Medborgarlön bryter mot ekonomiska fundamenta

Om vi väljer att införa medborgarlön måste vi vara medvetna om vilka samhälleliga konsekvenser det kommer att få, skriver Erik Lidström.

Efter en artikel om medborgarlön på medbloggen.se har det kommit en mängd synpunkter. Innan vi diskuterar en del av dessa kan det vara värt att behandla hur ett Sverige med medborgarlön skulle se ut. Det skulle inte vara som i Hávamál, Den höges sång, där Odin säger:

Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.

Detta var en värld av ömsesidigt beroende, enskild individ till enskild individ. Om vi väljer att införa medborgarlön, eller tror oss tvungna att göra det, så bör man beakta konsekvenserna.

Ett Sverige med medborgarlön, där en icke obetydlig andel av befolkningen lever av bidrag eftersom de anses oförmögna att hitta ett arbete och försörja sig själva i ett komplext samhälle skulle vara ett helt annat land, och i vissa avseenden påminna om länder i tredje världen. Samhällets ömsesidighet skulle vara bruten, och framtiden oviss. Om statsmakten är stark och polisen alltid närvarande, skulle landet kanske utvecklas mot Terry Gilliams samhälle i Brazil, eller mot tillståndet i två sentida beskrivningar av välmenande välfärdsstater, böckerna och filmerna Divergent och The Hunger Games.

För vi är människor, och om vi inte beror av varandra genom individuella, personliga band så sviktar samhället. Pengar räcker inte. Opersonliga band räcker inte. Socialsekreterare räcker inte för att ett mänskligt samhälle ska hänga samman. Banden måste vara personliga och verkliga. Henrik Berggren och Lars Trägårdhs ”statsindividualism”, som de beskriver i Är svensken människa är, tvärtemot vad författarna anser, vägen till ett dysfunktionellt Sverige.

Om robotarna tar jobben

Det sägs att robotar med artificiell intelligens kommer att utföra en stor del av framtidens jobb. Säg en tredjedel, säg hälften eller mer. Detta är en stor förändring, som dock inte spelar någon avgörande roll för tillgången på arbete.

Frankrike har ca 67 miljoner invånare, 6,6 gånger så många som Sverige. Ekonomerna Pierre Cahuc och André Zylberberg påpekar att var och en av 230 årliga arbetsdagar försvinner 10 000 arbeten. Varje arbetsdag skapas 10 000 nya arbeten. Varje arbetsdag lämnar 30 000 personer sina arbeten för andra arbeten eller för att t ex pensionera sig. Varje arbetsdag börjar 30 000 personer på nya arbeten, eller börjar arbeta för första gången. Totalt, beroende på andelen dubbel bokföring i dessa siffror, är omsättningen på arbetskraft mellan 6,9 och 9,2 miljoner arbeten om året.

Översatt till svenska förhållanden innebär det att 1–1,4 miljoner jobb omsätts varje år. Skulle robotarna ta 75 procent av jobben så motsvarar det 4–5 års naturliga byten av arbeten i en process som pågått så länge Sverige varit industrialiserat.

Robotarna skulle likt väderkvarnar, vattenkvarnar, ånglok, bilar, datorer ta vissa jobb. Miljoner andra arbeten skulle komma i deras ställen och ge utkomst.

Missförståndet av behovet av stöd

Något som driver tanken på medborgarlön är att vi noterar att så många människor ”redan idag” behöver stöd. Men detta är ett felslut. Det är egentligen mycket få som skulle behöva stöd av det offentliga i Sverige, om inte det offentliga i så hög utsträckning vill ingripa i och reglera våra liv.

Den som idag ”tjänar” 25 000 kronor i månaden betalade 2012 ca 17 200 kronor i skatt enligt Swedbank, där de osynliga sociala avgifterna ingår, och där moms och punktskatter räknas in.

Det tionde percentilen, d.v.s. de som ligger på 10 på en skala 1–100 i inkomst, betalade 2003 hela 62 procent av inkomsten i skatt. Det nittionde percentilen betalade 66 procent. Det betyder att alla, hög- som låginkomsttagare i Sverige, betalar ungefär lika mycket i skatt. Och skatterna är mycket höga. I medel betalar heltidsarbetande svenskar 63 procent skatt.

