pass framgångsrik på detta område att man t.o.m. exporterat sin kunskap bland annat till Iran. Ingen tror naturligtvis att de trupper som ska försöka skydda den ryska krigsmakten, och delvis också olika delar av geografin mot främmande länders kemangrepp, själva använder sig av de kemiska vapnen. Däremot döljs det bland de kemiska trupperna ett antal individer som forskar både om skydd och om offensiva kemiska medel. Vägg i vägg med instituten som forskar om skydd mot de kemiska vapen finns de institut som sysslat med skapandet av dem.

Tidig start  
De ryska kemtrupperna bildades som eget truppslag redan 13 november 1918 med framför allt gasattackerna på västfronten i färskt minne och firar alltså sitt 100-årsjubileum senare i år. Det var veckan efter att den militära underrättelsetjänsten GRU bildades. De kemiska attackerna under Första världskriget var inte särskilt framgångsrika men tanken på att bli anfallna med hjälp av senaps- och klorgas samt ännu värre ämnen, skrämde nog samtliga världens soldater.

Efter världskriget var många länders krigsmakter i ett ganska dåligt skick. Dessutom var den tidens politiker inte särskilt benägna att ytterligare en gång börja bygga upp sina krigsmaskiner. Andra länder, exempelvis Tyskland, var förhindrade att satsa några större resurser på sin krigsmakt. Versaille-fördraget stoppade Tyskland från att bygga upp ett flygvapen liksom att införskaffa någon större antal stridsvagnar eller några ubåtar. Avtalet innehöll även förbud att tillverka eller importera stridsflygplan. Krigsmakten fick högst hysa 100 000 man. Tyskland fick varken tillverka eller lagra kemiska vapen. Många såg detta som förnedrande och personer som Adolf Hitler använde detta på 1920-talet som ett sätt att värva sympatisörer.  

Samarbete med Weimar  
Två länder som bägge betraktades som Europas parias var Tyskland och Sovjetunionen. De bägge länderna kom att mötas i den italienska staden Rapallo 1922 och den 16/4 slöt man avtal om ett omfattande hemligt militär-tekniskt samarbete mellan de bägge länderna och mellan Röda Armén och Reichswehr.

Tanken var att Sojet skulle hjälpa Tyskland i hemlighet att upprusta i de delar som landet förbjudits i Versaille-freden (främst stridsvagnar, ubåtar, stridsflyg och kemiska stridsmedel). I gengäld skulle Moskva erhålla en rejäl injektion i know-how och tysk ingenjörskonst. Resultatet blev sammanlagt 11 år av framgångsrikt samarbete 1922-1933. Samarbetet gällde produktion av hårdvara, utbildning och träning samt utbyte mellan de bägge ländernas krigsmakter. Det var först i och med Hitlers maktövertagande som samarbetet avbröts. Privata tyska företag fortsatte dock en del av samarbetet även därefter på kommersiell grund. Fortfarande när Hitler-Tyskland anföll Sovjetunionen sommaren 1941 fanns det ett stort antal tyska tekniker och ingenjörer kvar på sovjetiskt område.   

Det tysk-sovjetiska samarbetet kring de kemiska stridsmedlen har inte omskrivits på samma sätt som det övriga vapentekniska samarbetet. När det gäller ubåtar, stridsvagnar och flygplan kunde omvärlden se högst konkreta resultat i slutet av 1930-talet. Det allra mesta samarbetet kring kemvapnen blev ju aldrig synliggjort på samma sätt. Trots Hitlers enorma satsning på en rad olika V-vapen i slutet av andra världskriget och det välomvittnade föraktet för människoliv, kom Tysklands kemiska vapen aldrig till användning 1945. Man kan med fog anta att tankarna om ”terrorbalans” kom till i Berlin långt innan Sovjet och USA hade nog med kärnvapen för att kunna avliva jordens befolkning flera gånger om.

Gas-Testgelände Tomka   
Samarbetet mellan Moskva och Berlin ägde i många stycken rum i delar av Sovjetunionen dit utlänningar inte hade tillstånd att vistas. De kemiska stridsmedlen hanterades främst inom ramen för det som ryssarna kallade ”Objekt Tomka” och tyskarna benämnde ”Gas-Testgelände Tomka”. Verksamheten förlades till orten Sjichany i Saratov oblast. Enligt vad som uppges påbörjades verksamheten den 15 april 1925 och höll på ända fram till den 15/8 1933. En annan ”aerochemical station” placerades i Podosinki i närheten av Moskva. En stor del av de gemensamma testerna skedde, åtminstone under de första åren, med hjälp av flygplan som cirkulerade runt över försöksområdet och släppte ut gas.  

