Hednajul hos Torkel Röde i Svealand

En del har lyssnat till de rakades tal, men i sveaböndernas gårdar håller sig de flesta till de gamla gudarna och blodet mörknar på träbelätena, något som lockar vargar att smyga fram ur skogen med glimmande ögon. Det är hednajul hos Torkel Röde där Turid är öldeja med mycket bestyr vid skapkaret. Berättelsen publicerades första gången Dagens Nyheter julafton 1975.

I ett skogsbryn flockades vargar med ögon glimmande i det tilltagande mörkret. Det stank sött, järnsött, från gudahovet utanför hallen, människoboningen. Snön låg mörkröd kring ett altare där några snidade träbeläten stod våta av färskt slaktblod. En gud med ståtlig manslem tronade i förgrunden och hans ögon stirrade stela mot den snötäckta åkern. Djur som satts på vinterfoder tuggade öldränkt halm i spiltorna medan människorna höll sig inomhus på sitt håll.

Storbonden Torkel Röde satt till bords vid sina högsätesstolpar i hallens mitt. Hans ylleskjorta var mörkfläckig för han hade själv som seden var bestrukit gudarna med blod, särskilt Frej, från den slaktade grisen. På sitt rödlockiga huvud bar han ett pannband smyckat med silvertrådar. Man hade blotat till gudarna. Alfer och vättar hade givits matblot. Vinterslakten var avverkad, skörden tröskad och inlåst i kornbodar. Nu var tiden inne för de långa vinterkvällarnas samsittning. Men först skulle man dricka hednajul: ”Til árs ok friðar!” – den urgamla fruktbarhetsformeln till gott år och fred.

Gårdens fria män satt på de båda långbänkarna vid ekbordet i väntan på att maten skulle dukas fram. Där satt Torkel med sina tre söner Tord, Bue och Ivar.  Där var även bondens kusin Geirmund Långe och blodsbrodern Hjalmar Skald. Det sprakade tryggt från den stora långelden, vars rök, rak i kylan, sökte sig ut genom ett hål i takåsen. I ett tråg på bordet låg dryga skivor fullkornsbröd.

Mer mat vankades. Grisen var kokt i en järnkittel hängd över långelden i kedjor från en takbjälke. Sigyn, husmodern, kom kånkande på kitteln hjälpt av dottern Turid. Trälinnan Tranubeina ställde fram en gryta med blodkorv och, därefter, en klump getost. Viv hämtade kokt hästlever, kalvhjärtan, fågelvilt och rökt fårfiol ur skafferiet. Detta var Vivs sextonde jul och hennes första vid Torkels gård. Hon var Tords nyblivna hustru. De hade gift sig vid en blodstänkt ceremoni  inför Frejs beläte på tunet i somras.

Efter uträttade bestyr satte sig de fria kvinnorna till bords med männen. Tranubeina grep om ett tråg med nykokt sovel och klampade bort till ett hörn i hallens ena kortända.  Nära dörren, där sköldar hängde i rader på timmerväggen, väntade trälarna på mat. En mindre långeld gav dem ljus och värme. Med seniga fingrar högg trälarna in på köttet och åt girigt medan Tranubeina återvände till de frias bod efter bröd. Trälen Klegge bet av en tand på en grisfot och svor högt.

Vid högbordet plockades ätverktygen fram. Varje fri man och kvinna bar med sig sin egen sked och kniv vart man gick. Gemensamt angrep de järnkittelns sjudande innehåll och skar åt sig köttstycken som åts direkt på bordet. Tillknäppt var talet under måltiden. Männens skägg solkades av matrester, men härom yttrades inga ord. I mörkret utanför tassade grå varelser fram till de utlagda matbloten. Nästa morgon skulle bonden glädjas åt att alfer och vättar gillat offret.

När julbordet var avröjt rapades det nöjt på sina håll. Geirmund Långe släppte eftertänksamt väder medan han torkade händerna på sina vadmalsbyxor. Efter en lagom stund gav Torkel ett tecken till Sigyn, som reste sig med nyckelknippan klirrande om halsen. Tung efter maten traskade husmodern bort till en hög tunna, skapkaret. Ögonen lyste på männen vid bordet. Nu skulle man dricka sveitardrykkja. Nu tarvades öl.

Vid skapbordet hängde en ösa. Sigyn tog den och hällde öl i ett stort dryckeshorn. Hon gick till högsätet med sin skummande börda och Torkel fattade den med allvar i blicken. Han tecknade med handen över dryckeshornet, framsade några ord, tog en munfull och räckte hornet åt höger. Det vandrade runt bordet, ur hand i hand, så att alla fick en lagom klunk. I hörnet vid dörren väntade trälarna på att högtidligheterna skulle ta slut ty de ville också dricka öl.  

Sigyn grep det tömda dryckeshornet, gick och fyllde det och lämnade det åter till sin man. Han signade det till en annan gud, drack och lät det sedan vandra bordet runt från höger. Det var fint att sitta vid husfaderns högra sida. Gården hade många gudar och gårdsandar att tacka för mycket och flera önskemål framlades till makterna inför framtiden. Ölet var den heliga dryck som stärkte banden mellan människan och hennes gudar. Efter sveitardrykkjan satt inte en nykter person vid de frias bord.