Rundgången är omfattande för alla inkomstkategorier. Enligt Public Spending in the 20th Century: A Global Perspectivehttp://www.assoc-amazon.co.uk/e/ir?t=&l=as2&o=2&a=0521662915 gick 1995 35,7% av BNP i Sverige till subventioner och bidrag. De 40% med minst inkomst ökade några år tidigare sin andel av nationalinkomsten från 19,9 till 22,4% av BNP. Situationen har inte radikalt ändrats sedan dess.

Med andra ord skulle vi kunna sänka skattetrycket i Sverige med ca 30 procentenheter utan direkta fördelningspolitiska effekter. Skattesystemet tar från de rika och ger till de rika, tar från de fattiga och ger till de fattiga. Endast 2,5 procent av BNP gick på 1990-talet till direkt omfördelning. Utöver detta finns en annan fördelningspolitisk effekt, nämligen att den som har högre inkomst genom sina större skatter också står för den större delen av kostnaderna för infrastruktur och produktion av offentliga tjänster.

Ändå fastnar diskussionen i den direkta omfördelningen. Men även dessa 2,5 procent av BNP i stödbehov är i viktiga avseenden en omfördelning över tiden och inte mellan personer. För de ”fattiga” och de ”rika” är i mycket samma människor i olika faser av sina liv. Man föds oftast i en “fattig miljö”–det kostar att ha barn och föräldrarna är oftast unga och ganska nyligen utkomna på arbetsmarknaden. Senare, utan att det är ens egen förtjänst, gör mamma och pappa karriär och när man är 15 kan det hända att man tillhör åtminstone den rikare halvan av befolkningen.

Sedan flyttar man hemifrån. Börjar man arbeta hamnar man någonstans i första eller andra kvintilen (0–20 procent eller 20–40 procent). Blir man student är det bara den lägsta kategorin som gäller, under socialbidragsnormen. Men mamma och pappa är plötsligt rika knösar utan barn att försörja och på toppen av sina karriärer. De får nu chansen att bygga upp ett sparkapital. Eventuellt förblir de rika tills de blir pensionärer, kanske längre än så.

Det innebär att det totala behovet av omfördelning i Sverige, innan immigrationsvågen, var högst 2,5 procent av BNP, troligen betydligt lägre. Omvänt skulle nästan alla faktiskt klara sig helt utan bidrag och övriga dela på en mycket liten summa, 2,5 procent av BNP eller mindre. Om bara inte staten var så ivrig att lägga ditt liv tillrätta, med bidrag, avdrag, kvoterad föräldraledighet och subventionerade elcyklar.

Är världen mer komplex idag?

Världen ska vara så mycket mer komplex idag. Denna illusion verkar komma från det faktum att vi idag omges av avancerad teknik, teknik som knappt någon av oss förstår i detalj, men som vi ändå kan använda. Men världen förr var också komplex. Den var ofta ungefär så komplex som människor klarade av att hantera.

Joseph Henrich berättar att en av två saker händer när västerländska överlevnadsexperter plötsligt befinner sig i vår ursprungliga naturliga miljö, t ex i Australiens inland eller i Arktis. Antingen får de hjälp av de som bor där och överlever, eller så dör de, av svält eller ofta förgiftade av växter de inte vet hur man bereder till mat. Det krävs ett oerhört kunnande för att överleva i det mänskliga naturtillståndet. Det krävdes ett oerhört, men annorlunda kunnande för att överleva som bonde i Sverige för blott ett par sekler sedan, och dagens urbaniserade, moderna människa är ofta rätt bortkommen utanför sin vardagsmiljö.

I själva verket finns det inget som tyder på att en människa idag skulle behöva kunna ”fler” saker än förr, snarare tvärtom. Vad vi behöver veta är mer begränsat och mer specialiserat. Men de saker vi måste behärska är som regel mycket enklare. Idag vrider vi på några rattar när vi ska tvätta. Förr tvättade man tre gånger om året, på våren, på sensommaren och till jul. Som tvättmedel använde man björkaska som gav lut. Varje tvätt tog flera dagar.

Att robotarna tar över en del jobb innebär inte att andra jobb nödvändigtvis blir svårare och kräver högskolekompetens. Jämför att använda en dator med Unix, VMS eller DOS för 30 år sedan, med att använda en pekplatta idag. Pekplattan är inte bara mycket enklare att använda, utan också oerhört mycket mer kraftfull.

Det är inte bara så att tekniken kommer att göra arbeten mer komplicerade. Tekniken kommer också att göra arbeten så lätta som det bara går, så att man kan utföra dem med så lite teknisk bakgrund som det bara går, och fokusera på arbetets väsentliga innehåll: att skapa värde.

