Kapitalismens vagga stod inte i Europa

The birthplace of capitalism: The Middle East av Nima Sanandaji Timbro 2018

The birthplace of capitalism: The Middle East
av Nima Sanandaji
Timbro 2018

CARL JOHAN LJUNGBERGNär föddes den fria marknaden?

Frågan är svår och recensenten måste tillstå att han blev överraskad av den bok om ämnet som det här skall handla om.

För när man berör de platser i Europa där folk tidigt började framställa och handla med varor så att betydande kapital samlades så blir det ofta 1700-talets Holland och England, alltså den tidiga industrialiseringens centralorter som förs på tal. Den riktiga, fullfjädrade kapitalismen och innovationskraften förlägger vi dessutom till modern tid och till USA.

För att fastslå var kapitalismen verkligen började, alltså var man började tillverka och sända varor över större avstånd, menar de insatta att man behöver gå ytterligare några århundraden bakåt i tiden. Likafullt handlar det om Europa, om de tidiga kolonialländerna men också om Norditaliens hamn- och köpstäder, medan tyngdpunkten senare flyttar sig upp mot nordvästra Europa och England.

Men även detta synsätt kan dessvärre bli fel. Som ekonomhistorikern Nima Sanandaji hävdar i en ambitiös ny studie kallad The birthplace of capitalism: The Middle East (Timbro 2018) så får vaggan tänkas ligga länge bort, i Mellanösterns tidiga kulturer, och tidpunkten dessutom sättas så långt tillbaka som till 2 000 år före vår tideräkning, alltså för 4 000 år sedan. Såsom tillhörig en gammal persisk släkt har Sanandaji en trovärdighet utöver den rent akademiska.

Hur vet man då att den fria ekonomin uppstod just i Mellanöstern? Det talas inte sällan om att detta område bara äger ”basarekonomier” alltså byggda på en ganska okomplicerad lokal varuhandel.

Men detta är fel, vilket Sanandaji nu vill visa.

Den som vill möta tidiga exempel på mångfacetterad tillverkning och marknader liksom på hur finansiella instrument, marknadsanpassade låne- och betalformer togs i bruk, samt på hur olika skydd för den enskilda äganderätten, större infrastrukturprojekt och en återhållsam roll för den politiska makten uppstod, behöver söka sig ända till Mesopotamien (”tvåflodslandet”) och det fornpersiska väldet, liksom till städer som Bagdad och Mosul, Aleppo och Damaskus. Dessa orter bildade tidiga centra för vida internationella nätverk, ja för en närmast global handel och samfärdsel. Härifrån utgick också impulser till sydöstra Europa och in mot de grekiska och senare italienska handelsplatserna.

Men det är inte nog med detta. För utom i handeln låg Mellanöstern långt framme på vetenskapens och uppfinningarnas fält. Här skapades till exempel specialiteter som astronomi, liksom på en praktisk nivå sinnrika system för bevattning som gjorde att även torra marker kunde ge goda skördar. Hamnar och båttrafik men också karavanvägar med den service som dessa krävde uppstod.

Väl att märka valde Europa för sin del tidigt en mer centraliserad samhällsordning. Här måste tillverkning och handel få härskarnas godkännande, medan det civila samhället inklusive näringsidkarna fick vänta på att erövra den ledande och initierande roll som civilsamhället redan hade fått i Orienten. Att fria initiativ där fick spelrum betydde både, att samhället gick framåt och skapade välstånd utan härskarnas medgivanden, och att samhällena blev mer motståndskraftiga mot avbräck på grund av krig och farsoter. Mellanöstern härjades förstås, då som nu, ibland av våld, men när våldet upphörde tog det civila samhället vid och lyckades förvånande snabbt reparera det som skadats eller förstörts.

Det är klart att 2000-talets enorma innovationsindustrier och den moderna världens medicinska och tekniska landvinningar inte hade någon motsvarighet i Mellanöstern på 2000-talet f Kr. Det viktiga var inriktningen, aningen om att handel och fria utbyten gynnar framsteg, att de skapar stabilitet och även gör utbrott av våld och krig mindre sannolikt. Sanandaji ger förbluffande exempel från diktare och historieskrivare på hur Mellanösterns stolta härskare böjt sig för ”den osynliga handen” och frivilligt avstått från att intervenera i produktiva verksamheter som därmed kunnat sköta sig själva och prova ut lämpliga arbetssätt. Dessa härskare tycks intuitivt och tidigt ha fattat, att lagstyret med dess förutsägbarhet är ett villkor för att handeln skall fungera. De insåg även att lagen just i det syftet måste vara abstrakt och opersonlig. Rättvisan bör ha bindel för ögonen.

