Konservatismen - en individuell ideologi i gemenskap med andra

Konservatismen är skeptisk till ideologier som vill påskina att de har svaren på alla frågor. Som konservativ är man skeptisk till stora projekt, till omfattande program och till oprövade skrivbordskonstruktioner för hur samhället ska se ut.

Jag är inte filosof, jag är inte forskare och jag kan inte kalla mig statsvetare. Men ända sedan min gymnasietid på 1970-talet har jag betraktat mig som konservativ. Och vill gärna tro att jag besitter lite kunskap i ämnet.
Det finns i många tolkningar av vad det innebär att vara konservativ i dagens Sverige.  Många jag inte håller med om, andra jag känner större sympati för. Detta är min uppfattning om konservatismen och varför jag är konservativ, min konservativa deklaration om man så vill.
Det senaste halvåret har konservatismen som ideologi diskuterats mer intensivt än på länge. Men något ”resultat” i vad som verkligen är konservatism har man inte lyckats komma fram till – och det lär man  inte heller göra.
I Svenska Dagbladets serie om konservatismen fick vi ta del av en mängd åsikter med skiftande tyngd och intressegrad. Vissa uppmuntrade till reflektion andra avslöjade skribenternas totala okunnighet i ämnet.  Men det är inte alltid lätt förstå konservatismen. Inte om man vill att det ska finnas ett facit.

Det största misstaget när det gäller oss konservativa är att tro att vi har identiska åsikter. Så är det inte – även om det finns många gemensamma nämnare. 

Konservatismen runt om i världen har många likheter. Men den skiljer sig från religion till religion, från världsdel till världsdel, från land till land men också från individ till individ. Eftersom en grundpelare, eller kanske man kan drista sig och säga grundpelaren, i konservatismen är att ta vara på våra förfäders samlade visdom och erfarenheter. Eftersom vi har olika förfäder är arvet vi är satta att förvalta inte detsamma.

Det finns ingen regelbok som talar om vad man ska tycka och tänka för att vara konservativ. Men det finns ändå en stark konservativ gemenskap.

Skulle man ställa upp ett antal - låt oss säga 20 - konservativa åsikter och sedan låta lika många personer som anser sig vara konservativa få kryssa för 10 av dessa åsikter de tycker är viktiga skulle säkert samtliga frågor vara förkryssade – men det skulle variera från individ till individ vilka åsikter det är som är markerade.

Att det finns olika inriktningar inom konservatismen känner de flesta politiskt intresserade till. Sveriges traditionellt konservativa parti - moderaterna – har gått från att vara just ett konservativt parti till att bli ett allmänborgerligt, liberalt parti med några få kvarvarande inslag av konservatism.

Precis som ”moderat” har ”konservativ” mer än en betydelse. Moderat var ett för många okänt begrepp när det gamla högerpartiet ändrade namn. Trots att de flesta efter namnbytet kopplade ihop ”moderat” med ett politiskt parti användes det i betydelsen ”måttlig” och inte sällan i politiska sammanhang. Därför var det inte ovanligt att även beskriva olika kommunistiska diktaturer som mer eller mindre ”moderata” eller varför inte ”konservativa”. För den icke politiskt insatte blev begreppsförvirringen total.

Att vara konservativ kan syfta på traditionalism, att sakernas tillstånd ska förbli som de alltid har varit. Men det kan också vara en politisk beskrivning på en åsiktsinriktning. En åsiktsinriktning som oftast skiljer sig beroende på var i världen vi befinner oss geografiskt. En konservativ japan, en konservativ amerikan och en konservativ europé har säkert liknande uppfattningar när det gäller familj, moral, lojalitet och varför inte patriotism. Men i övrigt kan skillnaderna vara avgrundsdjupa. Så kan en konservativ amerikan vara lika övertygad republikan som den brittiske konservative är beredd att försvara den brittiska monarkin intill döden.

Om en av grundbultarna i konservatismen är att ta vara på förfädernas samlade visdom är en annan att förändringar ska ske stegvis, med försiktighet. Vi ska, eller bör, inte ändra på sådant som inte behöver ändras. En förändring ska ske för att förbättra eller för att det av andra skäl är tvunget. Konservatismen är inte reaktionär, inte motståndare till reformer eller förnyelse vilket gärna konservatismens motståndare vill hävda. Konservatismen står alltid beredd att förnya, att förändra om det leder till förbättringar eller om det är nödvändigt.

Förändringarna ska vitalisera, förbättra och stödja det som redan existerar. Vår uppgift, vi som lever idag, är att ta vara på vår gemensamma planet, utnyttja tidigare generationers erfarenheter, lägga till den klokskap vi har lyckats erövra och lämna över världen till kommande generationer. Det är inte meningen att varje generation ska börja om från början.
Det gäller att ta vara på det som finns och förädla det. Hela tiden medvetande om att jorden inte är vår. Under en kort tid är den till låns. Den ska lämnas över till andra, som sedan i sin tur åter lämnar över den till nästa generation och så i en fortsatt oändlighet så länge planeten existerar.