Nu vidtog ett allmänt dryckeslag och Tranubeina kunde hämta öl åt sina trälkamrater. Fylleriet skulle inte upphöra förrän brygden var slut. Det var en helig idrott som tog flera dygn i anspråk. Torkel drack minne över morfadern Svein ölvän som höglades i lunden efter förra hednajulen. Nu söps det tappert ur två horn, ett för vardera långbänk. Turid var öldeja och hon hade inga vilostunder vid skapkaret. Stämningen i hallen steg och man sjöng tillsammans. Det var enkla visor med återkommande anspelningar på och redogörelser för samlag. Vid de rättframma orden gav Tord och Viv varandra längtande blickar. Så höjde Torkel en skål för blodsbrodern Hjalmar. I ungdomens dagar for de båda i viking, en gång ända bort till Gårdarike med många långskepp. De hemförda skatterna lade grunden till gårdens lycka.

Trälarna blev också rusiga. De vågade snart bänka sig bland de fria och en kväll som denna brydde sig ingen om att stävja tilltaget.  På en del håll välkomnades det. Geirmund tog ett stadigt grepp om Tranubeinas lår. Även mjöd skänktes i hornen, och på Hjalmar hade denna honungssöta dryck en märklig verkan. Han vacklade fram till den stora långelden och bad om ljud. När sorlet avtagit höjde skalden handen och begynte kvädja om åskgudens manliga kämpatag med ondskan i Jotunheim. Han bar en Torshammare av silver i en kedja runt halsen. Med rytmiska fotstamp i lergolvet höll han verstakten.  Särskilda höjdpunkter i sagan markerade han genom att slå nedåt med handen. Gårdsfolket lyssnade spänt till Hjalmars märgfulla kväde med rötter i sagorna och gav kraftigt bifall när han bad om mer mjöd. Skalden fortsatte sin idrott med egenhändigt hopsnickrade rim om äventyr i Gårdarike. Torkel blev sentimental och försjönk i minnen från ungdomens dagar då han, vig och stark, skiftade hugg med främlingar. Utanför hallen härskade vinternatten med kyla och mörker. Stjärnor glimmade på det norra himlavalvet medan svear höll heligt så länge ölet räckte.

 

FAKTA:

För vikingatidens hedniske bonde var julen en fruktbarhetsfest, en skördens triumf  efter sommarhalvåret. På förvintern kunde gårdsfolket magasinera den tröskade skörden.  Tiden var mogen att slakta delar av djurbesättningen inför den kalla årstiden. När detta avklarats fanns materiella förutsättningar för att ställa till med fest. Men det var inte bara tjo och tjim för gårdsfolket. Nu var det dags för midvinterblotet.

Gudarna skulle man blota till som tack för det som varit på fruktbarhetens område och för fortsatt lycka, gröda och fred. Gårdskulten hölls också vid liv. Kontakten med alfer, vättar, diser och andra andliga fenomen måste äras och vidmakthållas; huldufolket, de gömda,  som de kallades på Island där folktro var ett begrepp spritt av invandrande sjöfarare från Skandinavien. Tanken på huldufolket speglade bondens dröm om en bättre värld i jorden under hans egen där de små varelsernas kammare var beströdda med guld och juveler. Dessa halvgudar motsvarades i senare tid närmast av hustomtar och andra gårdens hemliga bundsförvanter.

De lärde tvistar om när de asatrognas jul i Skandinavien firades. Det vore en lustig slump om den inföll den 24 december för den var ju inte alls liktydig med den kristna högtiden. En uppfattning är att hednajulen ägde rum någon gång mellan den 14 november och den 14 december. Det var den andra vintermånaden, ylir. Själva ordet är en ålderdomlig språklig avledning av det moderna ”jul” och betyder ”jultiden”. Just vid denna tid hade ju faktiskt bonden sitt skafferi fullproppat. Frej var svearnas främsta offergud, en fruktbarhetsmakt med den resta manslemmen som potent symbol. Han ansvarade för grödan så det var bäst att hålla sig väl med honom. Med Frej snubblar man osökt in på julskinkan. Ett av gudens heliga djur var galten Gyllenborste. Det passade att smeta ned Frejstatyn med blod från slaktsvin. Och köttet åt ju människorna.

Bland de ting som de asatroende främst tarvade för sin julfest var ölet. Denna dryck var helig. Ölet signades åt gudarna till gott år och fred, eller som Torkel Röde och hans folk skulle ha kallat det: ”Til árs ok friðar!” Rusdrycker intog en framskjuten ställning i hednatidens riter och kristprästerna, allmänt kända som de rakade, fann det bäst att låta nordbon behålla djupt rotade sedvänjor. Men det skedde med vissa förbehåll. Missionen stal hedniska arv, omstöpte dem i kristen form och kallade dem kristna. Ölet som kulturdryck och fruktbarhetsformel levde exempelvis vidare under kristen täckmantel. Det heliga ölet kom att signas åt Kristus och Maria. Man bytte ut hednagudarnas namn mot kristna symboler. Omvända hedningar, vacklande i sin nya tro, erbjöds en nödlösning som tillfredsställde alla.

Kyrkan gick så långt att den i lag spikade ölet som en omistlig del av kristen jul.  Och det var inte nådigt att bryta mot dessa lagar. I den norska äldre Gulatingslagens kristenrätt, kapitel 7  strax efter 1 000-talet, sägs en del om julöl. Stränga böter drabbade den bonde som underlät att brygga öl lagom till jul. Det gick inte heller för sig att brygga lite hur som helst. Minst två skäppor malt måste ölbrygden innehålla. Men böter var inte allt. Om den oförståndige bonden satt tre på varandra följande jular utan öl miste han ”varenda penning av sin egendom”. Den beslagtagna gården delades lika mellan konung och biskop. Därmed slutade inte besvären för den arme nykteristen. Han landsförvisades om han vägrade gå till nattvard och göra bot för sina försyndelser. Det var hårda bud för den som till äventyrs spottade i glaset i juletid.           

 

Senaste artiklarna