Antisemitismen är en gammal åkomma

Kommer de, så skjuter jag oss - Om svenska judars liv i skuggan av förintelsen av Bernt Hermele 232 sidor Lind & Co

Jag borde ha hört talas om författaren/journalisten Bernt Hermele med tanke på hans karriär i mediabranschen  -  men det har jag inte. Så det är nästan helt utan förutfattad mening (vad gäller författaren) jag läser hans bok ”Kommer de så skjuter jag oss”.  
För några veckor sedan hörde jag en intervju med Bernt Hermele i radions P1 med anledning av hans bok. Hermele berättade om saker jag aldrig hört talas om, inte läst om. Jag ville veta mer. Sagt och gjort. Boken införskaffades och lästes. 
Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Jag tycker om stilen, språket och sättet att berätta. Fungerar dessa saker är de flesta böcker genomträngliga. Men ämnet - det han berättar om - fascinerar, skrämmer och gör mig emellanåt äcklad över vilka uttryck den mänskliga naturen tar när den är som värst. 

Rasism är vidrigt. Antisemitism är vidrigt. Boken ger allt för  många exempel på rasism och på hur aktade svenska medborgare beter sig allt annat än aktningsvärt.  
Antisemitismen, judehatet, judeföraktet har funnits i Sverige i århundraden. Styrkta av nazistregimen i Tyskland fick de svenska judehatarna luft under vingarna på 1930-talet. 
Men antisemitismen var alls icke något nytt i Sverige. När Karl XIV Johan lät avskaffa det så kallade ”judereglementet” 1838 ledde det till kravaller och skadegörelse på judisk egendom. Att judar i fortsättningen skulle få bosätta sig på vilken plats de ville i Sverige sågs inte överallt med blida ögon. Den enda tidningen i landet som ställde sig bakom kungens reformer var Göteborgs Handels & Sjöfartstidning. Hantverkare och handlare runt om i landet blev allt hätskare i sina protester som såg sina verksamheter hotas av judarna. I Sverige bodde år 1840 i landet 911 judar…
Kungen fick ge sig för det folkliga trycket och vissa inskränkningar infördes i var judar fick bosätta sig. Antisemitismen fanns där – såväl bland hög som bland låg.
Bernt Hermele ger oss en historisk översikt när det gäller judehat och antisemitism. Sverige skilde sig i åsikter inte mycket från andra länder där judehatet var accepterat och en del av vardagen. Hatet och föraktet uttrycktes på många olika sätt och i olika sammanhang. 
Hitler var inte först med tankarna att döda judar därför att de var judar. Runt sekelskiftet 1899/1900 fanns det i det ryska kejsarriket fem miljoner judar. Konstantin Pobedonostsev, tsar Alexander III:s rådgivare  i ”judefrågor”, ansåg att ”problemet” skulle kunna lösas genom att – och nu citerar jag direkt ur Hermeles bok: ”En tredjedel måste utvandra, en tredjedel konvertera och en tredjedel dö.” Dessa tankar fanns i hela Europa.
Den svenska vänstern, inte minst, har under många år med stor iver plockat fram politiker och företrädare på den borgerliga sidan med ett rasistiskt förflutet. Det är inget att säga om detta – men med lika stor iver tycks man ha glömt eller blundat för antisemiterna i de egna leden. 
Den socialdemokratiske agitatorn, professorn i botanik Bengt Lidforss var kanske en av de hätskaste när det gällde utfall mot judar i synnerhet och i rasism i allmänhet. Någon som uppskattade Lidforss antisemitism var en av den svenska nazismens pionjärer, veterinären Birger Furugård som hävdade att Lidforss  var ”den förste svenska man hos vilken rastanken kom till klart medvetande” 
Lidforss hade inte mycket till övers för vare sig judar eller svarta. Judarna representerade enligt honom ”de rent negativa livsvärdena, den bitande kritiken, det gäckande hånet, det oroliga landsflyktiga, evig hemlösa temperamentet”  medan ”negern” visserligen kunde tillägna sig ”vår europeiska civilisation”, men att det endast var  ”en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen”. Lidforss drog därför slutsatsen att: ”i sitt inre och förblir han neger”.

I sällskapet av s-märkta antisemitiska socialdemokrater bör nämnas också Arthur Engberg som spottade ur sig antisemitiska tal och artiklar. Även den i nästan alla kretsar hyllade göteborgske tidningsmannen Torgny Segerstedt angrep i sin tidning svenska Dagbladets judiske musikrecensenten Moses Pergament för att han ”uppträdde osvenskt”.