Konservatismen är inte som andra ideologier – om nu konservatismen är jämförbar med övriga ideologier. Konservatismen hävdar inte att den sitter inne med den enda och absoluta sanningen. Det finns ingen absolut sanning om vad som är konservativt och vad som inte är det, ingen bok att kontrollera vad som är rätt och vad som är fel. Konservatismen är på så vis ett förhållningssätt mer än en ideologi, en attityd mer än ett regelverk.

Konservatismen inser att vi är små som människor och att det behövs regler, traditioner och värderingar för att vi ska kunna leva våra liv på ett för alla bra sätt. Den utgår också från nödvändigheten och önskvärdheten att vi alla som individer är delar av olika gemenskaper, stora såväl som små.

Konservatismen beskrivs ofta som en reaktion på och en motståndare till upplysningstiden och framför allt den franska revolutionen. En reaktion mot liberalismen som hävdar att varje människa är fri att skapa ett helt nytt samhälle från grunden utifrån vad hon själv tycker är rätt och fel. Ja, konservatismen är emot detta och menar att sådana nyskapelser för varje generation skulle släppa loss krafter som man inte har någon erfarenhet av och som man inte kan hantera. Vilket nästan undantagslöst leder till mänskliga katastrofer.

Liberalismen menar att människan är född god och innerst inne alltid är god, att det är omständigheterna som avgör om hon blir god eller ond och att det alltid går att återvända till det goda. Konservatismen har en annan uppfattning. Den att människan från början varken är god eller ond. Precis som alla andra varelser behöver människan uppfostras, utbildas och ta emot kunskaper från dem som redan har dessa. (Därmed inte sagt att det inte finns konservativa som delar den liberala uppfattningen.) Det är därför det krävs regler. Det krävs konkreta regler, men också regler som utgår från såväl gemensam som individuell moral. De moraliska reglerna, eller snarare normerna, kommer i västvärlden inte sällan från kristendomen. Uppfattningen att vi människor behöver regler och normer innebär att konservatismen inte tror på den totala friheten. Ska samhället fungera, ska människor fungera tillsammans krävs lagar och regler. Det krävs traditioner, värderingar och praxis. Och här är vi, än en gång, hänvisade till våra förfäder, vad tidigare generationer kommit fram till - till tidigare generationers samlade visdom. Något som vi som enskilda individer är alldeles för små och svaga för att kunna avvisa med lyckat resultat. Att tro att vi som lever här och nu är klokare än alla tidigare människor som vandrat på vår jord är ren dumhet.

Konservatismen är skeptisk till ideologier som vill påskina att de har svaren på alla frågor. Som konservativ är man skeptisk till stora projekt, till omfattande program och till oprövade skrivbordskonstruktioner för hur samhället ska se ut.

Vi ska vara rädda om det vi har. Det har tagit lång tid att komma hit där vi nu är, men det går fort att förstöra alltihop med nya, otestade och oprövade idéer. Det är lätt och det går snabbt att med drastiska förändringar förstöra eller få samhället ur balans. Sedan är det svårt att återfå balansen och kanske omöjligt att återuppbygga det som är ödelagt.

Av många betraktas Edmund Burke som konservatismens fader. Hans ”Reflections on the Revolution i France” är en inspirationskälla också för dagens konservativa. står i det närmaste oemotsagd som konservatismens pionjärverk. Men det betyder inte att Burkes åsikter och förklaringar är den ultimata sanningen. Burkes tankar är produkter av den tid han levde och med de erfarenheter man hade att se tillbaka på då. Inte minst den franska revolutionen. Sedan dess har det gått över 200 år. Den konservativa attityden, det konservativa tankesättet tog steg framåt med såväl Benjamin Disraeli i London och Otto von Bismarck i Berlin. Randolph Churchill fortsatte i Disraelis anda.  Idag har vi som konservativa att lära oss från samtliga. Många av den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpkes tankar och idéer om humanism och småskalighet är väl förenliga med en modern konservatism.

Med Disraeli och Bismarck gjorde socialkonservatismen sin entré. För Disraelis del gick det ut på att människor som arbetade skulle ha det bra. Hade man ett hederligt arbete skulle man tjäna så mycket att det räckte för att kunna leva ett drägligt liv. En arbetare i Storbritannien skulle kunna försörja en familj. Hos Disraeli hittar man också kritik mot massamhället, mot en industrialism som drar ner stora delar av befolkningen i ett proletärt stadium med allt vad det innebär av fattigdom, sjukdomar, bristande utbildning och mycket mer. Benjamin Disraeli skrev många böcker där han tar upp det i hans tycke skamliga förhållande att det i Storbritannien existerade två nationer i en; en överklass som levde på en underklass. Disraeli ville undanröja detta förhållande och ansåg att staten hade ett stort ansvar för att se till att levnadsstandarden hölls på en anständig nivå. Enligt många en förklaringen till att det alltid varit så i Storbritannien att många av de så kallade ”arbetarrösterna” tillfallit de konservativa. Det konservativa partiet i Storbritannien har aldrig ansetts arbetarfientligt till skillnad från systerpartiet i många andra länder.

