Polska frihetskämpar på Gotland 1863

Den 14 juni 1863, för 155 år sedan, landsteg polska frihetskämpar på Gotland under ledning av översten Teofil Łapiński. En landstigning som inte passerade obemärkt.

Söndagen den 14 juni är Gotlands Tidnings krönikör ”Boliwar” på väg hem till Visby efter en fest på landet.  Hans skjutsbonde tar en paus vid ”Bönders backe” där både kusk och passagerare passar på att diskutera den senaste tidens händelser med andra pausande eller passerande. När de som bäst är uppe i sina diskussioner kommer en gammal, uppskrämd gumma halvspringande uppför backen. De stoppar henne och frågar varför hon springer.

 

Efter att hon motvilligt stannar upp och hämtar andan upprepar hon åtskilliga gånger att ”400 ryssar är nere på hamnen”. Kvinnan vill så fort som möjligt ta sig därifrån men får ändå svara på frågan om hur de här 400 ryssarna ser ut. ”Alldeles röda från topp till tå”, svarar hon.

Boliwar och sällskapet vid hans sida skrattar åt saken, dom  tror inte på henne. Däremot beslutar de sig för att själva undersöka saken. Och beger sig ner till hamnen.

Kvinnan hade rätt. Men det var inga ryssar. Det var polacker. Polska soldater – och det var en ovanlig syn i hamnen i Klintehamn.

Tidigare på dagen hade ”Emelie af Bogense” lagt till vid den yttre redden i hamnen. Tillsammans med några av sina män hade den polske översten Teofil Łapiński lämnat Emelie och gått  iland.

Männen har varit till sjöss en längre tid, de är trötta och en del är sjuka. De delar gemensamt drömmen om ett fritt och självständigt Polen! För de fredliga Klintehamnsborna ser de säkert skrämmande ut - överste Łapiński och hans trupp på 88 man. Men de mottogs väl av ortsbefolkningen och inkvartering ordnades snabbt hos de gästvänliga invånarna i Klintehamn. Det polska januariupproret hade kommit till Gotland.

 

Karl XV kung i Sverige
Vad är det då som har hänt, och vad är det som Gotland har drabbats av?

Året är 1863. Sverige och Norge befinner sig i union och kungen heter Karl XV. Vi har fortfarande kvar ståndsriksdagen med präster, borgare och bönder. Även om det gått 55 år så finns minnet hos gotlänningarna av den ryska ockupationen av ön 1808 kvar i minnet. Misstänksamheten mot Ryssland och det ryska är stort. Österut gränsar Sverige till Ryssland. Finland är ett ryskt storfurstedöme. Tyskland är ännu inte men Preussen finns där som en betydande Östersjöstat.

Polen upphörde att existera som självständigt land i slutet av 1700-talet och har vid ett flertal tillfällen delats av sina grannar. Polen var uppdelat mellan Ryssland, Preussen och Österrike.

Efter det misslyckade polska upprorsförsöket 1830-1831 hade det ryska styret hårdnat. När tsaren Nikolaus I dött 1855 och efterträddes av Alexander II hoppades man på bättre förhållande, speciellt med anledning av fredskongressen i Paris 1856. Men den nye tsaren visade inget intresse för ett liberalare styre. Missnöjet började åter pyra i Polen.

Hemliga föreningar bildades runt 1860 och 1861, man började högtidlighålla minnen från tidigare folkliga resningar mot övermakten.

I Polen samarbetar de så kallade röda och vita nationalisterna mot Ryssland, mot tsarens makt. Under andra halvan av 1862 grundades KCN – den centrala nationalkommittén. Den 1 september förklarade KCN att man var regering för Kongresspolen (Den del av Polen som skapats efter Wienkongressen 1815 och gjorde området till ett kungarike med den ryske tsaren som polsk kung).

Från Ryssland kom motåtgärder där man hotade med massinkallningar till armén. Reaktionen kom direkt från KCN – Uppror! Frihet för bönderna och ”broderskap” för judarna. Upproret spreds till Ukraina, Vitryssland och Litauen. Polacker i Preussen och Galizien anslöt sig. Men ryssarna var inte heller sysslolösa. Som svar på det polska upproret erbjöd ryska staten bönderna i Litauen, Vitryssland och Ukraina frihet och jord.  Detta resulterade i en splittring mellan upprorsgrupperna som istället började bekämpa varandra.

 

Exilpolackerna mycket aktiva
Inte minst i de exilpolska kretsarna är man mycket aktiv för upproret. Drömmen om ett fritt och enat Polen är kanske som starkast i exilen. Upproret kommer lite för tidigt, förberedelserna var inte klara. Upproret var planerat att starta ett år senare – 1864.

