Varför SIDA och annat offentligt bistånd ofelbart stjälper istället för hjälper

"Sverige borde inte endast sluta skapa elände för dem som ännu är fattiga. Vi borde dessutom sluta försöka omvandla andra länder, sluta lägga oss i vad som inte angår oss. Sverige borde börja uppträda värdigt som Norge, Finland, Schweiz. Inte som en irriterande, bjäbbande mops som söker pådyvla världen sina inbillade insikter."

Varför är så många fattiga i världen? Varför svälter så många? Detta har alltsedan Sverige blev relativt välmående för ett sekel sedan varit något som fyller oss med undran och ofta en hel del dåligt samvete. Är vi till exempel rika på andras bekostnad?

Tyvärr är detta fel frågor. Den korrekta frågan beträffande mänskligt välstånd är inte varför vissa länder är fattiga. Fattigdom är det naturliga tillståndet för mänskligheten. Från det att Homo erectus uppträdde för nära två miljoner år sedan, fram till år 1800 levde människor överallt i världen på ungefär tre dollar per dag. Detta bortsett från något högre inkomster i särskilt avancerade civilisationer som det gamla Grekland och Rom.

Den verkliga frågan, som till exempel Thomas Sowell och Deirdre McCloskey diskuterar, är tvärtom varför vissa nationer är rika. Hur kunde först vissa nationer, och därefter allt fler höja sig över dessa tre dollar per dag? För 200 år sedan var Sverige just så utfattigt.
Jag blir alltid rörd när jag ser bilden på Kiruna Söderberg (1899–1926), Kirunas förstfödda, utanför deras bostad. Och då var ändå hennes föräldrars generation långt mer välmående än deras föräldrars och farföräldrars. Som alla våra förfäder så slet de hårt och arbetade kring 3000 timmar om året, dubbelt så mycket som idag, större delen av tiden från att solen gick upp tills att den gick ned igen, sex dagar veckan.

Svaret till varför länder andra än oljeekonomier är rika är att de har en fungerande marknadsekonomi. För att en marknadsekonomi ska fungera krävs minst tre saker. David Hume beskriver dem som:

  • att äganderätten är skyddad, att vi kan vara säkra på att ingen kommer och beslagtar vad vi äger.
  • att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster.
  • att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla och att man ersätter andra för den skada man åsamkar dem.

När detta gäller kan vi köpa och sälja mark, maskiner, tjänster, byggnader till och från personer vi inte känner väl eller alls. Vi kan också låna med vad vi äger som säkerhet för att starta ett företag. Även om det hjälper om man också tycker om andra människor så kan en marknadsekonomi, som Adam Smith skriver i hans första stora bok, The Theory of Moral Sentiments (1759), även fungera när några varmare känslor inte råder. Bland annat alltså i dagens tredje världen, i de mängder av länder där det finns olika grupper, minoriteter och majoriteter, som är misstänksamma mot varandra eller rent av ömsesidigt fientligt inställda.

Något som vidare borde kännas som ett verkligt mirakel är hur information flödar genom en marknadsekonomi via priser. Drygt sju miljarder människor i världen har olika värderingar och önskningar och det hela kokas ner av marknaden till priser. Hayek beskriver detta i sin berömda uppsats The Use of Knowledge in Society. Priset på lägenheter, hårddiskar, tenn, järn, virke, skor går upp eller ner och individer ändrar sina konsumtionsmönster, företag sina produktions- och investeringsplaner, utan köer, utan att det blir brister, utan att någon centralt planerar och bestämmer.

Hur skulle man assistera ett land med en fungerande marknadsekonomi? Man skulle på något sätt hjälpa till så att den privata äganderätten respekteras än mer. Att inga priser regleras av staten. Att korruptionen är än lägre. Att rättvisan arbetar än snabbare, bättre och till lägre kostnad. Att kontraktsfriheten är än mer respekterad. Att skattetrycket är än lägre. Att tullarna är än lägre eller avskaffade. Att byråkratin är än mindre och att de byråkratiska reglerna man har att följa är än färre, enklare och omfattar en än mindre del av samhället.

