Försvarsbesluten måste ligga i tiden

Försvarsberedningen, denna regeringsstyrda och icke folkvaldsförankrade politiska skvader fortsätter sin parallellverksamhet. Försvarsberedningen utför uppgifter på order av regeringen och sätts samman av de deltagande partiernas ledningar.  Verksamheten ligger helt utanför riksdagens kontroll eller inflytande – därför att partiledningarna vill ha det så.

Denna beredning som borde lagts ner för länge sedan har varit ute och rest i stora världen. En grupp har åkt österut – till Moskva, en annan åkte västerut till Washington.

Budskapet i Washington till de av försvarsberedningens ledamöter som besökte USA ska ha varit tydligt och mycket klart: Sverige måste öka sin militära förmåga! Ingen märklig uppfattning, tvärtom – den enda rimliga. Men budskapet från USA har under många år varit mycket tydlig. Redan under Alliansregeringens första mandatperioden informerades riksdagens försvarspolitiker om den amerikanska inställningen när det gällde vapentillverkning och vapenköp. Här var också budskapet mycket tydligt. ”Européerna måste till större del beväpna sig själv i framtiden. USA kan inte längre vara en aldrig sinande vapebutik.”
Och för svensk del rådde inte heller några tveksamheter – ”behåll den svenska vapenindustrin och satsa gärna mer på den”. Ett budskap som inte gillades av Reinfeldts nedrustare och försvarsmotståndare.
Med Trump i Vita huset ser den amerikanska försvarspolitiken ut att ändras. Trump gillar inte europeiska länder med egna åsikter. Och han gillar inte ett Europa som på flera områden kan utmana USA om dess ledarroller. USA håller på att omvärdera sina insatser i Europa. Asien är av större intresse.  
Det ryska hotet mot Europas demokratier är av mindre intresse för amerikanerna än att markera i Asien mot Kina.  Trots detta prioriterar man inte stödet till Sydkorea och Taiwan som just nu kanske är de två mest hotade demokratierna i den kinesiska ”intressesfären”.

Förutom beredningsledamöternas besök i USA och Ryssland hann de båda utflyktsgrupperna också besöka Kanada respektive Vitryssland och Ukraina.
Jämfört med tidigare nästan rörande enighet om att ta ett verkligt tag för att rusta upp det svenska försvaret till en för de hotbilder som finns rimlig nivå har nu försvarsminister Hultqvist börjat tala om ”ekonomiska ramar”.  

Det finns två länder som är direkt eller indirekta hot mot de västliga demokratierna runt om i världen. Och att det är Kina och Ryssland lär inte överraska någon.
De kinesiska planerna för Stillahavsområdet oroar amerikanerna – vilket det finns uppenbara skäl för. För svensk del, för EU:s del, finns det all anledning att känna oro inför den just nu kanske mest troliga utvecklingen - att USA prioriterar Asien på Europas bekostnad.

Enligt, som det heter, oftast välunderrättade källor ska svenskarna från försvarsberedningen ha fått budskapet att USA i framtiden kanske inte står beredda att ingripa om det sker ett ryskt övergrepp på något land i Europa, i Sveriges närhet eller mot svenskt territorium. Det beskaste pillret som den svenska försvarsberedningens spaningspatrull fick svälja var upplysningen om att Sverige som varande icke-medlem i NATO inte ska ta för givet, kanske inte ens hoppas på, amerikanskt bistånd.  Och detta då försvarsministern börjat tala om ”ekonomiska ramar”. Nog ligger dessa nya ”ramar” helt fel i tiden när hoten mot Sverige och vårt närområde är större än på mycket lång tid.
Försvarsberedningens besök i Moskva ter sig i förhållande till den verklighet om vi lever som minst sagt märkligt. Uppgiften om att man från rysk sida fortfarande förnekar rysk militärs närvaro i Östra Ukraina gör besöket till enbart ett kostsamt inslag i ett försök att upprätthålla den romantiserade socialdemokratiska självbilden av Sverige som ett neutralt land mellan öst och väst med en betydelsefull om dock självpåtagen roll att spela som en moraliskt högtstående världsförbättrare med utrikesminister Margot Wallström som sin främste apostel.

Försvarsberedningen har snart ”arbetat” i två år och ska i maj lägga fram sin rapport om hur det svenska försvaret ska förändras i förhållande till världsläget och de hot som finns och de som kan uppenbara sig. Ett försvarsbeslut som ska tas våren 2020 för att slå fast hur det svenska försvara ska formas perioden 2021-2025. Försvarsbeslut som när de klubbas i riksdagen redan är gamla.
Det svenska försvaret har misshandlats av våra politiker under lång tid – oavsett om vi har borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. Socialdemokraterna inledde den förödande nedrustningen medan Reinfeldts alliansregering fullbordade den med en historiskt föraktfull inställning till den svenska försvarsmakten.
De gamla allianspartierna har mycket att bevisa när det gäller försvarspolitiken. Men att samma personer som för inte så längre sedan var ivriga reinfeldtska nedrustare med en föraktfull och nedlåtande attityd till dem med invändningar mot nedrustningspolitiken nu är ivriga försvarsvänner inger inte förtroende och förtjänar inte heller det.

Det finns i det närmaste orimligt mycket som är absolut nödvändigt att göra för att förstärka  den svenska försvarsförmågan. Och det är inte bara den militära delen av försvaret som misshandlats under flera år, det är också den civila som måste byggas upp igen.

Sveriges eviga fred har börjat ifrågasättas. Det finns ett ökat militärt hot mot Sverige och svenska intressen och risken för ett väpnat angrepp är en realitet.
Så gott som samtliga politiska partier är överens om att Sverige inte klarar sig ensam vid ett angrepp. Att svenskt försvar måste bygga på samarbete med andra, att både ge och ta emot hjälp. Orden är fina och proklamationerna högtidliga, men rent konkret har de inte inneburit någon höjd svensk försvarsberedskap.

Omgivet med lika stor orealistisk romantik som den svenska neutralitetspolitiken är drömmen om det stora nordiska försvarssamarbetet som mycket snabbt kokar ner till att bli förhoppningar om samarbete med Finland. Finland står ju precis som Sverige utanför NATO och skulle därmed inte i någon störande grad få den förhärskande NATO-nojan att nå nya höjder.
Det är inte fel tänkt, och det är inte någon felaktig målsättning att sträva efter ett nordiskt försvarssamarbete. Men ska vi få ett sådant samarbete som verkligen ska ha någon betydelse måste det ske inom NATO:s ramar och det måste inbegripa inte bara Finland och Sverige utan också – givetvis Danmark och Norge - och de baltiska länderna.  Detta kräver ett svenskt NATO-medlemskap – snarast!

Senaste artiklarna