Mitt parti - right or wrong!

LEDARKRÖNIKA

Ett uttryck som började användas flitigt under kalla kriget i USA var ”Our country, right or wrong”. En inställning, en attityd, som krävdes för att visa att man verkligen var patriot, att man ställde upp för sitt land och inte för några utländska intressen som ville skada landet. Och även om man visste att det var fel så skulle man ställa upp och försvara landet i alla lägen både som civil och som militär. En inställning som jag inte tror någon politiker i Sverige åtminstone officiellt anslutit sig till utan tvärt om tagit avstånd ifrån. Det finns alltid ett personligt, ett individuellt ansvar som man aldrig kan komma ifrån. Om man helt ansluter sig till denna ”Our country, right or wrong-uppfattning” så skulle inte någon krigsförbrytare i något land vara ansvarig för sina gärningar. Att ställa upp för sitt land är rätt – men inte i alla lägen.

 

Efter att nu valdebatten tagit fart så kan man ganska snabbt konstatera att det, kanske mer än någonsin, är denna ”right or wrong”-tanke som präglar våra svenska partiet.
För landets riksdagsledamöter har länge principen ”mitt parti – rätt eller fel” varit gällande. Och Gud nåde den som bryter mot detta påbud. Det viktigast för en riksdagsledamot är att visa blind lojalitet med sitt eget parti. Alltid stödja det egna partiets förslag, hur dumma eller inkonsekventa de än må vara.

 

Dumheten har kanske nått sin högsta punkt när partierna från början har en uppfattning som de är övertygade om är bäst för landet men sedan utan att blinka ändrar den eftersom ett parti man inte får sammankopplas med råkar ha samma uppfattning. Så har det länge varit när det gäller Sverigedemokraterna. Man vet att det egna förslaget är bra, men då någon man inte gillar har kommit fram till samma sak måste man ändra uppfattning och därefter stå lojal med sitt eget parti och rösta för ett förslag man egentligen inte alls tycker om. Rätt eller fel spelar ingen roll, att stödja det egna partiet går före allt annat.

 

Partifixeringen, partiegoismen är nog större än de flesta anar. Också inom alliansen sågs det under regeringstiden inte med blida ögon från partiledningarna på dem som utan att ha sanktionerat det på högsta ort gjorde gemensamma utspel med företrädare för andra allianspartier än det egna. Det såg och ser, förmodligen ut på samma sätt inom det röd-röd-gröna samarbetet. Flocken man tillhör är alltid viktigare än de sakpolitiska frågorna. Om det sedan innebär att man följer flocken nedför ett stup så spelar det ingen – Right or wrong – flocken först! Avviker man som individ och tar det individuella ansvaret för sina gärningar startar bortstötningsmekanismerna. Ett morrande från flockledaren och flocken lyder, här finns ingen plats för avvikare!

 

Tänk om vi kunde ha en riksdag där ledamöterna fick ta ställning till varje förslag som läggs utifrån da egna värderingarna, utifrån de löften man gått till val på. Sedan vilket parti eller vilka enskilda ledamöterna förslagen kommer ifrån borde inte spela någon roll. Innehållet borde vara det som räknas, inte avsändaren. Det finns exempel på motioner i riksdagen från motionärer oavsett partifärg som skulle kunna få stor majoritet. Men avsändaren avgör om ett förslag är bra eller dåligt, inte innehållet.

 

Kombinationen av kravet på att partilojaliteten kombinerat med överdetaljerade partiprogram som låser upp ledamöterna på nästan alla områden gäller före allt annat och gör riskdagen impotent.

 

Flockmentaliteten, sektmentaliteten, den överdrivna partilojaliteten måste brytas – annars är vår svenska demokrati endast en kuliss utan förankring i verkligheten.

 

Här är hela citatet från Stephen Decatur:

”Our country! In her intercourse with foreign nations, may she always be in the right; but our country, right or wrong.”

Stephen Decatur, 1779-1820

Senaste artiklarna