Vi måste tala om demokratin

I Sverige finns två konkurrerande svar på vad som är den grundläggande förutsättningen för demokrati. De två olika synsätten polariserar samhällsklimatet och den politiska debatten. Det ena synsättet villkorar demokratiska grundbultar som åsiktsfrihet och yttrandefrihet – vilket gör de olika synsätten oförenliga med varandra.

För mig själv, och för de flesta demokratiforskare är det inte svårt att slå fast de grundläggande kriterierna för demokrati: Det skall råda konkurrens om makten, medborgarna skall återkommande kunna få ställa politikerna till svars genom öppna fria val. Informationen till medborgarna skall vara allsidig och debatten om de olika politiska vägvalen skall vara fri så att alla medborgare skall kunna fatta välgrundade beslut i valbåsen.

Konkurrens om makten, regelbundna fria val, allsidig samhällsinformation, en öppen och fri offentlig debatt, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fri opinionsbildning på lika villkor, måste finnas för att demokrati skall anses råda. Vi kan kalla de som delar denna traditionella västerländska demokratisyn för "åsiktsfrihetsdemokrater".   

Men i Sverige har en helt annan, ny, konkurrerande, syn på demokrati seglat upp och fått starkt fotfäste bland journalister och bland många av de profiterade skribenterna på de stora riksmedierna, bland kultureliten och bland stora delar av de politiska partiernas representanter. De menar att grundförutsättningen för demokrati istället består av ett knippe åsikter. Åsiktspaketet brukar kallas för "demokratiska värderingar" eller "demokratisk värdegrund", men begrepp som "liberal demokrati" brukar också förekomma. Endast när människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras så att åsikter som avviker från värdegrunden inte skall kunna påverka andra. Människor som inte delar hela värdegrunden är alltså antidemokrater. Sådana antidemokrater skall inte tillåtas deltaga i det offentliga samtalet på samma villkor som andra. De som ser ett gemensamt åsiktspaket (värdegrunden) som demokratins grundförutsättning ser det som en demokratisk plikt att tysta eller på olika sätt exkludera de personer eller åsikter som inte delar den "demokratiska värdegrunden".

Enligt oss som istället ser åsiktsfrihet och den fria debatten som demokratins grundförutsättning är det alltid fel att villkora åsiktsfriheten och på olika sätt stoppa den fria debatten. När vi åsiktsfrihetsdemokrater ser åsiktskorridoren som ett problem eftersom den villkorar och förhindrar det fria utbytet av tankar och åsikter som åsiktsfrihetsdemokrater ser som demokratins grundbult, så ser "värdegrundsdemokrater" tvärt om åsiktskorridoren som en demokratisk nödvändighet; för att "värna demokratin".

Ofta förnekar förvisso värdegrundsdemokrater förekomsten av en åsiktskorridor, de klär det hela i andra begrepp och talar istället i termer om "anständighet", "rumsrenhet", "människosyn", "intolerans", "farliga glidningar", "mörka krafter". Vad värdegrundsdemokrater vill är att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak, och klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande och giftskåpsstämpel och därigenom upprätthålla ett allmänt filter för vilka åsikter och värderingar som skall anses godkända. 

Denna nya värdegrundsbaserade demokratisyn är ett sluttande plan. Den låter sig inte begränsas av lagar eller regler utan är föränderlig och genomsyrar allt. En värdegrund är dessutom en kameleont som ständigt kan skifta i färg och innehåll, nya åsikter och värderingar kan i ett värdegrundsdemokratiskt system därmed bli obligatoriskt att bekänna sig till respektive ta avstånd ifrån. Synsättet utmanar på allvar den traditionella västerländska åsiktsfrihetsdemokratin. Vilket demokratisyn predikas exempelvis för eleverna i skolornas "demokratiarbete"?  
     
Vad är då värdegrunden fylld med för innehåll? Vilka är åsikterna som värdegrundsdemokrater anser att man måste bekänna sig till för att anses vara demokrat?

Den värdegrund som dagens svenska värdegrundsdemokrater lutar sig emot är till stora delar identisk med det knippe värderingar som dagens svenska politiska och massmediala etablissemang har utropat till Sveriges officiella värdegrund. Jämlikhet (per utfall), feminism, identitetsbaserad mångfald, tolerans, internationalism, hbtq-aktivism, antirasism och "allas lika värde" är bärande delar i såväl den postmarxistiska nyvänsterns ideologi som i den svenska officiella "demokratiska värdegrunden". 

