Hade Reagan vunnit över Trump? Ja, i alla grenar!

Att rösta med långfingret är ett övergående nöje! Trump – ett högljutt, ihåligt substitut för Reagan

”Hur många här visste att Donald Trump skulle kunna vinna valet i USA?”, frågar Alexander Bard i ett anförande vid Medborgerlig Samlings partistämma. Hälften räcker upp handen. Det är nog ingen slump att mannen som nyss blandade framtidsanalys, djupare filosofiska resonemang och grova svordomar med enstaka könsord är nyfiken på om vi förstår fenomenet Trump. För Trump är ett fenomen. Ett fenomen som påminner om en konstinstallation vilken säkert fått Lars Vilks svårt att hålla tillbaks ett hånleende. Hur skulle annars en person med så grova, absurda och märkliga uttalanden kunna fånga konservativa amerikaner? Det är inte ett djupt mysterium. Det är ett mönster.

Efter att under ett par långa arbetsdagar lyssnat igenom boken "Fire and fury – Inside the Trump White House" av Michael Wolff så fördjupas resonemanget. Varför lockades så många av Trump? Ger denna bästsäljande bok den kunskapen? ”Alla” vet ju att amerikaner är allmänt obegåvade och inskränkta. Det ser man ju på tv. Nästan lika dumma och inskränkta som våra egna ”deplorables”, lantisar utanför tullarna, ”Svärjevänner” och dödsfascister som läser fel saker trots att det finns tydliga, men oskrivna, ”regler” om vad man får läsa – och inte får läsa – för att klara sig undan att bli hånad, förlöjligad och begränsad i debatten. Det är inget överstående intellekt, inget nära tolkande av en livssituation, ingen bättre förståelse eller starkare sakkunskap som lett fram till denna attityd. Det är en kombination av rent förakt och Marie Antoniette-syndrom. Förakt, förakt och mer förakt. Helt öppet och nästan komiskt förutsägbart. Men än mer komiskt kontraproduktivt.

När det framgår att personer i maktställning föraktar en del av befolkningen så kommer den delen av befolkningen att uppskatta när någon trampar på tramparna.

Varje gång Trump har sagt något mindre resonabelt så har han räddats av att vänstern, liberaler och medier har blivit skogstokiga. Varje gång. När svenska journalister och ledarskribenter ställer diagnoser om Trumps mentala tillstånd från andra sidan jordklotet, när den som gillar något presidenten sagt är ett obildat drägg, när alla som upplever problemen i gränsstäderna till Mexico är vapengalna rednecks som gillar KKK och höga murar – då kan Trump inte förlora matchen.

Trots att en del av Trumps kommentarer är så genanta att det borde liknas vid ett karaktärssjälvmord röstar konservativa amerikanska kvinnor ändå på en man som skryter om hur han som kändis kan komma under med att tafsa på unga modeller. Varför? Jo, för allt det samlade förakt som ”etablissemanget” visar dem som inte tillhör detsamma. Det är precis lika distinkt uppdelat som i Sverige. Samma logik och precis samma konsekvent kontraproduktiva beteende.

Jag vågar vara så dryg att jag påstår att alla förstår detta utom de etablerade krafter som skapar dessa fenomen. När det framgår att personer i maktställning föraktar en del av befolkningen så kommer den delen av befolkningen att uppskatta när någon trampar på tramparna.
Chicken race mot väljare i länder med demokratiska val vinns av väljarna. Medier och politiker – samt ett par obligatoriska kändisar – går i fällan varje gång. I USA som i Sverige. Samma fälla, samma reaktion, samma resultat. Det är just därför som Alexander Bard förstod reaktionen och det är därför så många var klara över varför den största överraskningen kanske någonsin i amerikansk politisk historia var förutsägbar. Det är dessvärre också därför så många i Sverige hävdar gillandet av Donald Trump. Samma rätt tråkiga vänster- eller ”liberala” etablissemang blir tokiga här också. Annars ställer man inte pseudodiagnoser på presidenter eller ger mer utrymme åt denne än åt Sveriges statsminister. Det är befriande att se detta uppfattade etablissemang få lite på nöten helt enkelt. Det tycker alltså jag också.