Men ryssarna har en fungerande underrättelsetjänst.  För att ta udden av upprorsförsöken startar man tvångsinskrivningen till militärtjänst av tusentals polska ungdomar natten till den 15 januari 1863.

Tvångsinskrivningen blir tvåeggad. Förvisso får ryssarna kontroll över många revolutionärer och liberaler. Men samtidigt får denna åtgärd till effekt en ilska hos befolkningen – det blir en allmän folkresning.

Ett par veckor efter att upproret har brutit ut 1863 startar polackerna i London förberedelserna för att organisera en marin expedition med syfte att landsätta beväpnad polsk trupp på den ryska kusten som idag är Litauen.

I bakgrunden finns olika finansiärer med olika syften, allt från konservativa som vill återskapa det polska konungariket till revolutionärer som ser Polen som en språngbräda för att nå Ryssland. Bland organisatörerna, och möjligen finansiärerna, finns den ryske revolutionären Michael Bakunin.

En stor mängd vapen, ett stort antal uniformer och mycket mat köps in i London. Det engelska ångfartyget ”Ward Jackson” hyrs för uppdraget.

Uppgifter om upproret i Polen når Sverige i slutet av januari 1863. Informationen kommer från Berlin och S:t Petersburg. Uppgifterna är otydliga och ofta motsägande. Väldigt snabbt visas olika sympatiyttringar i Sverige för den polska saken. Framför allt inom liberala kretsar, men också många konservativa ställer upp för ett självständigt Polen. Inte minst sympatiskt inställd är den svenska opinionen till det polska avståndstagandet till Ryssland. Däremot är man från svensk sida inte lika beredd att gå in med ett aktivt militärt stöd till polackerna. Sverige är ett litet land i förhållande till Ryssland.

 

1863 är de gamla svenskpolska motsättningarna glömda. Svenskar och polacker delar en gemensam fruktan och till viss del ett gemensamt hat när det gäller Ryssland. Den svenska hållningen under Krimkriget hade också gjort den svenska opinionen allt mer antirysk. Den vid denna tid allt starkare svenska pressen gjorde också sitt till för att öka stödet och förståelsen för det polska folket.

Det finns historiker idag som hävdar att svenska folket aldrig tidigare visat ett sådant engagemang i ett annat lands förhållande, i senare tid endast jämförbart med ställningstagandet för Finland under kriget mot Sovjet 1939-1940.
 

Upproret hotar både Ryssland och Preussen

I många svenska städer bildas 1863 Polenkommittéer - inte sällan under festliga former. Resolutioner antas och det skålas i punsch. Polenkommittén i Stockholm bildas den 2 mars med en rad för tiden kända namn.

Förutom opinionsarbete ägnar sig kommittéerna åt pengainsamlingar till den polska frihetskampen. Man uppmanar också kungen Karl XV att ta kontakt med andra stater för att med hjälp av diplomatin kräva återupprättandet av Konungariket Polen. Kungen var positiv men utrikesstatsministern Ludvig Manderström försökte dämpa de Polenpositiva stämningarna. Politikern är betydligt försiktigare i sin kritik mot det ryska kejsardömet än vad kungen är.

 

Ett polskt uppror är ett hot inte bara mot Ryssland utan också mot Preussen och därför kommer dessa  båda i februari 1863 överens om att det polska upproret ska krossas. Men där finns också de som vill se upproret lyckas. Frankrike förklarar sitt stöd och ser det som väsentligt att polackerna håller ut tills de diplomatiska påtryckningarna pressat Ryssland till eftergifter.

I det diplomatiska spelet mot Ryssland finns också Sverige med - på fransk sida.

I samband med det polska upproret försöker polska exilgrupper tillsammans med högt uppsatta personer i den svenska statsförvaltningen få igång ett uppror mot Ryssland också i Finland. Man har kontakter direkt in i den svenske kungens närhet.

För att ytterligare trycka på svenskarna besöker den polske fursten Constantin Czartoryski – brorson till (Adam Czartoryski) ledaren för upproret 1830-1831 –  Sverige.

Han möts i Ystad och Kalmar av paraderande skarpskyttekompanier. Tal hålles och skålar utväxlas. Och i Stockholm kulminerar firandet den 19 mars med stor bankett i Börssalen.

Den 17 april har de västeuropeiska staterna kommit överens; Frankrike, England och Österrike överlämnar sina protester till Ryssland. Två dagar senare, den 19 april, är det de små staterna som protesterar, bland annat Sverige.

 

Många ord utan kraft

Till Polenvännernas besvikelse är det många diplomatiska ord, utan någon större kraft bakom. England utmärker sig som mest stridsvilligt. Ryssarna inser ganska snart att det övriga Europa inte är berett att gå i krig för Polens frihet.

Den svenske utrikesstatsministern Ludvig Manderström har lyckats med konsten att som övriga västländer kritisera Ryssland men samtidigt inte utmana den store grannen.