Men hjälpa till behöver man ju inte göra. Länder som har åtminstone en halvt om halvt fungerande marknadsekonomier är välmående. Skulle de drabbas av en stor olycka, som Tyskland av andra världskriget, bygger de snabbt upp välståndet igen.

Hur hjälper man då ett land med en icke fungerande marknadsekonomi? Dvs de länder som är fattiga? Det är oerhört svårt, i princip omöjligt, något Christopher Coyne reder ut i Doing Bad by Doing Good–Why Humanitarian Action Fails.

Länder som är fattiga har kvävande byråkratier, mängder av komplicerade regleringar, skatter som är höga för dem och ofta skadligt utformade, lagar som ska ”skydda” människor mot arbetslöshet men som istället skapar den. De har regeringar som försöker driva industrier, som försöker hålla jordbrukspriser nere till stadsbors fördel, på fattiga bönders bekostnad. För bönderna bor långt borta, utspridda och kan inte demonstrera i huvudstaden.

Fattiga länder har som regel ingen fungerande fastighetsmarknad för dem som är fattiga, något Hernando de Soto diskuterar i The Mystery of Capital. Det finns ofta inget fastighetsregister för fattiga. Och finns det ett sådant är det omöjligt att använda sig av det. Det tar ungefär 19 år att köpa mark på Haiti. Man kan inte driva företag utan att muta sig fram. Företag kan ofta inte ens existera lagligen. Företag förblir små, för blir de för stora måste de muta för mycket. Eller så finns det inte lagar som ens gör det möjligt för små företag att växa sig stora.

En följd av vad Hayek påpekar om hur en ekonomi koordineras av priser är att om en stat ska ge bistånd så försvinner all eller det mesta av denna information. Utan priser kan man inte göra ekonomiska beräkningar, man kan inte veta vad man ska med till exempel det vete man har. Sälja på världsmarknaden? Sälja till lokala kvarnar? Eller ge det till grisarna som föda, likt en hel del bistånd? Det går helt enkelt inte att injicera pengar eller andra resurser direkt in i en ekonomi utan att förvränga och korrumpera den. Och injektionen måste dessutom ske via byråkratier, via statliga organ.

En biståndsbyråkrati, med tusentals experter, gör som Gosplan i Sovjet. Uppskattar, i praktiken gissar, vad mottagarna behöver, eftersom det inte finns några prissignaler. Detta leder ofrånkomligt till absurda resultat. Till exempel jordbruksmaskiner och mycket annat som rostar därför att de inte har reservdelar, verkstäder, eller människor som förstår hur de används. Eller terrängfordon som militären istället använder.

En byråkrati ger vidare pengar eller annat via en annan byråkrati. I bästa fall rör det sig om en avancerad byråkrati i givarlandet som förstår hur en marknadsekonomi fungerar (fast sådana verkar inte existera). Men alltid, något som visas av att landet är fattigt, slussas pengarna via en korrupt och illa fungerande byråkrati i mottagarlandet.

Men det är värre än så. Genom att ge pengar, via en byråkrati, blir den än större, korruptionen än värre, marknadsekonomin än mer strypt. Marknadsekonomin är ett hot mot korrupta eliter. Varför ska regimen tolerera självägande bönder, eller industriidkare som mopsar upp sig om den inte behöver det? Med bistånd får den istället pengar från väst via u-hjälp.

Denna omöjlighet att ge bistånd gäller även det många diskuterar, att ge bistånd ”i närområdet” till flyktingar under någon längre tid. Tyvärr fungerar det inte alls. ”Smart bistånd” har man försökt med i över 50 år, utan att lyckas.