Von oben-resonemang från huvudstaden om ”fly over”-states till glesbygd. De förvirrade identitetspolitiska utspelen. Att vi 2018 ska prata om ras (!) och hudfärg före karaktär, eller stanna vid åtta olika nyanser av socialism. Eller de direkt anti-intellektuella låsningarna om godhet kontra allmänt ondskefull populism. Avfärdandet av en vanlig Svensson som särstavar till att benämnas som ett "troll" eller hånas av utbildade skribenter för sin stavning. Debatten om att fattigpensionärer är mindre förtjänta av fördelningspolitik än okända unga män från ett land på andra sidan klotet – där fattigpensionärerna förlorade. Det är provocerande och snurrigt. Ofta så inskränkt att det lockar till ändlös satir. Men också ett visst mått av förmätet hämndbegär.

Trump blev ett väldigt enkelt sätt att rösta med långfingret och tillfredsställa hämndbegäret. Det är dessvärre fortfarande så att symbolen med långfingret mot ett trist och tradigt etablissemangs döbakta moralkakor blir att ställa sig bakom individer som Trump. Jag skriver ”dessvärre” eftersom jag faktiskt tycker att den blåsning som vänstern/liberaler har gett sig själva även drabbar många till höger.

Den konservativa amerikanska presidenten Ronald Reagan kallades ”The Great Communicator” eftersom han på ett personligt sätt kunde formulera både idéer och politik på ett sätt som förankrade konservatism och liberal marknadsekonomi. Inte cofveve och att härma en handikappad journalist inför en jättepublik. God stil och hård hand mot diktaturer, men också mot den statsapparat som kringskär medborgares livsstil, eget ansvar och frihet. En amerikansk flagga blev under de åren synonymt med lite mer frihetskänsla än andra. I USA lika väl som det kunde ses som klistermärken på en bil i Tyskland, eller en liten flagga på skånsk landsbygd. Det blev inte så mycket av den symboliken under Clinton eller Bush.

Varför man som svensk konservativ, eller liberalkonservativ, känner en identifikation mer med bevingade citat som ”En regerings första ansvar är att skydda medborgarna, inte att bestämma över deras liv” (Reagan) än med ”grab them by the pussy” (Trump) bör vara ganska lätt att förstå. Det är det också. Det är helt enkelt andra saker som spökar och inte minst att man låter motståndare diktera vem man egentligen sympatiserar mest med.
Det är väl en sådan tid just nu där den polariserande irritationen ger oss fenomen och motfenomen. Våra etablerade högerpartier har samtidigt blivit trötta, tråkiga och politiskt korrekta med svaga resultat. Kanske är det så att det behövs något väsentligt mer högljutt som kan föregå ett mer stabilt konservativt alternativ? Det är många som tror att den republikanska kandidaten efter Trump blir en väldigt balanserad konservativ.

Hade Reagan vunnit över Trump? Ja, i alla grenar!

Att rösta med långfingret är ett övergående nöje. Så vet vi varför Trump vann valet? Ja. Hade han vunnit valet om vänstern, liberaler och stora delar av den mediala världen ställt sakliga frågor som respons istället för att reagera så hysteriskt? Knappast. Har medier och vänstern lärt sig sin läxa då? Osäkert. Hade Reagan vunnit över Trump? Ja, i alla grenar! Hur roligt det än må vara att se etablissemangets moralpanik emellanåt – samt att en del väldigt bra saker de facto sker – så behövs det även ett långsiktigt byggande av en stabil och sansad konservativ kraft. Där som här. Den kommer dock först när den här psykosen har släppt.

Senaste artiklarna