På många håll i Sverige uttrycks missnöjet med de diplomatiska protesterna som inte ger polackerna det stöd som många vill se. Protestmöten, många våldsamma, genomförs runt om i Sverige. Manderströms inställning är inte populär hos den Polenvänliga opinionen. Desto populärare är kungen Karl XV:s tydligt negativa hållning till Ryssland.

En betydande roll, inte minst för pressen och de politiska kretsarna, har alla de polacker som kommit till Sverige som flyktingar under upproret.

Många har kommit för att träffa landsmän och i exil ägna sig åt frihetskampen. Men där finns också rena äventyrare och revolutionärer som den svenska regeringen helst sett vända vid gränsen. 

 

Till chef för den polska marina expeditionen som utgår från London utses en yrkesofficer med stor stridserfarenhet, inte minst mot den ryske tsarens trupper, - översten Teofil Łapiński.

Teofil Łapiński är född i Galizien 1826 och dör i Lwow den 24 april 1886.

Łapiński deltar i den ungerska revolutionen 1849 som löjtnant för en enhet polska frivilliga.

Efter att det ungerska upprorsförsöket slagits ned flyttar han till Turkiet och 1859 går han med i den turkiska armén. 

I Krimkriget slåss han mot ryssarna som chef för en polsk enhet han samlat under sig. Teofil Łapiński är yrkessoldat utan ett eget land och erbjuder sina tjänster till ”behövande” – gärna med Ryssland som motståndare. I många år deltar han i tjetjenernas frihetskamp mot Ryssland.
 

Illa omtyckt

Många av Łapińskis samtida är negativa till honom. Både liberaler och konservativa tycker riktigt illa om honom. Han beskrivs som en kompetent befälhavare, men med diktatoriska tendenser. Det enda positiva omdömet om personen Teofil Łapiński återfinns i ett brev från Karl Marx till Friedrich Engels från den 12 oktober 1863. Marx beskriver Łapiński som ”tysk i sitt tankesätt och fransk i sitt uppträdande”. Marx konstaterar också att Łapiński inte är nationalist men väl rasist. Han hatar allt som är orientaliskt. Och orientaler är enligt Łapiński turkar, greker, armenier – och ryssar.

Łapiński delade gärna med sig av sina åsikter om expeditionens organisatörer - de båda ryssarna Michael Bakunin och Alexander Herzen  - och hävdar att om man bara skrapar på dem, som på alla andra ryssar, så hittar man en tartar på insidan.

Bland organisatörerna för den polska expeditionen finns också den i grunden demokratiske Josef Demontowicz som misstror Bakunin och dennes radikalism. Medan Bakunin vill att revolten ska inrikta sig på att befria etniskt polska områden vill Demontowicz, och de flesta polackerna, att det är Polen från Östersjön till Dnjepr och de karpatiska bergen som ska befrias.

Michael Bakunin är populär bland både revolutionärer och liberaler runt om i Europa – också i Sverige.  Efter att ha flytt från Sibirien 1861 börjar han planera en rysk revolution. Uppror bland de ickeryska nationaliteterna i det ryska kejsardömet ska få honom närmare målet. Många polacker inser att de utnyttjas av Bakunin och vill ha bort honom från sin frihetskamp.

I februari 1863 reser Bakunin till Stockholm för att organisera finnarna i deras kamp mot tsaren. Han planerar också att via Finland få in revolutionär litteratur i Ryssland.

Den 22 mars får Bakunin ett telegram från London där han beordras ansluta sig till Łapińskis expedition i Helsingborg.

Bakunin anländer till Helsingborg den 26 mars. En dag sent. Ombord på båten är Łapiński mycket irriterad på Bakunin som han anklagar för förseningen och de följder den kan få.

 

Ryssarna förföljer

I England har polackerna fått information om att den ryska ambassaden kräver att ”Ward Jackson” ska hållas kvar i hamn. Men på natten lämnar fartyget Southampton utan att stoppas.

Ryssarna upptäcker att fartyget inte finns kvar i hamnen och beordrar den ryska korvetten Almaz att ta upp förföljandet. 

Łapiński är nu beredd att i varje hamn där man lägger till möta såväl ryska som preussiska agenter.

Planen är klar. Man ska i första hand hålla sig undan sina förföljare, i andra hand borda förföljarna och i tredje spränga det egna fartyget.

Expeditionen består av 160 frivilliga. De flesta polacker, men också italienare, fransmän, engelsmän, en belgare, en schweizare, en holländare, en kroat och en ryss som hette Reinhardt.

Förseningen i Helsingborg kan bli farlig.  Risken att möta ryssarna till sjöss eller att de finns vid den planerade landstignings-platsen i Litauen ökar. 

