Självförvållat kaos eller...

”Vinnaren denna gång – liksom så många gånger tidigare – är socialdemokratin nu företrädd av Stefan Lövfen. Han spräckte alliansen, fick sitta kvar i Rosenbad och kunde vidmakthålla behålla bilden av sig själv och sitt parti som godhetens företrädare.”

Kampen om Rosenbad – ett levande bevis på hur attraktiv makten är och hur mycket spelarna är beredda att ge upp för att vinna den och bevara den. Vinnaren denna gång – liksom så många gånger tidigare – är socialdemokratin nu företrädd av Stefan Lövfen. Han spräckte alliansen, fick sitta kvar i Rosenbad och kunde vidmakthålla behålla bilden av sig själv och sitt parti som godhetens företrädare.
Problemet med den svåra regeringsbildningen är till viss del självförvållat. Då menar jag inte hur strävan att utesluta Sverigedemokraterna från inflytande skapade svåra låsningar utan på formerna för regeringsbildningen i Sverige. På vår grundlag alltså.
Den har vuxit fram utifrån den verklighet som gårdagens politiker hämtat sina erfarenheter. För svenskt vidkommande ett system med många partier representerade i riksdagen men med bara två block. Det var detta politiska landskap som grundlagen formats för att klara. Med de givna reglerna blev regeringsbildningarna enkla. Men den utdragna regeringsbildningsprocessen har avslöjat att den är föga lämpad för att klara dagens situation. Ty med Sverigedemokraternas politiska framgångar har vi fått något som mera liknar ett trepartisystem där inget block är stort nog att på egen hand kunna bilda regering.

De som tror att ordningen snart återgår till det ”normala” med två block och Sverigedemokraterna förpassade till historiens glömska kan luta sig tillbaka. Men de som inte tror på det måste noga överväga vilka ändringar i grundlagen som krävs för att klara regeringsbildningar framöver. Ingen enkel uppgift men inte alls omöjlig. För de som inte vill utveckla en specifik svensk modell finns det andra att kopiera.
Vi skulle kunna införa ett valsystem som det amerikanska eller engelska. Enmansvalkretsar där vinnaren tar allt. Det leder till i praktiken till ett tvåpartisystem. Förutom att det gör regeringsbildningarna lätta har det också det goda med sig att kontakten mellan väljarna och deras företrädare stärks. Med det respekten för demokratin, får man förmoda. Så hade vi det faktiskt fram till för drygt 100 år. Då stod högerledaren Arvid Lindman inför allt högljuddare krav på införandet av allmän rösträtt. Detta hade högern länge motsatt sig. Han insåg att det förr eller senare skulle vara omöjligt att motsätta sig kraven och valde därför att ”kohandla”.
Lindman gick med på att allmän rösträtt infördes mot det att systemet med enmansvalkretsar avskaffades och ersattas av proportionella val. Helt korrekt insåg han att kombinationen allmän rösträtt och enmansvalkretsar skulle vara förödande för högern.

Det nystartade arbetarpartiet Socialdemokraterna skulle samla fler röster än högern i varje valkrets och därmed vinna alla mandat. En tydlig illustration av det som vår förre talman Björn von Sydow (S) visade i sin avhandling: de politiska ledarna agerar främst i det egna partiets intressen.
Eller varför inte den Schweiziska modellen? Så annorlunda mot den svenska. Schweiz är en federation bestående av 26 kantoner med olika språk och religion. Det ursprungliga edsförbundet upprättades redan 1291 och har sedan dess genomgått en rad förändringar. Den senaste i sitt slag kom 1848 då Schweiz fick sin nuvarande konstitution baserad på en långtgående decentralisering och folkinflytande. Särskilt den frekventa användningen av folkomröstningar har väckt uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Det folkomröstas om allt från minareter till toppdirektörers bonusar.
Mindre känt är kanske den schweiziska regeringsbildningen. I Schweiz utses regeringens alla ledamöter av parlamentets båda kamrar och då gäller absolut majoritet, dvs att mer än hälften av alla röstberättigade måste ge kandidaten sitt stöd för att denne ska bli vald.

Det inses att med en sådan regel blir det många omröstningar. För att komma runt detta ingick de fyra största partierna 1959 en överenskommelse om att de sju platserna i regeringen ska fördelas mellan de fyra största partierna i proportion till valresultatet. Ständig samlingsregering med andraord. Och för att undvika risken att ett partis företrädare får alltför stor makt väljs deras motsvarighettill vår statsminister för ett år i taget av parlamentets båda kamrarna.
Kritikerna av systemet brukar peka på att med denna konstruktion tystas den politiska debatten. Den sker inte öppet i parlamentets båda kamrar utan överenskommelserna träffas inom en liten krets bakom stängda dörrar. Risken ska inte underskattas. Det är i detta perspektiv som väljarnas grundlagsenliga rätt att överpröva parlamentets beslut ska ses. Är väljarna inte nöjda med ett beslut kan de kräva att det folkomröstas om saken. För det räcker att samla in tillräckligt många namnunderskrifter.

Är det inte knepigt frågade jag en schweizisk parlamentariker för några år sedan. Inte alls svarade denne. Folkomröstningar tvingar oss folkvalda att beskriva problemet på ett sådant sätt att väljarna verkligen begriper vad de ska besluta om. Det ökar också vår förståelse för frågan. Blir det ett nej från folket gör vi om förslaget till dess att vi får ett ja. Och då vet vi att väljarna är på vår sida. Så långt ifrån det svenska tänkandet.
Hos oss är folkomröstningar på nationell nivå initierade av väljarna en konstitutionell omöjlighet.
Men någon påtaglig nackdel i ekonomiska termer tycks den schweiziska modellen inte ha varit. 1970 var Sverige och Schweiz ungefär lika rika. De låg på första respektive fjärde plats i den internationella välfärdsligan. 2017 hade båda länderna halkat ner. I Schweiz fall var fallet litet. Från första till tredjeplats. Men för Sverige handlade det om ett fall till 12:e plats. Kan detta möjligen ha något med det konstitutionella systemet att göra?

Senaste artiklarna