Men endast för att det är ett truppslag med långa anor och sysslar med krigföring som är förbjuden, ska man inte dra slutsatsen att det är ett truppslag på tillbakagång och som inte längre tillmäts någon betydelse. Fortfarande sätter den ryska krigsmakten upp helt nya förbandet inom truppslaget bl.a. ett helt nytt regemente i Nizjnij Novgorod.

Forskare som straffångar  
Den sovjetiska forskningen har i många avseenden också varit stängd på andra sätt. Det groteska GULAG-systemet innehöll också ett antal hemliga och stängda forsknigsinstitut, ”sjarazjka”, som i hög grad skiljde sig från det övriga GULAG-systemet. Här huserade mängder av forskare och ingenjörer som Sovjetunionen inte kunde klara sig utan men som var avskärmade från samhället i stort på grund av sin kritiska inställning och allt för öppna munnar. NKVD-chefernas syfte var ”Användandet av specialister dömda för sabotage i produktionsenheter”. Så fort företagens och fabrikernas produktion inte uppnådde planmålen eller då incidenter som bränder inträffade, dök alltid påståendena om sabotage upp. NKVD blev på detta sätt djupt involverad i en mängd olika projekt för att höja Sovjetunionens krigsförmåga. Det fanns sjarazjka för flygplansdesign, för vapendesign och många andra områden. Den kända flygkonsstruktören Tupolev började sin karriär i enheten ”Special prison no 15” och ”Design Bureau No 29 NKVD”. Ett antal flygplan, stridsvagnar, kanoner och annnan vapenteknik letade sig fram ur detta system av forskningsanstalter.

Inom OGPU (Tjekans namn innan NKVD) skapades en särskild avdelning - ”Särskilda Militära Kemiska Byrån” - som under sig organiserade två forskningsinstitut av intresse: NKVD:s Institutet för Kemiska Vapen respektive NKVD:s Vetenskapliga Undersökningsinstitutet no 6. Inom dessa fanns flera sjarazjka organiserade. En av de kemiska forskningsbyråerna i Sjichany, GosNIIOChT, grundad 1924 och producent av bland annat senaspsgas och fosgen, var också en av dessa ökända sjarazjka.  

Frivilligt försvarsarbete   
Innan andra världskriget satsade den unga kommunistregimen på att få med sig de sovjetiska folken i försvarsarbetet. Den efter kriget välkända frivilligorganisationen DOSAAF fanns också på 1930-talet men då i form av tre separata frivilligorganisaioner för armén, flottan och flyget. För många ungdomar blev de frivilliga försvarsorganisationerna en helt otrolig och annars ouppnålig frivillig sysselsättning. Man kunde få möjligheet att lära sig köra bil och motorcykel, lära sig skjuta och dyka med utrustning, delta i en mängd olika idrotter, hoppa fallskärm och både flyga med motordrivna flygplan och segelflygplan. Många pojkar och flickor fick göra saker som inte någon privatperson någonsin skulle få syssla med och dessutom rräknades detta på plussidan både vid militärtjänstgöringen och på många arbetsplatser.  

Den första frivilligorganisationen, VNO, bildades redan 1920. Sedan dök det upp en rad olika föreningar i tät följd. Man skapade bland annat även en särskild frivilligorganisation som skulle arbeta med skydd mot kemiska stridsmedel - Dobrochim. Det var en förkortning för ”Voluntary Society of Friends of Chemical Defense and Industry” (Общество друзей химической обороны и промышленности). Den startades redan i maj 1924. Föreningen Osoaviachim grundades tre år senare. Namnet var en forkortning av ”Society for the Promotion of Defense, Aviation and Chemical Construction”. Man fick snabbt bort emot två miljoner medlemmar och utförde bland annat långdistanspromenader iförd gasmask. Distanserna var på 5, 10 och 20 kilometer. Vid tiden för Andra världskrigets början hade medlemsantalet stigit till 13 miljoner.

Sjichany i Saratov oblast   
De institutet som finns inom Rysslands kemiska stridsområd är i huvudsak samlade i den lilla orten Sjichany i Saratov oblast. Redan på 1920-talet satte bolsjevikerna igång en omfattande forskningsapparat här efter att ha studerat frukterna av kemikaliernas framfart under första världskriget. Även om den officiella propagandan pratade om skyddet mot kemiska stridsmedel var den sovjetiska Röda Armén främst intresserad av på vilket sätt man kunde använda sina nyvunna kunskaper mot fienden. Sjichany har sedan fortsatt att vara ett centrum för ryssarnas forskning kring kemiska vapen.