Det är inte säkert att man ens kan ge pengar eller annat bistånd kortsiktigt, bortsett, möjligen, från ren livräddning. Korrupta politiker och byråkrater tar som på Haiti pengarna eller låter varorna fastna i månader i byråkratin. Eller, som i Etiopien, något man redan visste 1985 om man läste Svenska Dagbladet, så bygger en diktator upp en avancerad krigsmakt tack vare den hjälp han får på grund av den massvält som han själv har orsakat. Intäkterna från Do They Know It’s Christmas och Live Aid gick främst till Afrikas Stalin, Mengistu.

I Sveriges fall är det långt värre än vanligt för givarländer. Detta på två vis. För det första är de byråkrater som arbetar på vårt SIDA i mycket socialister av olika schatteringar. Ifall de finge bestämma över en avancerad ekonomi som Sverige, USA eller Sydkorea, skulle den inom fem år förvandlas till Venezuela. Att de skulle kunna hjälpa ett redan utfattigt land är en absurd idé.

För det andra är Sverige av tradition ett land som ger bistånd till socialistiska diktaturer och till kommunistiska så kallade befrielserörelser. Idag endast till några få som Kuba, Nordkorea och Polisario. Tidigare, som Bengt G Nilsson beskriver i I tyst samförstånd–Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika, så gav Sverige pengar, mat, varor och logistiskt bistånd till samma länder, och i princip endast till dessa länder, som Sovjet skeppade vapen till. Sverige måste ha åstadkommit tiotusentals eller hundratusentals människors onda bråda död i krig mellan 1970 och 1991. Att Sverige upphörde med det mesta av stödet till krigshärdar och marxistiska rörelser berodde tyvärr inte på några djupa insikter. Istället föll Sovjet och de flesta mottagarländer övergav (mycket av) socialismen. Dock inte korruption, så ländernas ledare tar gärna emot svenskt bistånd, och förvärrar än mer situationen för övriga medborgare.

Det är helt enkelt inte värt att behålla ett organ som SIDA, det vore tvärtom djupt omoraliskt. På plussidan ligger att vi känner oss goda, och än bättre, tror våra politiker, så godhetssignalerar vi till omvärlden och trumpetar ut Sveriges förträfflighet. Dessutom köper sig Sverige, mutar sig Sverige till klienter som till exempel kan rösta in oss i FNs säkerhetsråd. På minussidan skapar vi ofrånkomligt misär för miljoner människor här och nu, och fördröjer ländernas ekonomiska utveckling.

Sverige borde inte endast sluta skapa elände för dem som ännu är fattiga. Vi borde dessutom sluta försöka omvandla andra länder, sluta lägga oss i vad som inte angår oss. Sverige borde börja uppträda värdigt som Norge, Finland, Schweiz. Inte som en irriterande, bjäbbande mops som söker pådyvla världen sina inbillade insikter.

Istället för att ge bistånd bör vi se till att Sverige självt blir ett mer välmående land, ett land som handlar med omvärlden. Ju rikare vi är, desto mer handlar vi med omvärlden, desto mer uppfinner vi, desto mer producerar vi, och desto mer hjälper vi på riktigt resten av världen.

Under 2018 uppgick SIDAs budget och den övriga biståndsbudgeten till ca 49 miljarder kronor, ungefär vad försvaret kostar, mer än den allmänna löneavgiften, nästan lika mycket som intäkterna från den statliga inkomstskatten.

SIDA bör läggs ner så snart som ingångna överenskommelser tillåter det och alla övriga offentliga bidrag till bistånd också avskaffas. Inklusive till FN, NGOer och privata stiftelser. Pengarna skulle i ett välstyrt Sverige gå till att sänka mängder av de skatter som skadar svensk ekonomi som löneskatter, arbetsgivaravgifter, moms. Sverige bör än mer än idag verka för frihandel både av råvaror och av färdiga produkter från tredje världen.

Det är genom handel och annat verkligt utbyte på marknaden som vi bäst hjälper andra. Det tål att understrykas att handel bygger på frivillighet och endast, endast sker när både den som säljer och den som köper tjänar på det.

Bildtext: Kiruna Söderberg,1899-1926, Kirunas förstfödda.

 

Senaste artiklarna