Som Sanandaji också visar rymde inte bara Mellanöstern tidiga härdar för nytänkande och liberalisering. Även i det gamla Indien och Kina uppstod påfallande fria handelskulturer.

Som ett tecken på Mellanösternregionens påstådda efterblivenhet brukar man i Väst gärna nämna att islam förbjöd ränta. Man insåg inte som kapitalister i Väst hade gjort att lån måste kosta, har det hetat, för pengarna arbetar ju. Men ränteförbudet motiverades av något annat, nämligen av en vilja att skydda de svaga i ekonomin. Även i Mellanöstern inträffade ibland krascher och de som hade tagit lån drabbades i tider med hög ränta givetvis hårt. För att undvika sådana verkningar valde man alltså att avskaffa ränta. 

Det kan lätt invändas att den som i dag går igenom Mellanösterns historia tolkar in en erfarenhet av och en medvetenhet om marknadsekonomiska samband, som vi människor först senare har erövrat. Genomsyrade marknadstänkandet verkligen dessa samhällen, eller återfanns den bara i begränsade skikt av köpmän och andra ekonomiska aktörer? Sanandaji tycker sig ha funnit att marknaden var utbredd, och han visar på de krönikor som finns bevarade. Han påvisar även en kuriositet, nämligen att de kända stentavlor som man funnit i denna region ofta är kommersiella. De noterar gjorda affärer liksom olika varors dagspriser. Även andra arkeologiska och litterära vittnesbörd talar för, att dessa länder tidigt ägt ekonomiska och finansiella metoder som skapat förvånande stora rikedomar. Med rent administrativa föreskrifter eller order kunde en så omfattande rikedom helt enkelt inte ha uppstått. Konst, byggnadsverk och litteratur samt uppfinningar som bevarats eller i varje fall är kända fyller ut bilden av en långvarig, innovativt mångsidig och livskraftig civilisation. 

Varför har det då inte gått att hålla dessa drivkrafter vid liv fram till nu, frågar kanske läsaren. Och varför är Mellanöstern i dag ett sådant kaos med våld och inbördeskrig, sekterism och rädsla hos många folkgrupper?

Frågan är berättigad. Sanandaji förklarar detta med européernas ingripanden i dessa områden. Inom Europa fanns tidigt en kritik och ett förakt för att tjäna pengar och driva handel. Då européerna i utgångsläget var mindre inställda på att främja handel än att dominera genom militär styrka och tvingande gränsdragningar, kom de att påföra regionen en för denna väsensfrämmande samhällsordning. Mycket av handeln överlevde dessbättre ändå, och den tog snart chansen när villkoren tillät det, men klart är att imperiemakterna gjorde Mellanöstern enorma otjänster genom att i så hög grad förlita sig på makt och tvång. Man frågar sig här hur lång tid det lär ta att återskapa de kommersiella systemen i förstörda länder som Irak och Syrien.

Genom européerna kom också något annat, nämligen nationalismen till Mellanöstern, liksom den nationalistiska idén som bekant fördes ut till Kina och andra regioner. Det var en territoriell och militär nationalism som föddes, mera än en kulturnationalism, kan man väl som komplement till Sanandaji säga. På papperet framstod Väst som hjälpare, men i själva verket hämmade det dessa samhällens tillväxt. När så USA och dess allierade på tidiga 2000-talet under så kallad ”neokonservativ” påverkan angrep Irak, förstördes inte bara stora värden utan stördes även den inriktning på handel och öppenhet som länge utmärkt regionen. Även nutida härskare som de saudiska prinsarna, om vilka mycket kan sägas, är menar Sanandaji i grunden och enligt regionens traditioner, ändå marknadsvänner.

Själv vill jag i linje med bokens tes inflika att den som i dag exempelvis besöker Dubai får höra, att dess härskare för över hundra år sedan införde skolundervisning i handelslära och liknande ämnen i landet, en framsynt åtgärd som fast den från början bara gällde pojkar, påtagligt kom att främja emiratens utveckling.

Kunde det imperietänkande som ännu vilar som en skugga över Orientens gamla städer ersättas av frihet och liberalisering skulle det nog inte bara förkorta vägen till fred utan även få en ekonomisk och kulturell förnyelse som följd, menar Nima Sanandaji.

Hans bok är inte bara tänkvärd, den är genom sin livliga framställning och sina mångsidiga exempel en glädje att läsa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senaste artiklarna