Svårt att klara ut fenomenet Sverigedemokraterna

"Bakslaget: radikalt etablissemang konservativa medborgare" av Markus Uvell, 186 sidor, Timbro förlag

Markus Uvell är en begåvad, mångsidig och respekterad person. Utom åt flerårig ungdomspolitisk verksamhet på den moderata sidan har han ägnat sig åt opinionsmätningar liksom åt den svåra uppgiften att tolka sådana. Även de som anser moderater vara förutsägbara eller obenägna att ompröva sina bedömningar får nog tillstå, att Markus Uvell är en man värd att lyssna på.

Härom året fick Markus Uvell som då var Sverigechef för kommunikationsföretaget Kreab lämna detta sedan han haft kontakt med Sverigedemokraterna. Det rörde sig närmast om en lunch. Jag minns inte om SD då var kund hos Kreab eller ej. Uvell driver i varje fall sedan dess en verksamhet i egen regi.

I sin nya bok ”Bakslaget: radikalt etablissemang konservativa medborgare” (Timbro förlag) tar Uvell upp den episoden och menar, att kontakt med personer som ”etablissemanget” har tabuförklarat inte behöver vara fel. Att förstå ”den andre” är snarast ett steg framåt. Man blir inte omvänd för det, men fördjupar sin egen åsikt.

Uvell har ett öppet sinne. Han ogillar schabloner och tycks främst vilja veta, hur sakerna ligger till. Man anar hur den äkta liberalen i likhet med den franske rabulisten Voltaire är villig att erkänna motståndarens rätt att yppa sina åsikter. 

Bakslaget syftar på att den radikala vänstern på senare år har drabbats av en motgång - välförtjänt enligt Uvell – som består i att dess uppfattningar seriöst har börjat utmanas av radikala nya krafter. Det talas om ”högerextrema” rörelser, men partiet SD kan lika väl beskrivas som en centerrörelse. Uvell gör det inte, men hade nog här kunnat hänvisa till den kände politiske sociologen Seymour Martin Lipset.

Bakslaget (en term som för tanken till feminismens ”backlash”) är närmast kopplad till invandringsfrågan men har i Uvells ögon långt mer komplexa orsaker än så. Det märks i dag genom att både svenska väljare och flera medier än förr börjat ifrågasätta stora delar av det kulturradikala projekt, som eliten vill förverkliga.

Ofta buntas så kallade ”populistiska” rörelser i olika länder ihop som om de vore närmast kopior av varandra. Här träder den samvetsgranne opinionsmätaren Uvell i dagen. Han hävdar att de svenska SD inte har självklar likhet med uppstickarpartier i Storbritannien och på andra håll, heller inte med den sittande presidentens väljare i USA. Medan dessa partier i hög grad stöds av låginkomsttagare som förlorat på teknisk utveckling och globalisering, finner han bakom svenska SD även stöd av högutbildade med förmåga att argumentera liksom med förhållandevis goda inkomster. Fastän ”normalt” sett optimister erfar dessa personer numera undran och pessimism inför de styrande och inför vårt lands framtid. Tesen stöds av hur de svar fördelar sig socialt som de intervjuade personerna ger på Uvells frågor.

Medan Moderaterna som parti under många år har letts i närmast ensidigt liberal anda, visar studien nu på en återkomst för konservativa idéer. De tillfrågade tonar ned tanken att de flesta frågor har en rent ekonomisk lösning. De lägger även större vikt vid sådant som främjar trygghet, förutsägbarhet och andra gemensamma värden bakom sammanhållningen i landet, och talar även om dess identitet. Globaliseringen ses av dem inte mera som entydigt god utan något som till stor del har glidit människor ur händerna.

Sammantaget gör det att den uttalat individualistiska synen från tidigare år tyckts vara på reträtt. Uvell nämner dem inte men man kan hänvisa till ekonomer som Joseph Stiglitz och Dani Rodrik, som har sökt utforma en intellektuellt respektabel kritik av hur nationalstatens beslutsfora i dag gradvis nedmonteras, liksom vilka negativa följder detta får.