2018 hyser staden åtminstone tre av Rysslands största forskningsinstitut som sysslar med kemisk krigföring: GosNIIOKhT, 33 TsNII och GITOS. Här finns också flera militära förband för kemiskt skydd -  1 Mobila brigaden för Radioaktivt, Kemiskt och Biologiskt skydd, Träningscentret för RChBZ-trupper och 9 Regementet för Radioaktiv och Kemisk spaning samt Sjichanys kemiska testområde och Lagringsområdet för kemiska vapen. Ett särskilt övningsområde för kemisk krigföring inrättades redan 1923. Om detta område fortfarande används är dock inte känt. Däremot finns det både ett sjukhus (16 Central Military Specialized Hospital) och en brandförsvarsstyrka i stan med träning på att behandla skador uppkomna av kemiska stridsmedel. Brandförsvaret tillhör Ministeriet för nödsituationer (MTjS).

GosNIIOKhT - State Scientific Research Institute for Organic Chemistry and Technology (Государственного научно-исследовательского института органической химии и технологии). Grundat 1924. Det var på GosNIIOKhT som de kända kemisterna Vladimir Uglev och Vil Mirzajanov arbetade. Uglev ansvarade för programmet och har omvittnad att flera hundra kilo av giftet Novitjok framsställdes här. I mitten av 1990-talet sålde en av forskarna en del av detta gift som sedan användes för att mörda en känd bankir. Anläggningen har producerat stora mängder senapsgas och fosgen. Under Sovjetperioden utnyttjade man straffångar för sin experiment. Under 2018 pågår en omfattande nybyggnation på GosNIIOKhTs område och oerhörda mängder laboratorieutrustning har köps in.  

33 TsNII  - Central Research and Testing Institute for Troops of Chemical Defense Ministry (33 Центральный научно-исследовательский испытательный институт). Militär enhet в/ч 71432. Grundat 1928. De delar som nu finns i Sjichany flyttades dit 1961. Institutet utgör krigsmaktens huvudanläggning för forskning på kemiska vapen men har också sysslat med forskning som rör biologiska vapen och kärnvapen. Sammanlagt minst 40 olika institut och laboratorier huser på området för 33 TsNII.   

GITOS - State Institute of Technology of Organic Synthesis (Государственный институт технологии органического синтеза). Miliära enhet в/ч 61469. Grundat 1960. Också här tillverkades ett stort antal kemiska vapen. Fram till 1992 kallades anläggningen för ”Filial No. 9 postbox-74”, Förutom framtagning av de kemiska formlerna ägde det här också rum en omfattande tesning av de kemiska komponenterna. Under 2000-talet ska enligt uppgift 21 olika höggradigt giftiga komponenter ha framställts hos GITOS. Det ka ha varit just verksamheten på GITOS som medförde att staden den 30/6 1997 genom ett presidentdekret fick status som ZATO, en förbjuden zon.

ZATO - Förbjudet område  
Något som är ägnat att förvåna är att Sjichany och flera andra orter i närheten fortfarande idag är helt förbjudna för västerlänningar att vistas i. Alla som vill besöka desssa områden måste kunna uppvisa särskilda pass annars tillåts man inte komma in. Det är allmänt känt att stora områden och många städer i Sovjetunionen var förbjudna för västerlänningar och till och med hade täcknamn som benämningar istället för sina ursprungliga namn. Detta system är dock inte på något sätt borttaget i dagens Ryssland. ZATO står för Stängd administrativ-territorial formation (Закрытое административно-территориальное образование) och omfattar dels en bred zon runt hela Rysslands gränser, dels ett antal utvalda administrativa områden och städer. 2018 finns det sammanlagt 40 st ZATO i Ryssland som i sin tur är uppdelade i en mängd delområden varav ”ZATO Sjichany” är ett av dem.

Trots den öppenhet som Rysslands säger sig stå för och trots att dagens ryska rike inte alls är en lika hård diktatur som Sovjetunionen var, blir man förvånad av att konstatera att Saratov oblast rymmer hela 41 stycken sådana stängda områden. I hela Ryssland talar vi om många, många hundra områden. Att Sjichany är utvalt av den ryska förvaltningen måste rimligtvis bero på något alldeles särskilt. Förutom dessa zoner finns det också cirka 7 000 militära städer i Ryssland med militär förvaltning och med en militär kommendant. Minst 952 av dem är ”stängda militära städer” (Закрытый военный городок) där säkerheten är ännu mycket större. Där är hela städerna inkapslade i taggtrådsstängsel som vaktas av beväpnade vakter. Civil lagstiftning tillämpas inte i dessa städer.

