Kan 2018 års val hela det som blivit fel i Sverige?

The strange death of Europe: Immigration, identity, Islam av Robert Murray 352 sidor

Många spekulerar om hur årets val skall gå. Mer eller mindre troliga utfall ventileras, och knappast något tidigare valår har väl så många tänkbara scenarier diskuterats som nu. En del tror att Annie Lööf menar allvar med att bryta Alliansfronten och samarbeta med S, andra hävdar bestämt att vi i september lär få se en repris av ”decemberöverenskommelsen” – i form eller sak, givetvis då med avsikten att hindra SD att vinna något som helst inflytande. En ”stor koalition” mellan S och M är inte utesluten. Den nye M-ledaren späder själv på ovissheten, då han säger sig vilja agera ”pragmatiskt”. Efter att ha gissat vilt har flera skribenter tillfogat: ”Att det går så är dock inte så värst troligt.” Alternativt: ”det vore inte särskilt lyckligt”. Eller så profeterar de: ”Om det nu gick så här, kan man fråga hur länge en sådan regering kan hålla”.

Var finns det en lösning som kan göra väljarna nöjda, eller som i vart fall kan börja lösa de stora problem vi har fått, undrar man. Vi behöver troligen inte en ”stark man” men däremot en krets regeringsvilliga, som också har omdöme och som vill tänka om i viktigare frågor. 

Viktiga frågor, ja. De gamla partierna skärskådar opinionsmätningarna och söker efter förmåga hitta en sakfråga som de tror att väljarna anser speciellt viktig. Sjukvård, skola och utbildning, miljö och glesbygd, chansen att få jobb. Deras besked känns dock så tama att få verkar lockas av dem.

Då man grävt ned sig i dessa gissningar ett tag är det uppfriskande att läsa vad den brittiske journalisten Douglas Murray har att säga om den fråga som inte bara han anser vara den viktigaste just nu, nämligen migrationspolitiken. 

Murray, som gärna framträder i internationella medier, i samtalsprogram och provokativa debattvideos, är sedan flera år känd som en skarp debattör av flykting- och migrationsproblemen. Inte minst har han ofta framfört bestämda åsikter om vad ett islamiserat Europa kommer att betyda. Han kallar sig visserligen ”neokonservativ” men det är ovisst hur konsekvent han hyser sådana åsikter.

Douglas Murray menar att Europa är på god väg att utslockna som en civiliserad och utvecklingsbar kontinent. Han hänvisar gärna till den österrikiske författaren Stefan Zweig, som på 1940-talet skrev att Europa redan före 1914 hade utfärdat sin egen dödsattest. När européerna nu framstår likgiltiga inför sitt rika arv och bara låter invandringsvågorna skölja över dem, uttrycker det enligt Murray samma passivitet inför framtiden som Stefan Zweig observerade.

Under flitigt resande mellan Europas länder – däribland även Sverige – har Murray sammanställt en bild av kontinenten, där invandrare med skilda bakgrund och förevändningar, och utan större motstånd, bildar kolonier i respektive länder. Styrande politiker och tongivande opinionsbildare växlar mellan att förminska de kostnader och påfrestningar som de växande migrationsströmmarna medför, och att i förvånande positiva, ofta exalterade vändningar, hylla den förnyelse och variation som man tror att dessa folkvandringar kommer att skänka mottagarländerna. De ankommande framställs som välutbildade och villiga att anpassa sig till det nya landet. En svensk röst är Ingrid Lomfors, som i ett tal har hävdat att migration alltid har funnits, att vi alla egentligen är migranter och att det hur som helst inte finns någon inhemsk kultur. 

När strömmen av ankommande bara ökar, kostnaderna skenar och bara en mindre del av dem som anlänt och fått avslag på sina asylansökningar visar sig möjliga att återsända, byter migrationens vänner taktik. De börjar nu hävda att inget kan göras, det är bara att leva med detta. En form av amor fati eller kvietism som står i skarp kontrast till den optimism som visades, då migrationen inleddes.

Murray påminner samtidigt om hur de röster behandlats, som tidigt varnade för friktioner och konflikter. Att konflikter är oundvikliga när så många invandrare med helt annan religion, helt annan kultur och andra värderingar skall vänjas in i det nya landet borde inte ha förvånat. Nu tonas skillnaderna ned, man hänvisar till högstämda ord om allas lika värde, man säger att islam är en fredlig religion och att aktiv integration skall lösa de problem som ändå kan uppstå. Eftersom européer föder färre barn, kommer de nyanlända vidare att bidra med att fylla ut ”luckorna” har det hetat.

Faktum är, menar han, att de spekulativa siffror på antalet väntade migranter liksom farhågorna om den inverkan på det egna landet som visselblåsarna anfört, varit mycket blygsamma, ja oftast kraftigt underskattande. När dåvarande torypolitikern Enoch Powell våren 1968 höll sitt då så starkt kritiserade ”Strömmar av blod”-tal om de konflikter som han ansåg att invandringen riskerade att medföra, blev han snabbt utfrusen och hans politiska karriär var bokstavligen över. Ändå förutsade han som Murray visar inte på långt när den enorma migrantvåg som de närmaste decennierna skulle skölja över England. I dagsläget är det som om britterna skulle skapa ett nytt Liverpool – årligen. 

