Bönen

Predikan på bönsöndagen 6/5.

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:18)

 

Den här söndagen är det bönsöndagen. Bönsöndagen bildar tillsammans med de efterföljande vardagarna fram till Kristi himmelsfärdsdag de så kallade gångedagarna, då man ber för årets gröda. Fram till den stora helgdöden 1772 var gångedagarna helgdagar.

Bönen, som är denna söndags tema, är till sin karaktär ett samtal med Gud. Det kan ske på många olika sätt. Jesus säger att vi inte skall be mångordigt utan genom den enkla bön, Fader vår, som han lärt oss: Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.

För barn och vuxna med barnasinnet kvar finns den gamla svenska bönen Gud som haver: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får – alternativt: du förbliver Fader vår.

Psaltaren i Gamla testamentet är Jesu egen bönbok, den har använts av kristna i alla tider och bedes fortfarande, både enskilt och som tidebön i klostren. Ett exempel är denna bön: Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! Om du lade synder på minnet, Herre vem skulle då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. (Ps 130:1–5) Ett annat den av många älskade herdepsalmen Herren är min herde (Ps 23).

Många psalmer i den svenska psalmboken är tonsatta böner och lämpar sig därför även utmärkt att be.

Jesusbönen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, en syndare är en välkänd bön i den ortodoxa världen, som kan bedjas av alla kristna. Den enklaste formen av Jesusbön är att upprepa namnet Jesus tyst för sig själv.

Herre, visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den, bad den heliga Birgitta. Även vi kan göra den bönen till vår.

Bönen kan också vara ordlös, att vara stilla inför Gud i medvetenhet om att Han är allestädes närvarande och omsluter oss på alla sidor.

En viktig form av bön är förbönen. Under gångedagarna ber man som nämnts för sådden och skörden. I kyrkans förbön kan man även be för stiftet och biskopen, för församlingen, för vårt land och vårt folk, för konungen, regeringen och riksdagen, för alla som lider nöd, för sjuka och bedrövade, för förföljda kristna, för människor på flykt och länder där det råder krig. När vi ber själva ber vi ofta för nära och kära, även det är en förbön. 

I evangelietexten inskärper Jesus hur viktigt det är att vara uthållig i bönen. En envis änka får vara förebild för oss just därför att hon inte ger upp utan fortsätter tjata på domaren tills han ger med sig. Gud är dock inte som den orättfärdige domaren utan god och människoälskande. Han vet vad vi behöver och ger oss det ofta innan vi har hunnit be om det. En naturlig form av bön är därför att tacka. Det goda är inte självklart, utan en gåva av alla goda gåvors givare.  

Ibland kan bönen kännas som en envägskommunikation, som om vi talar rakt ut i tomma intet, men kanske handlar det då om att vi inte lyssnar på Gud utan är alltför upptagna med våra egna önskningar och tillkortakommanden. Att be är ingen prestation – att sansa sig, bli stilla och lyssnande är en bön så god som någon. Inte heller är Gud någon jultomte, många gånger får vi det vi behöver snarare än det vi önskar oss.        

När man talar om bön tänker nog de flesta på den individuella bönen som hittills har nämnts, men även gudstjänsten är till sitt väsen bön och tillbedjan inför Gud. Församlingen ber tillsammans med alla heliga, de som har dött i Kristus. Våra böner innesluts i Jesu Kristi förbön, som också är ekumenisk – Jesus ber att alla kristna skall bli ett, så att världen kan tro:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem som du har älskat mig. (Joh 17:21–23).

Då kommer Jesus att finna tro här på jorden, när han kommer tillbaka.

 

      

Senaste artiklarna