Den som inte bekänner sig till könsmaktsordningen är en anti-feminst, och därmed alltså antidemokrat. Den som anser att en alltför stor invandring hotar den svenska identiteten och kulturen är nationalist, och alltså antidemokrat. Den som yttrar sig kritiskt mot någon utifrån kommande kultur eller religion är rasist, och därmed alltså antidemokrat o.s.v.     

Värdegrundsdemokrater och åsiktsfrihetsdemokrater finns både till höger och till vänster även om åsiktsfrihetsdemokrater högst sannolikt är betydligt vanligare till höger. Däremot står det klart att vänstern vinner på värdegrundsdemokrati eftersom den "demokratiska värdegrunden" favoriserar vänsterideologiska tankegångar och förskjuter den politiska normaliseringspunkten vänsterut. 

Den svenska borgerligheten har antagligen misstagit den "demokratiska värdegrunden" för att vara ideologisk neutral och därmed successivt anpassat sig till feminism, jämlikhet utefter utfall, normkritik, hbtq-aktivism, identitetsbaserade särbehandlingar och identitetsbaserad mångfaldssträvan. Denna anpassning hade man inte behövt göra. Det bättre alternativet hade istället varit att redan från början bemöta nyvänsterns "demokratiska värdegrund" med liberal likabehandling och konservativ begränsning av statens räckvidd. I Sverige skall kvinnor och män, svenskfödda och utrikesfödda, heterosexuella och homosexuella ha samma rättigheter och skyldigheter. Varken mer eller mindre. I Sverige får människor tycka och tänka vad de vill. De får till och med ha traditionella normer kring könen och hysa konservativa åsikter om tron, kulturen eller fosterlandet. Är det någon som skall försöka förändra en individs normer, åsikter och värderingar så är det civilsamhället: familjen, vännerna, arbetskollegor etc, inte politikerna eller statsapparaten. Det hade varit det liberalkonservativa vägvalet. Den svenska borgerligheten tog istället en annan väg, de lierade sig med den demokratiska värdegrunden och missade, medvetet eller omedvetet, att bekännelsen innebar anpassning till nyvänsterns värderingar.   
                 
Fram till idag är det utan tvivel konservatismen som är den ideologi som lidigt mest av den rådande värdegrundsdemokratin. Även om värdegrunden de senaste åren har börjat skrivas om en del, så är den fortsatt antikonservativ. Men det kan inte heller vara helt lätt att tillhöra den traditionella "klasskampsvänstern" när nästan alla har blivit intersektionella postmarxister. Den vita heterosexuella arbetarklassmannen anses ju privilegierad i detta ideologiska klimat jämfört med alla kvinnor, hbtq-personer och "rasifierade". Till och med ofrivilligt deltidarbetande vita kvinnor i offentlig sektor räknas intersektionellt sett tillhöra den privilegierade överklassen om de bara är vita och heterosexuella. I ett sådant ideologiskt klimat där varken traditionella konservativa värderingar eller socialdemokratiska klassfrågor ryms inom åsiktskorridoren bör ingen bli förvånad över om ytterligare väljare fortsätter att strömma över till Sverigedemokraterna från i synnerhet Moderaterna och Socialdemokraterna.          

Egentligen borde inte borgerliga liberaler vara förtjusta i den kollektivism och den blindhet inför individen som ligger i den postmarxistiska maktanalysen – den skulle ju snarare kunna beskrivas som antiliberal. Därför kan det vara svårt att förstå varför svenska liberaler och svensk vänster kämpar sida vid sida för att försvara värdegrundsdemokratin. Antagligen är det så att en ganska stor grupp svenska liberaler accepterar nyvänsterns identitetspolitiska grupptänkande för att de anser att det gynnar ett större mål; att riva befintliga normer, institutioner och traditioner.  Svenska liberaler och den svenska nyvänstern förenas i sina utopier om att skapa ett helt nytt slags samhälle med nya "rätta" värdegrundsdrillade människor och med detta få riva det bakomliggande ok som står i vägen för det andra nya.
 
Den anti-åsiktsfrihetliga värdegrundsdemokratin kan ses som ett sätt att försöka göra dessa gemensamma politiska idéer och visioner till obligatoriska för alla att bekänna sig till.

Att i smyg börja utropa sina egna politiska idéer till hela demokratins grundförutsättning är ett fulknep. Och med journalisternas och flertalet av de profiterade skribenternas hjälp med att implementera den nya demokratiuppfattningen på befolkningen kan den åsiktsfrihet som skall stå på folkens sida i framtiden vara ett minne blott.    

Senaste artiklarna