Ledningen för Moderaterna liksom för Alliansen oroas dessa dagar för hur valet i höst skall utfalla. Spöket i rummet är känt. Men den utveckling som nu får övriga partier att tävla i avståndstagande från SD är knappast ny. Numera avlidne sociologen Hans L Zetterberg brukade säga att ett parti som växer ofrånkomligen måste godta att hysa fraktioner eller flyglar med delvis andra idéer inom sig. Drömmen om den helt homogena ideologin är bara något för tioprocentspartier. 

Moderaterna har för sin del låtit hela tre idévarianter lämna dem: de som blev KDU (nuvarande KD), Ny Demokrati respektive SD. Detta gäller även om SD hämtat väljare även från S. Zetterberg gjorde ett konstaterande, utan egentlig värdering. Att något vinns i konsekvens för det egna partiet genom ett sådant uttåg är klart, men det får lika klart väljarbasen att minska.

Borgerliga politiker har svartmålat dem som uttryckt oro för att basala samhällsuppgifter råkat i kris. Enligt Uvell är det inte extremt att peka på sådana funktionsbrister - eller att knyta en del av dem till en starkt ökad invandring.

Enligt Uvell har de borgerliga partierna varit passiva inför oroande samhällstendenser, och har även blivit ”mer repressiva”. De har direkt svikit sin frihetstanke när de inte motsatt sig den senaste regeringens steg mot en stärkt kontrollstat.  Den nämnda radikaliseringen är därmed en process ”i vilken svensk borgerlighet inte saknar skuld”. 

När Uvell kommer till frågan hur det rådande läget skall hanteras, blir han samtidigt mera svävande. Han tycks råda övriga partier att ha kontakt med SD, men inte att ge dem egentligt inflytande i en regering. Vilka åtgärder som än är möjliga, så är vårt land nu ”mångkulturellt” och detta kan inte rullas tillbaka. Samtidigt var beslutet att 2015 strypa invandringen i hans ögon det enda möjliga. Uvell tillstår att åtgärden hade varit i SD:s säck innan det kom i Löfvens påse, men säger att viljan bakom beslutet inte bara kan spåras till SD. Detta partis roll har ”överskattats” vilket har gjort de gamla partierna förvirrade.

Men var det då konstigt att svenska väljare (som Uvell själv skriver) tappade tålamodet, när de gamla partierna käbblade och underlät att lösa de viktiga frågorna? De röster till exempel inom M som tidigare ville se en mer realistisk invandring tystades även ned. Inte konstigt att det blev en ketchupeffekt när migranter sedan vällde in över gränserna.

Svensk debatt godtar, för att ta ett exempel, att många i den tidiga socialdemokratin en gång efter rysk förebild hyllade våldet och det kuppartade maktövertagandet. Vänsterpartiet har sina aldrig riktigt förnekade historiska band till det gamla Öst, och inga partier över huvud taget höjer i dag rösten mot Expo som utan att vara ett parti dock håller vår debatt i strypkoppel.

SD söker däremot bli av med extremister i partiet och har i det syftet till och med öppnat samarbete med Expo, av vilkas medarbetare flera har tidiga våldskopplingar respektive band till icke-demokratiska kamprörelser. Många invandrare vittnar samtidigt som vårt svenska arv nedvärderas om, att deras invänjning i det nya landet försvåras av att vi som land ger så litet spelrum för våra egna traditioner och sedvänjor. Många nya medborgare vill bli en del av ”oss”, men det tar vi inte nog fasta på. Allt tycks gå ut på att låta de ”nyanlända” hålla fast vid sina sedvänjor.

Erfarenheten består att en homogen värld enligt många konservativa är utopisk och illusorisk. Alla folk bör snarare söka sträva att vårda det bästa i sitt arv. Utan denna ”highest common ground” försvåras såväl kontakter med andra kulturer som integrationen i vårt eget samhälle.

Uvell ger knappast djupare anknytningar till den aktuella diskursen om globalisering eller om regional/nationell identitet, heller inte någon lösning på den vånda som nu ansätter svenska politiker. 

Boken är efter sina förutsättningar ändå nyanserad och spännande att läsa.

   

 

 

 

Carl Johan Ljungberg

Senaste artiklarna