Stärker Kim Jong-uns piruetter diktaturen?

En glad och nästan dansant Kim Jong-un går över gränsen till Sydkorea och bjuder upp president Moon Jae-il att göra ett varv med honom – inte på dansgolvet men väl på gränslinjen i Panmunjom. President Moon Jae-il accepterar och hand i hand blir det ett varv till fotografernas glädje och de politiska kommentatorernas förvåning.

Man kan tycka att det borde ha varit de båda ländernas presidenter som möttes under dessa förhållanden, Men det är en omöjlighet. Nordkoreas, eller Demokratiska Folkrepubliken Koreas, president heter Kim Il-sung och är död sedan 1994. Men som den kommunistiska diktaturens ”evige president” är där ingen som ska ta hans plats. Inte ens den nuvarande diktatorn och tillika sonsonen till Kim Il-sung – Kim Jong-un.

 

Glada miner, artiga fraser och helt plötsligt är Kim Jong-un allas favorit. President Trump har gått hela vägen från att föraktfullt kalla honom ”den lille raketmannen” till att nu plötsligt utnämna honom till ”hedersman”. Detta samtidigt om han trumpetar ut budskapet att han lyckats med vad hans företrädare inte nått fram till – att få slut på Koreakriget.

 

Kim Jong-un må se ut som en jovialisk liten farbror som glömde hänga mao-kostymen i garderoben efter kulturrevolutionen, men inte kan en hel värld luras av detta skådespel? Kim Jong-un har ärvt rollen som en av världens hårdaste och mest hänsynslösa diktatorer. Befolkningen i Nordkorea har ont om mat, opposition mot diktatorn straffas brutalt. Ingen går säker i denna diktatur. Enligt vad som betecknas som säkra uppgifter ska Kim Jong-un, förutom förtryckarregementet mot den egna befolkningen, ha hunnit med att låta avrätta sin egen morbror och giftmörda sin halvbror sedan han övertog rollen som den nu ärftliga kommunistdiktaturens härskare.

 

Mannen som nu tycks charma all världens medier och genom sitt agerande och breda leende också fått den amerikanske presidenten att jubla över en stenhård diktator som inte har något till övers för demokrati, demokratiska spelregler eller mänskliga rättigheter är plötsligt inte så farlig längre...

 

Det var inte länge sedan raketerna flög över Nordkoreas grannländer och hoten mot omvärlden att använda dessa blev allt ljudligare. Kanske framför allt Sydkorea och Japan har känt det direkta hotet. Och även från amerikanskt håll har man kalkylerat med att Kim Jong-un skulle göra verklighet av sina uttalanden.

 

Det är bra att de båda koreanska ledarna träffats. Det är bra att dom som en gemensam målsättning har att förhandla fram en fred mellan de båda länderna. Men hur stor trovärdighet är där i löftena från Kim Jong-un att han är beredd att pausa missiltesterna och nedrusta?

 

Nordkorea behöver hjälp med det mesta. Inte minst med landets ekonomi och de primära behoven för befolkningen – mat och sjukvård. Hur mycket är Trump beredd att ge för att få stopp på Nordkoreas tester? Hur långt är Kim Jong-un beredd att lossa diktaturens järngrepp om den egna befolkningen?

Risken är att det enda som Trump är intresserad av är att Nordkorea gör sig av med sina kärnvapen.
 

Det har sedan piruetterna på gränsen i Panmunjom talats med väldigt små bokstäver om nordkoreanernas demokratiska och mänskliga rättigheter. Hur stor är risken att den nordkoreanska diktaturen snarare stärker sin ställning än att vi får se lättnader efter en överenskommelseom kärnvapnen? Och hur kommer Trump att ställa sig om ett av kraven från Nordkoreas sida är att USA:s militära närvaro i Sydkorea avslutas?  Det finns många skäl för fortsatt amerikansk närvaro. Kinas hunger efter ökat inflytande får inte glömmas bort i sammanhanget.

                                                                                    

Senaste artiklarna