”Ward Jacksons” kapten vill ställa in resan och i Helsingborg vägrar han segla vidare. Han övertalas att segla till Gotland och sätta iland expeditionen där. Men då ska man fylla på med färskvatten i Köpenhamn. 

I Köpenhamn vägrar kaptenen och besättningen att gå ombord igen. Rädslan för en rysk attack är för stor.  En ny besättning rekryteras och man seglar till Malmö den 30 mars.  I Malmö väntar de svenska myndigheterna som kvarhåller fartyget och lägger beslag på lasten med vapen, ammunition och uniformer. Bakom kvarhållandet står den svenske utrikesstatsministern Manderström, beredd att gå långt för att inte irritera ryssarna.

 

Många stödmöten

Medan fartyget ligger i Malmö anordnas många möten till stöd för polackerna och deras frihetskamp. Både i Malmö och Lund är stämningarna positiva till den polska expeditionen. Det förhandlas i Malmö och i Stockholm utan resultat för att fartyget ska få tillbaka sin last och för att man ska få fortsätta sin resa.

Till sist når man en uppgörelse. Mot att Łapiński och hans expedition lämnar Sverige snabbt ska översten få 16 000 riksdaler för att täcka sina kostnader och de polska rebellerna får stanna i Sverige.

Ett nytt fartyg ordnas fram och den 4 juni lämnar expeditionen Malmö ombord på den danska skonerten ”Emelie af Bogense” med destination England. Men väl till havs läggs kursen om – mot Litauen!

Den 11 juni kl 4 på eftermiddagen anländer ”Emelie” den preussiska kusten strax söder om Memel. Łapiński och fyra man förklädda till bönder landstiger i en mindre båt. Två man stannar kvar vid båten medan Łapiński och de övriga beger sig till närmaste by för att förhandla om skjutsar. Det är tre timmars väg över preussiskt område innan man når det rysk-polska guvernementet Kowno.

Łapiński återvänder till ”Emelie” kl 9 på kvällen. En timme senare går 32 soldater med utrustning ner i en större landstigningsbåt. Den större båten bogseras av en mindre med Łapiński och tre officerare. Plötsligt kantrar den stora båten. Bogserlinan måste kapas. Sjögången är hög och blåsten tilltar. Endast åtta man kan efter många försök räddas ut vågorna. De överlevande återvänder till ”Emelie”. Många är skadade och i behov av vård. Andra har legat i vattnet i över en halvtimme innan de kan räddas. Expeditionen har misslyckats. Nu gäller att nå närmaste icke-fientliga hamn. Det blir Gotland och Klintehamn.

”Emilie” ankrar på Klintehamns yttre redd. Delar av besättningen går i mindre båtar och tar sig in till hamnen. Först kommer överste Łapiński och därefter resten av de ombordvarande. Sammanlagt 88 man.

Villiga Klintehamnsbor inkvarterar polackerna. Det är många som när de väl fått veta vilka de mystiska utlänningarna är, är beredda att ge dem mat och husrum.

 

Landshövdingen för sent ute

När landshövdingen får veta om polackernas närvaro ger han order om att de inte ska få landstiga. Men när myndigheterna kommer till Klintehamn är inkvarteringen redan avklarad.

Trots detta skickas Klinte kompani från Sjonhem till Klintehamn. Vakter posteras ut vid ”Emelie”. Samma natt beger sig Łapiński till Visby för att träffa landshövdingen. Väl i Visby dröjer det flera timmar innan Łapiński får träffa landshövdingen general Gyllenram. Men efter mötet förklarar han sig nöjd med det.

På väg tillbaka till Klintehamn plockas Łapiński upp av ett antal Visbybor och eskorteras till Hotel Gotland där det utropas flera skålar, hålles tal, sjunges sånger och utbringas leverop. Efter den spontana hyllningen beger sig Łapiński till Klintehamn.

Ungefär samtidigt i Klintehamn utspelas liknande scener. Mat, dryck, leverop och åtskilligt skålande.

Myndigheterna stramade upp bevakningen av polackerna i Klintehamn. De första dagarnas rörelsefrihet inskränks. Men samtidigt fortsätter det folkliga stödet.

Pengainsamlingar organiseras runt om på ön. I Visby är det bokhandlarna som står för insamlingen.

Onsdagen den 17 juni ger den svenska regeringen order om att ångkorvetten Orädd ska avgå från Karlskrona till Klintehamn för att föra polackerna till England.

Klockan 7 på torsdagkvällen lämnar Orädd under kapten Panzerhjelms befäl med den polska expeditionskåren ombord Gotland. Kvar på ön lämnas officerarna Jan Cholewa och Ludwik Czempinski som var för sjuka för att påbörja resan.

 

 

 

Senaste artiklarna