Något liknande som med Powell hände när den tyske socialdemokraten Thilo Sarrazin, tidigare senator och ledamot av styrelsen i Bundesbank, 2010 gav ut sin bästsäljare Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt). Sarrazin blev efter en mediestorm helt enkelt tvingad att avgå från sin post i Bundesbank. På liknande sätt har det nya partiet Alternative für Deutschland (AfD) förklarats vara emot all humanitet och fördömts. Och när den kända afrikansk-holländska författaren Ayaan Hirsi Ali talade klarspråk om islams natur, blev hon utesluten ur sitt parti, det liberala VVD. Andra holländare, som från början varit liberaler men ändrat sin åsikt då de dragit andra slutsatser än de vanliga om invandringen, blev inte bara kritiserade utan mördades.  

 Är då reaktioner som dessa, när fakta eller oönskade åsikter framförts, bara en manifestation av uppflammande idealism eller fanatism, eller har de djupare rötter? Murray tror mera på det senare. Han ser en grogrund för den avsky som visselblåsarna möter i en djupt verklighetsfrämmande attityd som i sin tur utlöser en sentimentaliserande syn på frågor som invandringen. Här märks en sorts dröm om en enad mänsklighet, ”One World,” där det stora onda består av de gränser, olikheter och distinktioner som ändå är ofrånkomliga i vår tillvaro. De som försvarar gränsernas och nationernas värde får ovett. Dåvarande tyske presidenten Christian Wulff gav vid ett tillfälle uttryck åt åsikten, att kulturella och religiösa präglingar är försumbara och tillade att islam lika självklart ingår i Tysklands religiösa arv som kristendomen och judendomen.  Även en så kallat ”realistisk” politiker som kristdemokraten och ordföranden i EU-kommissionen Jean-Claude Juncker gav 2016 uttryck åt liknande tankar då han sade att gränser ”är de värsta uppfinningar som politiker någonsin skapat.”

Om det är någon kontinent där gränser utmålas som ett problem så är det Europa. Här vilar ett rosafärgat moln över allt som har med gränslöshet att göra. Människan ses som helt igenom god och överallt densamma, därför kan man riskfritt montera ned gränsstängslen. Enligt det Schengenavtal som 1995 slöts mellan 26 EU-länder får EU:s interna gränser utan pass passeras av de ingående ländernas medborgare. Den gränslöshet som proklamerats gäller alltså inom Europa; ändå hotas den som likt Ungern söker hindra ett stort inflöde av människor från EU:s omvärld både moraliskt och med andra sanktioner. Den vänsterliberala trosvissheten är det primära, den föregår de praktiska beslut som vållat sådan oreda. 

En tung faktor bakom Europas brist på realism i migrationsfrågan är den historiska skuld som européerna ofta och alltför villigt påtagit sig. Skulden gäller allt från korstågen och koloniseringen av Amerika till kolonialismen och Förintelsen. För Sveriges del, kan man kanske tillfoga, kan man föreställa sig skuldkänslor för, att vi inte deltog i de båda krig som avsåg att bekämpa 1900-talets diktaturer.

Men om vi skall tala om skuld, säger Murray, varför då inte inbegripa de massakrer som mongolerna genomförde då de på medeltiden intog tvåflodslandet? Varför inte också ta med Maos enorma dödande under Kinas laglösa mellankrigstid liksom Det stora språnget och Kulturrevolutionen? Varför inte ottomanernas dödande av armenier vid 1900-talets början, eller japanernas slakt på kineser under kriget i Mansjuriet? Och så vidare.

Skall man tro Douglas Murray är alla europeiska stater så djupt inne i känslor av verklighetsflykt och hyser sådana orubbliga illusioner om de förpliktelser som gäller vår kontinent, att en snar tillnyktring är osannolik. Detta gäller även Sverige, som på eget bevåg har tagit emot extremt stora grupper av migranter. Angela Merkels övermodiga ord från augusti 2015 som utlöste den stora migrantvågen – ”Wir schaffen das!” – var från början också vår ledstjärna. Ord som dessa äger en hurtighet som kan erinra om femårsplanernas Sovjet, men de var i Tysklands fall inte bara ett sätt att skyla över gammal skuld utan fick en rad olyckliga, mänskligt fatala följder.

Många är de som i Murrays bok får på huden. Av svenskar kan nämnas Fredrik Reinfeldt och Antje Jackelén, Mona Sahlin och Cecilia Malmström.

Men de är bara några bland många. Européernas skeva syn på invandring är ett långt större fenomen, grundlagt genom en ansvarsavlyftande kultur och av illa hanterade skuldkänslor. En oförpliktande retorik paras hos många med inre olust och en klyfta öppnas mellan det man får säga och det man tänker.

Boken ger både talande mönster och konkreta exempel på hur länderna – genom den brist på vaksamhet som denna mentalitet fört med sig – försatt sig i en oönskad och svår belägenhet, som även lär bli ytterst svår att övervinna.

Dess slutsatser har intresse också för 2018 års allmänna val. EU-ländernas svårigheter att övervinna de felaktiga migrationsbesluten bör vi som väljare ha i gott minne.

 

Carl Johan Ljungberg

 

Senaste artiklarna