I en marknadsekonomi anpassar sig alla till alla, ömsesidigt, på ett sätt som är intuitivt oöverblickbart, men som ändå sker hela tiden.

Prissignaler koordinerar våra samhällen

Vad är det som gör att det finns mat till alla i Stockholm? I Sverige? Planering? Jo, faktiskt. Men inte av staten, landstingen eller kommunerna. Det är inte en politisk uppgift, och politiker har ingen aning om hur man förser Stockholm med mat. Försök att göra det leder som i Nordkorea och Venezuela till oerhörd misär.

Istället sköts dessa uppgifter av kommersiella företag, som köper in, transporterar och distribuerar varor, baserat på marknadspriser, konsumtionsmönster och logistiska överväganden. Detta sker under fri prisbildning. Tusentals företag, tiotusentals individer reagerar på förändringar i priser och skickar mat dit där man får bäst betalt. Och bäst betalt får man där maten behövs mest. I en stad som New York finns det ca 10 miljarder ”stock keeping units”, varor som kan ändra pris från en timme till nästa, från en affär till nästa, och som därmed ser till att New Yorkborna får de varor de önskar. Systemet är oerhört komplext, och det fungerar.

Denna koordination som sker i en marknadsekonomi är ett veritabelt mirakel som borde få tanken att svindla. Tyvärr märker de flesta inte av den, och anser ofta istället att när något är viktigt så måste ”någon” se till att ”alla” får ”tillgång” till någon resurs, t ex bostäder. Men med bostadspolitiken i centralmaktens grepp får man ca 600 000 personer som står i bostadskö i Stockholm. Hade vi korvpolitik skulle vi ha korvköer. Milton Friedman sade att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand efter fem år.

För den som vill veta mer finns det nog ingen bättre källa en Hayeks Individualism and Economic Order som man kan ladda ner gratis. Ekonomiska system är komplexa och oförutsägbara, men det finns ändå en djup förståelse för de principer som får de ekonomiska systemen att fungera.

Med fri prisbildning på arbetskraft tvingas alla anpassa sig till alla på arbetsmarknaden. Alla har nog märkt att man plötsligt upptäcker att man passar för ett visst arbete när man sätts att göra det, och att man kanske inte uppskattar något man trodde man ville göra när man väl provat på det. Vi lär oss också otroligt många saker som vi inte trodde oss kapabla till när vi sätts att göra dem, ofta genom att någon hjälper oss komma igång.

Vår självkännedom och vår fantasi är alltså synnerligen begränsad. Dessutom, för att anknyta till början är ”man mans gamman” enligt Eddan. När vi arbetar med människor som uppskattar oss ger det en oerhörd emotionell belöning. Det är detta som är kärnan i det frivilliga samarbetet i en marknadsekonomi. Framgång och positiv feedback utvecklar arbetet och skapar större värden.

Medborgarlön, även en relativt låg sådan, kapar bort dem som själva eller av andra tros vara omöjliga att anställa. Medborgarlön, och den redan existerande bidragsstaten, hyvlar av de sämst ställda från samhällskroppens undersida och förvandlar potentiellt kapabla människor till socialfall.

Förespråkarna för medborgarlön verkar tro att folk, tack vare att de redan har en bas, glatt skulle ta sig an annat arbete, som om inget hänt, fast de inte längre behöver göra det. Det kan inte uteslutas, men prioriteringarna blir annorlunda. Kanske skulle man arbeta med en intressant hobby. De ändrade prioriteringarna är ekonomiskt skadliga, därför att sådant arbete inte drivs av att tillföra ekonomin mervärde. Då ändras de ekonomiska incitamenten, vilket äventyrar marknadsekonomins funktionalitet.

De flesta människor behöver en morot. Vi måste ofta över en tröskel för att ta oss ur sängen på morgonen. Samma sak för att ta ett arbete i några månader eller några år, ett arbete som kanske är dåligt betalt, eller som vi inte trivs med, men som ger oss erfarenhet och som därför sedan ger oss möjlighet att avancera och göra annat som vi trivs bättre med.

Allt detta blir så mycket enklare när individen upplever att hans inkomst är resultatet av hans egna ansträngningar. Medborgarlönen bryter den positiva feedback som driver vårt välstånd.

Bidrag till denna artikel har kommit från professor Gustaf Söderlind, Lars Lundbäck, ekonom och företagare, Ronny Hellström, senior projektledare, Edward Nordén, jordbrukare, och Johan Varland, företagare.

Senaste artiklarna