En galen verklighet – för inte så länge sedan

I år är det 50 år sedan 1968. Det år då studenterna i hela västvärlden gjorde uppror – mot allt. Medan studenterna i Sverige ockuperade sitt eget kårhus i Stockholm slog studenterna i Kina ihjäl sina professorer, torterade sina lärare och angav sina föräldrar.

I revolutionens Peking. Intriger, drömmar, stormaktsspel
av Örjan Berner
Carlsson Bokförlag
317 sidor

 

Den kinesiska kulturrevolutionen pågick mellan åren 1966 och 1976. Kanske med kulmen under tiden från slutet av 60-talet och början av 70-talet. Allt pekar på att det var Mao Zedong, eller Mao Tse-tung om jag föredrar att skriva det, som själv låg bakom det som hände. 
Kulturrevolutionen var ett inbördeskrig där alla ställdes mot alla. Det var anarki styrd uppifrån där ingen var skyddad från att drabbas av ”folket” vrede.   

Mao var ledaren i Kina och hade varit så sedan kommunisterna tagit makten efter inbördeskriget mot Kuomintang och Chiang kai-shek.

Mao var inte den obestridde ledaren i den enorma kommuniststaten och konsekvenserna av ”Det stora språnget” 1958 hade gjort hans position i landet och inom partiet svagare. Reformerna som Mao låg bakom för att förvandla Kina till en moden industrination hade gjort att miljoner människor dött. Minst 30 miljoner beräknas ha dött av svält när bönderna tvångskonverterades från mat- till stålproducenter.

Med kulturrevolutionen såg Mao en möjlighet att ta total kontroll över kommunistpartiet en gång för alla. Ungdomen, studenterna lyssnade på Mao och uppmanades att förfölja människor som var borgerliga och som inte ställde sig bakom ordförande Maos idéer. Men ungdomarna i de röda gardena hade  inte bara uppgiften att leta upp borgerliga element och maomotståndare. De skulle också bokstavligen utplåna, förgöra allt som hade med det gamla samhället att göra. Seder, levnadsvanor, traditioner och kultur skulle förintas. Fornminnen, kloster och tempel skulle förstöras för att aldrig kunna användas, beundras eller finnas kvar i människors medvetande.

Även om direktiven kom uppifrån så kunde det inte gå på något annat sätt än att också de röda gardena började bekämpa och motarbeta varandra. Armén som hela tiden avvaktat i bakgrunden sattes in av Mao. Risken var för stor att totalt kaos och anarki skulle förstöra Kina inifrån.

Hur många som förföljdes, förnedrades, torterades, offrades, mördades för att den maoistiska kommunismen skulle ha total kontroll över Kina vet ingen. Det talas om hundratusentals, till och med miljoner döda.
Maktkampen efter Maos död 1976 vanns av Deng Xiaoping och kulturrevolutionen var över och Kina inledde den väg som landet nu befinner sig på. Ett politiskt system som är kommunistiskt och ett ekonomiskt som är råkapitalistiskt.

Den tidigare diplomaten och flerfaldige ambassadören Örjan Berner, född 1931, befann sig som ung diplomat i Kina under kulturrevolutionen och beskriver i sin bok vansinnet som härskade i landet under dessa år.

Det var mitt under kulturrevolutionen som FN 1971 beslutade sig för att kasta ut republiken Kina (Taiwan) och välkomna Folkrepubliken Kina. Personligen ansåg jag som det som framför allt USA svek. Och ännu större blev sveket när president Nixon ställde sig på tå för de kinesiska kommunisterna vid sitt besök 1972. Kulturrevolutionen och dess offer var uppenbarligen inget problem för USA. För Sverige hade den kommunistiska diktaturen aldrig varit något problem. Sverige hade som första västland upprättat diplomatiska med den Folkrepubliken redan i juni 1950.

Den kinesiska kulturrevolutionen hade sina anhängare i Sverige. Främst kanske vi minns Jan Myrdal som i sin bok ”Rapport från en kinesisk by” beskrev kulturrevolutionen på ett sätt som inte har mycket gemensamt med Örjan Berners vittnesskildring. Och ser vi till inflytelserika svenskar som skönmålade vad som höll på att hända i Kina under dessa år får inte Olof Lagercrantz artiklar i Dagens Nyheter heller glömmas bort. DN har här ett synnerligen mörkt förflutet.

För min del har Örjan Berners bok fyllt ett kunskapsmässigt tomrum. Jag trodde jag visste mycket om kulturrevolutionen, men det var värre än jag trodde. Det lär inte råda någon tvekan om varifrån Pol Pot i Kambodja fick sin inspiration ifrån för det skräckvälde han tvingade på sitt lands befolkning.

Örjan Berners bok är upplysande. Vill man hänga med i vad som händer i Kina och hur Kina allt mer söker utöka sitt inflytande i hela världen och en än mer direkt kontroll över sin egen del av världen finns det en del att hämta.

Då hade vi marxismen - leninismen - Mao Tse-tungs tänkande. Idag har vi en ny kinesisk ledare som fått sitt ”tänkande” inskrivet i kommunistpartiets konstitution. Inte sedan Mao har en ledare i Kina haft så stor makt som Xi Jinping har idag. Örjan Berner konstaterar i sin bok att Xi Jinping kombinerar posterna som ledare för partiet, för statsapparaten och för militären. ”Han ägnas en dyrkan som kan föra tankarna till vad som gällde för Folkrepublikens grundare – men vägen är ännu lång till dessa absurda höjder”, skriver Örjan Berner.
Ett citat jag vill dela från Örjan Berners bok som kanske inte minst våra naiva kommun- och regionpolitiker i Sverige och i stora dela av de övriga världen borde ta till sig när kinesiska intressen lockar med miljoner och miljarder som de vill investera. ”Fredlig expansion prioriteras i Peking, med den kinesiska militärens utveckling är värd att notera, särskilt för grannländerna; en stående armé på över två miljoner man, en militärbudget med en årlig ökningstakt på omkring 15 procent, nu minst dubbelt så stor som den ryska, detta kombinerat m
ed en snabb utveckling av moderna vapen…” Och så slutklämmen ”Den kinesiska militären utvidgar sin kärnvapenarsenal, bygger hangarfartyg, moderna ubåtar, ett avancerat flygvapen, cyberstridskapacitet och skaffar sig baser långt från Kina i Djiubouti.”  Ryssland använder sin militär för att sätta kraft bakom sina politiska mål. Kina går nu samma väg.

 

 

Senaste artiklarna