Hertigen håller sig för näsan
Efter att ha läst boken är det en episod som mer än de andra finns kvar i minnet. Året är 1922, platsen Coburg, Tyskland. En stad med  20 000 invånare, 300 av dessa judar. Assimilerade, konservativa medelklassmänniskor. 
Detta var också året som Coburg skrev in sig i den tyska nationalsocialismens historia när Adolf Hitler här höll sitt första tal utanför München. Vid Hitlers anförande, som genomfördes i en ölhall, fanns vid honnörsbordet Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha och dennes hustru Victoria. Föräldrar till prinsessan Sibylla som tio år senare gifte sig – i Coburg – med Sveriges arvprins Gustaf Adolf, far till Sveriges nuvarande kung. 
Om det var Hitlers tal eller något annat som vunnit över Karl Edvard på den nazistiska sidan vet jag inte. Uppenbarligen tilltalade Hitlers åsikter den brittiskfödde hertigen av Coburg så att han tio år senare är medlem i NSDAP och håller en hög grad i SA. 1934 blir han ordförande för tyska röda korset, som blir en nazistisk stödorganisation, och från 1936 till 1945 är han ledamot av den tyska riksdagen för NSDAP.
Men vi återvänder till året 1922. Detta år var också gymnasisten Hans Morgenthaus sista år före studentexamen. Som bäste elev på skolan var han utsedd att hålla ett tal på avslutningen och lägga ner en krans vid statyn av prins Johann, skolans grundare. Nu var där var de i Coburg som inte tyckte att den unge Hans Morgenthau skulle hålla anförandet – han var ju jude. De lokala nazisterna delade ut flygblad där de motsatte sig Morgenthaus medverkan på skolavslutningen och i sina blad kallade de honom ”den förbannade juden”. Åhörare hade hotat, skrikit och spottat på honom, men Hans Morgenthau höll sitt tal i närvaro av hertigen Karl Edvard som under hela anförandet höll sig för näsan (ett återkommande antisemitiskt beteende) därför att ”judar luktar illa”. 
Coburg blev den första staden i Tyskland som fick nazistisk majoritet i de lokala valen 1929. Ett år efter Gustaf Adolfs och Sibyllas äktenskap förklarade sig Coburg som ”judenrein” – judefritt.
Karl Edvard sitter häktad åren 1945 till 1946  misstänkt för brott mot mänskligheten. 1950 döms han till 18 månaders fängelse och 5 000 D-mark i böter som medbrottsling av grad III. Av hälsoskäl (cancer) slipper han avtjäna hela sitt fängelsestraff. Karl Edvard dör 1954, ekonomiskt utblottad. 
Hur gick det då för den bespottade och hånade Hans Morgenthau? Det gick ganska bra. Han studerade vid universiteten i Berlin, Frankfurt och München. Hade en tjänst till 1937 som lektor i Frankfurt då han flyttade till USA där han blev professor vid University of Chicago. Han skriver statsvetenskapliga böcker och fungerar som rådgivare åt Kennedyadministrationen 1961-63.
Han var stor vän av staten Israel, gav sitt stöd på många olika sätt och besökte landet regelbundet. Han dog 1980, 76 år gammal.

Rudolf Hess i Stockholm
Kapitlet om Rudolf Hess besök i Stockholm 1935 visar också på stämningarna i Sverige. Nazismen, nazisterna och det nazistiska Tyskland hade sina beundrare i Sverige. Och det var inte endast det lilla fåtal som engagerade sig som medlemmar i de närmaste sektliknande nazistpartierna i Sverige. Sympatisörerna fanns i alla partier, på alla nivåer. Hur högt man sedan talade om det är en annan sak.
Ärkebiskopen Erling Eidem träffade 1934 Adolf Hitler i Berlin. Eidem tyckte att Hitler och nazismen var det ”tyska folkets räddning ur en kritisk situation”.  Senare samma år slår Eidem i ett brev fast att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det råder en otrolig slapphet på det moraliska området.” 
Svensk-Tyska föreningen bjuder i maj 1935 Rudolf Hess till Sverige. Ett besök som skulle bli Hess första i hans nya befattning som Hitlers ställföreträdare inom nazistpartiet.
Det var en mycket stor publik som välkomnade Rudolf Hess till Grand hotell i Stockholm där han skulle hålla sitt tal. Bland gästerna fanns prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla. Men där fanns andra samhällstoppar som intagit sina platser - bondeförbundaren och justitieministern Karl Gustaf Westman, generalerna Rickard Åkerman och Rickman von der Lancken, greve Clarence von Rosén, professorerna Melchior Wernstedt, Herman Nilsson-Ehle, Halvar Sundberg, Folke Henschen och Gösta Häggqvist.
Klädseln för deltagande var frack och långklänning. Väggarna var dekorerade med svenska och tyska flaggor. När Hess träder in i salen hälsar han publiken med utsträckt högerhand och de närvarande sjunger sedan ”Horst Wessel”.  Under sitt 24 sidor långa tal hann Hess också med att förklara sig vara antisemit. Och detta var han på grund av judarnas ”valutaspekulationer och bedrägerier”. Sedan blev det supé och dans till Jack Harris orkester. Men dessförinnan hade man också  hunnit se filmen ”Viljans triumf”…

Bernt Hermeles bok är en skrämmande berättelse om antisemitismen i Sverige genom flera hundra år. Jag känner själv hur jag blir besviken av antalet kända namn som vi får möta i boken. Svenskar som åtminstone jag uppfattat som anständiga människor och som jag till och med beundrat.  Människor vars åsikter inte kan beskrivas som annat än antisemitiska. 
Bernt Hermeles bok är på så många sätt värd att läsa och lära av.
Det finns säkert de som menar att det var ”tidens anda”, att man idag kanske inte ska ta det så hårt vad många sa och gjorde i unga år. Ja, det är möjligt att det var tidens anda. Men denna tidens anda har varit i flera århundraden och idag upplever vi samma anda, samma antisemitism. Men precis som på 1930-talet är det inte bara nazister som står för judehatet. 
Jag bor i Helsingborg och för inte så länge sedan hade vi i denna stad på Gustav Adolfs torg en demonstration med palestinska flaggor där en imam högljutt jämställde judar med grisar. 

ROLF K NILSSON
 

Senaste artiklarna