Brott mot kemvapenförbud   
1993 anslöt sig Ryssland till ”The Convention on the Prohibition of Chemical Weapons”. Denna upprätthålls nu av ”Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons” (OPCW) som också undersöker eventuella brott mot konventionen. Sammanlagt 192 länder har skrivit på konventionen bland annat Ryssland och Syrien. De enda länder som inte skrivit på avtalet är Angola, Syd-Sudan, Egypten och Nord-Korea.

Bidrag till Ryssland   
Efter Sovjetunionens kollaps och i och med uppbyggandet av ett öppet och demokratiskt samhälle i Ryssland, fick man stora ekonomiska och praktiska bidrag för att kunna göra sig av med sina jättelager av biologiska och kemiska stridmedel liksom lager av radioaktiva ämnen samt destruktion av överflödiga kärnvapen. Tyvärr ägde det också rum en hel del brottslig verksamhet i samband med detta.

Några av de forskare som arbetat med kemiska stridsmedel i Sjichany kunde bland annat avslöja att stora delar av de resurser som Ryssland erhållit för att destruera förbjudna vapen istället nyttjades för att bygga upp en ny produktionsanläggning för nya kemiska vapen. Nu var det inte bara frågan om att reaktionära militärer försökte utnyttja västmakterna utan det förekom en mängd brottslighet där man försökte stjäla av de många bidrag som flöt in till Ryssland och där motiven enbart var ekonomiska. Bidrag som skulle användas för att bygga vattenrening försvann, anslag till reningen av miljön runt smältverket Nikkel stals och pengar som anslogs för att säkert kunna demontera en rad av den ryska flottans uttjänta skeppsreaktorer fick fötter.   

Putin beslutar om nysatsning  
2005 ska Vladimir Putin, enligt uppgifter från Storbritanniens nationella säkerhetsrådgivare Mark Sedwill, ha beslutat om en nysatsning på kemiska vapen. Denna ska både ha innefattat nya typer av kemiska gifter men också nya metoder för att sprida dessa. Den militära underrättelsetjänsten GRU ska ha varit aktivt involverat i framtagande av dessa nya metoder. Detta är något som ryssarna naturligtvis förnekar men frågan är om Kreml har någon trovärdighet på detta område över huvud taget. För många lögner, för mycket desinformation och för många förfalskade dokument har kört Moskvas trovärdighet i botten.   

Varför så många förband för kemiskt skydd?  
Sedan många år är kemiska vapen förbjudna och till och med Ryssland själva påstår att de inte har några som helst kemiska vapen kvar. Med tanke på mordförsöket på Sergej Skripal och de omfattande kemvapenattackerna i Syrien (som Ryssland säger sig ha avväpnat på kemiska vapen) är det svårt att ta Moskvas ord på allvar. Frågan är, om nu de kemiska vapnen är förbjudna, varför har då den ryska krigsmakten så många förband för kemiskt skydd? Kan det vara på det gamla vanliga ryska sättet - på sig själv känner man andra? Eller oroar man sig för anfall av Angola, Syd-Sudan, Egypten eller Nord-Korea, de enda länder som inte skrivit på det internationella avtalet för förbud mot kemvapen?    

Eftersom Kreml själva fuskar och ljuger och i själva verket kan ha ett antal förråd med kemiska vapen kvar, måste man ha ett antal kemiska skyddsförband eftersom man dels utgår ifrån att andra också fuskar och då behöver man skydd mot NATO:s kemvapen, dels behöver Moskva skydd om de egna förråden skulle utsättas för sabotage eller bli träffade under ett eventuellt krig. Och eftersom man på västsidan av förklarliga skäl vet hur många egna kemvapen man har, utgår man naturligtvis från att den ryska överkapaciteten beror på något annat - faran från de egna ryska kemvapnen.

Slutsatsen gällande mordförsöket på Sergej och Julia Skripal och självklart också kemvapenanvändningen i Syrien, är att Ryssland är skyldigt till bägge brotten. Ingen annat land i världen utom Ryssland har ett intresse att mörda den tidigare GRU-officeren. Vad gäller Syrien finns det två möjligheter: Ryssland har försett sin vän Syrien med de kemiska vapnen eller så har Ryssland, som lovat att hålla Syrien rent från kemvapen, inte gjort sitt jobb.
 

 

 

Senaste artiklarna