Otto von Bismarck genomförde i Preussen och i Tyskland en rad sociala reformer som gjorde att arbetarna fick det bättre. Reformerna var klart uttalat gjorda för att hindra missnöje som resulterade i upplopp. Har människor det tillräckligt bra gör de inte uppror mot den rådande ordningen, enligt den Bismarckska tesen.  Det Bismarck gjorde var bra, men när det gäller skälen till att göra det känns Disraelis skäl betydligt bättre.

Den svenska konservatismen sätter stort värde och stor tilltro till familjen, släkten, kyrkan, hembygden, nationen och spontana gemenskaper. Grupper eller nätverk som står över individen men har enorm betydelse för den enskildes utveckling och för samhällsordningen. Det är naturliga grupper som stärker den enskilde och som skapar identitet och tillhörighet.

Konservatismen ser den enskilde som en länk i ett större sammanhang. I en pågående process, eller stafett, där man tar vid efter någon och sedan lämnar över till någon annan. Alla individer, alla enskilda personer är betydelsefulla. Både som enskilda och som del av en gemenskap. Såväl den enskilde som det gemensamma har sina nödvändiga platser i samhället.

För den västerländska modellen av konservatism är det marknadsekonomi som är det ekonomiska systemet som föredras. Fri handel med tydliga regler hämtade från vad landets näringslivstraditioner påbjuder. Konservatismen tar avstånd från den ohämmade profithungern hos näringsliv och handel. Det finns, och måste få finnas, områden i samhället där penningen inte får styra. Staten har ett övergripande ansvar, inte minst när det gäller naturtillgångar inom landets gränser. Konservatismen motsätter sig därför inte statligt ägande av gruvor och infrastruktur. Inte heller av post- och telefonbolag. För konservatismen är det heller inget hinder att staten på ett förnuftigt sätt utnyttjar samhällets resurser för det gemensammas bästa. Däremot är konservatismen motståndare till planekonomi. Konservatismen är för nationella satsningar som gör det möjligt för den enskilde att ha ett arbete och kunna leva ett anständigt liv med både materiella och andliga behov tillgodosedda. Konservatismen är kulturbevarande, värnar den nationella kulturen, den västerländska civilisationen och den kristna värdegrunden. Konservatismen sätter etik och moral högt, uppmuntrar till historiemedvetenhet och bildning.

Precis som familjen är den viktigaste delen i samhällsbyggandet är äganderätten en självklarhet. Att äga sitt hus, en trädgård, en kolonilott eller en butik innebär ofta en säkerhet som många människor bör få möjlighet att uppleva.

Konservatismen är för kunskap och både uppmuntrar och stödjer utbildning och forskning. Men all kunskap bygger inte på boklig bildning, Hantverksskicklighet är lika nödvändigt för samhällets existens som akademisk. Konservatismen värnar om yrkesskicklighet och ett kunnande också utanför den akademiska världen.

För svensk konservatism är jordbrukets ställning av högsta betydelse. Jordbruket garanterar vårt lands dess dagliga bröd. Att rangera ut jordbruket för billig import utanför nationens gränser är att riskera landets försörjning och självbestämmande.

En annan i flera sammanhang viktig och avgörande grundpelare för konservatismen är individens, gruppens, gemenskapernas trygghet. Trygghet från såväl inre som yttre våld. Detta är en av statens absolut viktigaste uppgifter, att garantera medborgarnas möjligheter kunna leva sina liv utan att drabbas av våld och övergrepp. Trygghet är att veta att landet har ett försvar som kan upprätthålla frihet och självbestämmande. 

Den svenska konservatismen är nationell på det vis att den hyllar samhällskontraktet mellan medborgare och stat med förpliktelser åt båda hållen.  Konservatismen är patriotisk också på det vis som liberalernas favorit, president John F Kennedy uttryckte det i sitt installationstal 1961: ”Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”.

Min konservatism ser gemensamma och lika lagar som grunden för att samhället ska fungera. Lika viktigt är att medborgarna kan kommunicera sinsemellan, och i förhållande till myndigheter och institutioner utan problem. Därför är assimilering att föredra framför den svenska modellen med icke kompatibla parallellsamhällen – en svensk variant av apartheid. Det gamla ordstävet ”att man tar seden dit man kommer” är en bra konservativ regel att leva efter. Den innebär respekt för andra kulturer och sedvänjor. Ett krav vi ska ställa på oss själva när vi besöker andra länder och ett rimligt krav att ställa på människor som kommer till vårt land.

 

Senaste artiklarna