Den politiska anständighetstävlingen osar katt

Valrörelsen 2018 utgör ett intellektuellt och moraliskt lågvattenmärke i Sveriges demokratiska historia men spännande analytiska inslag finns. Unikt är till exempel att de traditionella huvudkombatanterna bär gemensamt ansvar för att den hetaste stridsfrågan utvecklats till just den hetaste stridsfrågan. Därmed har dessa i det närmaste tvingats att också leka gemensam nonsenscharad.

 

Hur gör man när man marknadsför en produkt som är ungefär likadan som huvudkonkurrentens, till exempel Coca Cola eller Pepsi? Att differentiera genom att peka på substansskillnader går inte riktigt. Nödvändigt blir då istället att vädja till konsumenternas känsloliv. Därav (såklart) all livsstilsreklam med glada människor på soliga stränder som dricker läsk. Helt ok, ingen av oss tror på allvar att livet kommer att utvecklas till en kontinuerlig fest på grund av ett läskköp. När läsken rinner ner i halsen kanske vi ändå blir snäppet gladare om vi associerar med sommar och sol. Man skulle kunna säga att läskförsäljaren, nästan på vår egen begäran, säljer en vit och oförarglig lögn. Win – win.

Hoppa sedan inte bara till den politiska sektorn utan spola också tillbaka till valkampanjerna i början av 1960-talet. Publikfriande är knappast ordet som främst faller på läppen under sammandrabbningarna mellan dåtidslegenderna Tage Erlander och Bertil Ohlin. Tonvikten vid fakta och substansskillnader var så stor att det politiska samtalet stundtals var torrt som fnöske. Ändå kom ingen PR-byrå ens på tanken att viska till Erlander att du är alltför gubbig eller du måste börja använda glosan hen; för annars kommer väljarna att tro att andra partier är mer inkluderande.

Sådan politisk kosmetika behövdes inte när fokuseringen på innehållsskillnader var så stor. Stark tonvikt vid visuellt uttryck och ordklyveri betraktades inte bara som en smula fjantigt utan dessutom som suspekt. Varför yvigheter och ordkrumbuktande om det finns något bra att sälja? Till saken hör förstås att väljaren, till skillnad fran läskkonsumenten, inte efterfrågar en vit lögn i jakten på några sekunders emotionell tillfredsställelse. Väljaren är snarare ute efter sakliga och sanningsenliga förslag på hur samhället bäst bör styras.

Erlander och Ohlin levererade. Med råge. Mer eller mindre alla insåg att i bådas åsiktsläger existerade såväl kompetens, inre politisk kompass som åsiktsintegritet. Tack vare partiledarnas (välgrundade) självförtroende kunde också båda ge varandra rätt på enskilda punkter. Båda kunde dessutom skoja och då både om och med varandra. Svensk politik var kompetent, realistisk och vuxen. Samt andades genuin värme och medmänsklighet. Detta oavsett att båda antagonisterna, även med den tidens mått, skänkte lite stofilintryck.

Snabbspola nu till samtiden. Idag tävlar traditionella regeringpartier om mittfältsröster så till den grad att de sakpolitiska skillnaderna ofta är försvinnande små. Så hur gör man då istället för att stå ut i mängden? Jo, då blir det som med Coca Cola-säljarna, fokus hamnar på livsstilsmarknadsföring. Rösta på mig, jag är minsann glad och fräsch och klatschig.

Men hur hanterar man väljarnas förväntningar gällande ett också differentierat innehåll? Fortsätter man att vägra att på allvar överväga lösningar utanför mittfältet så sker det genom att uppförstora petimeterskillnader till gigantiska proportioner. Det är inte klokt att du bara vill ge ytterligare 20 miljarder till skolan. Jag vill ge 30. Alltså är det jag som bryr mig mest om utbildning!" Det är inte minst denna logik som ligger bakom att svensk politik, under senare år, utvecklats till en form av tävling i vem som är mest modernt progressiv. Det förefaller inte som om någon av tävlingsdeltagarna tycks ha tänkt på att även progressiv politik kan drivas in absurdum. Migrationspolitik? Vi ska öppna gränserna mest! EU-integration? Såklart! Genusfluff? Så får man inte säga! Ytterligare fyra lager säkerhetsföreskrifter kring alla lekplatser? Nej, minst fem! Pengar hit? Jajamen. Pengar dit? Jajamen.

Hur hanteras då den oundvikliga uppstickaren? Jo, eftersom skillnaderna mellan M, S, C, L och KD är så enastående stora så ste ju alla som bryter ny åsiktsmark vara hur radikala som helst. Kanske går det inte riktigt att peka på vad som är sakpolitiskt illa med uppstickarna men illa är det i alla fall! Ärkeskurkar hela bunten, förmodligen kryptonazister eller kryptokommunister? Jo, så måste det vara för det intygas av en massa TV-kändisar. Det finns alltså anledning att rösta på oss inte bara för att vi är så kapabla och moraliskt högtstående; utan också för att demokratin och åsiktsfriheten äventyras om avvikarna får komma till tals!” Vän av ordning kanske invänder att detta ”demokratiförsvar” är nästan parodiskt motsägelsefullt. ”Jaså, du är en brunskjorta! Hualigen!”

Aldrig förut under den nästan precis hundraåriga demokratiska eran har en svensk valrörelse präglats av ett så starkt inslag av emotionella brösttoner, sådan brist på proportioner och sådan brist på allmänmänsklig respekt för vad kritiker verkligen säger. Det är inte minst skenheligheten – i kombination med det aggressiva bemötandet av även seriösa kritiker – som gör att den nu strax avslutade valrörelsen nog måste betraktas som det grövsta lågvattenmärket (möjligen kan det så kallade kosackvalet 1928 tävla om den tvivelaktiga förstaplatshedern).

Dessutom är politiken kontraproduktiv. Det uppskruvade tonläget sänder nämligen dubbla signaler. Om nu avvikarna är så fasligt inkompetenta, säkerställs då inte slutsegern bäst genom att släppa fram dessa i rampljuset så att de kan gräva sin egen grop? Känns det inte som om all skrämselretorik främst handlar om vaktslående om det egna åsiktsmonopolet?

Väljarna har en idag kraftigt underskattad näsa gällande skenhelighet. Runtom i världen visar det sig nu att om ett val kan uppfattas som om det står just mellan skenhelighet och ett oprövat kort så tycks många föredra det sistämnda. En hel del Trumpväljare röstade nog mindre på Trump än mot Hillary, som alltid haft ett betydligt större förtroendeproblem i USA än vad som framgått i svensk rapportering. Likaså var det nog många i Storbritannien som röstade mindre på Brexit än mot EU-lallarna som påstår att all graverande EU-kritik antingen är helt obefogad eller bör lösas genom ännu mera EU. I det svenska valet är det nu troligt att många kommer att rösta i enlighet med följande devis: Vad som helst men inte ännu mer av det entoniga moraliserande vi tvingats utstå de senaste mandatperioderna.

Något positivt i hela denna soppa? Abslout, det krävs ofta en kris för att möjliggöra utrensning av prestigetänk som inte fungerat. Det är därför ett lågvattenmärke också tenderer att fungera som en vändpunkt.

Senaste artiklarna