Inte problemfritt att vara demokrat

Vill man kalla sig demokrat måste man också acceptera att företrädare för partier som man tycker illa om behandlas på samma sätt som de från partier man har fördragsamhet med.

LEDARKRÖNIKA
Riksdagens val av talman och vice talmän blev en cirkus som vi kunnat vara utan. Att det sedan blev en argumentering om vad som är praxis och vad som inte är det och hur man ska förhålla sig till detta gjorde inte saken bättre.

Från alliansens sida har man hävdat att den, alliansen, bör ha talmansposten eftersom alliansen är den största gruppen partier i riksdagen som vill sitta i en regering tillsammans. Och då moderaterna är det största partiet är det moderaterna som ska ha talmansposten. Detta även om socialdemokraterna är det största partiet. Socialdemokraterna ville ha talmansposten eftersom de anser sig ha det största regeringsunderlaget (s+v+mp). Tillkommer det faktum att socialdemokraterna är det största partiet. (Att sedan socialdemokraterna alltid tycker att de har ”rätten” till den posten är en annan sak.)

Nu gick det till votering och då blev det moderaterna som fick talmansposten och socialdemokraterna förste vicetalmansposten. Alltså - de båda översta posterna till företrädare för de båda största regeringsunderlagen. Helt acceptabelt och praxis - med lite god vilja.
Den andre vicetalmansposten borde då rimligen gå till det tredje största regeringsalternativet – SD - om man säger sig följa någon form av praxis. Så blev det inte. Istället ställde vänsterpartiet upp med egen kandidat som fick aktivt stöd från socialdemokraterna och miljöpartiet och vann därmed de föreskrivna omröstningarna. SD försökte sedan också med att få in sin företrädare på posten som tredje vicetalman. Här stod det tidigt klart att centerns namn skulle få majoriteten av rösterna.

Summan av det hela blev att SD som i kraft av att vara riksdagens tredje största parti – och en praxis alla hänvisar till utan att mena samma sak - borde haft posten som andre vicetalman blev utan och att vänsterpartiet som är riksdagens femte största parti fick blir representerat i talmanspresidiet.

 

Genom att inte omfatta SD i den demokratiska praxis som gäller övriga partier i riksdagen kan resultatet mycket väl bli, inte att väljarna lämnar SD, utan att SD blir ännu större. Risken är uppenbar att övriga partier i demokratisk iver ”tvingar” SD att agera utanför parlamentet med sina nu över miljonen väljare som bas. Att tvinga bort SD från den demokratiska arenan tjänar inte den svenska demokratin, det är precis tvärtom!

Vill man kalla sig demokrat måste man också acceptera att företrädare för partier som man tycker illa om behandlas på samma sätt som de partier man har fördragsamhet med. Därmed inte sagt att man tycker bättre om politiken eller närmat sig den på något vis.

Jag har själv under mycket lång tid haft uppfattningen att vänsterpartiet skulle hållas utanför såväl utrikes- som försvarsutskotten i riksdagen, att de för övrigt inte borde ha några tyngre positioner i övriga utskott.  Jag har ändrat uppfattning i frågan.

 

Min avsky för kommunismen är inte mindre än förr. Men det har varit lätt att hysa uppfattningen att kommunisterna skulle vägras samma ”behandling” som övriga partier då det haft en förhållandevis liten väljarbas att luta sig mot. Hade partiet varit större och därmed haft fler platser i politiskt beslutande församlingarna hade orimligheten i mitt och andras förhållningssätt tydliggjorts på ett annat sätt. Alla folkvalda måste få likabehandling så länge de håller sig till de lagar och regler som gäller. Att ha åsikter är en sak, men att agera efter dessa om de strider mot lag och rätt är en annan – och det är först då särbehandlingen bör sättas in.

 

Vill man kalla sig demokrat måste man också acceptera att företrädare för partier som man tycker illa om behandlas på samma sätt som de partier man har fördragsamhet med. Därmed inte sagt att man tycker bättre om politiken eller närmat sig den på något vis. Att vara demokratisk betyder inte att man endast accepterar dem som har samma åsikter som en själv. Demokratins styrka är också dess svaghet. Folkets vilja kan inte nonchaleras – även om man tycker att folket har fel.
I en demokrati får man tycka illa också om demokratin, men det betyder inte att man får uppträda och bete sig hur som helst. Det finns lagar och regler som måste respekteras av alla som befinner sig i landet.

 

Senaste artiklarna