En het fråga

Tankar runt behovet av en litterär eller kulturell kanon.

 

När min norska man som ung var på besök i ett engelskt hem fick han följande fråga av mannen i huset: Tell me young man, what is Norways contribution to the worlds civilisation? Han kunde svara mannen. Han nämnde den stora dramatikern Henrik Ibsen, målaren Edward Munch, kompositören Edward Grieg, upptäcktsresande Roald Amundsen, den experimentella arkeologen och författaren Thor Heyerdahl med Kontikiexpeditionen samt fredspristagaren Fritiof Nansen. Mannen svarade med någon förvåning i stämman: ”Oh, so Ibsen was a norvegian? Hm...”  Vad hade jag svarat i samma situation? Antagligen August Strindberg, Anders Zorn, Selma Lagerlöf, Anders Celsius och Carl von Linné.

 

Vi har haft många svenska ambassadörer i Norge under de trettio år jag har bott här. En av dem var gift med en medlem i min bokcirkel. Vid ett möte en kväll i residensen kom ambassadören förbi och undrade vilken bok vi diskuterade. Just då läste vi en av Lisa Marklunds böcker och vi var eniga om att detta inte kunde kallas för hög litterär kvalitet. Men ambassadören lyste upp och sa att denna bok var den bästa han någonsin läst. I mitt stilla sinne hoppades jag att han aldrig skulle bli ambassadör i ett av de stora europeiska kulturländerna. Vad skulle han svara på frågan om de viktigaste svenska författarna?

Under ett seminarium för Utbildningsradion om vikten av bildning sa kulturjournalisten Jan Gradvall detta i sitt anförande: ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett någon konst och ingen har någon religion.” Citatet kom från en fransk affärsman som beklagade sig över sina svenska kollegor. Klas Rabe som är projektledare för Tillväxtverkets satsningar på att få kulturen och näringslivet att samarbeta, säger följande på frågan om näringslivets bristande intresse för kultur:  ”Jag tror nog att det har att göra med att det i Sverige inte finns samma humanistiska bildningstradition som det finns i många länder på kontinenten i Europa om man bara ska prata närområdet. Om det här ska fungera på sikt så är det viktigt att man redan från början tänker på grundskolan, gymnasiet och så vidare. Ju mer vi kan stärka kompetensen inom humaniora desto bättre kommer det att gå för näringslivet om några år. Teknikföretagen gjorde en undersökning förra året som visar att företag som satsar på design har 50% större vinstmarginal än de som inte gör det. Det är ju en bra siffra att ta fram och visa att det kanske var värt att gå på Konstfack.”

Nationalgalleriet i Oslo har i alla år hängt upp tavlorna i kronologisk ordning, som man gör på de flesta nationella konstmuseer, men för några år sedan fick man en ny chef, den svenska konstkuratorn Sune Nordgren. Han införde ett helt nytt system på museet och konsten var nu istället inplacerad i en sorts tema-system, vilket innebar att en målning från nationalromantikens 1800-tal hängde sida vid sida med en från 2000-talet. Detta orsakade en enorm debatt i Norge och denna Sune var inte längre särskilt populär varken bland konsthistorikerna eller allmänheten. På ett möte i London mötte en bekant en rysk kollega och på hans fråga om den ryska kvinnan hade besökt Norge hade hon inget annat att meddela än att det norska Nationalgalleriet var ett underligt ställe. Det var bara en sorts utställning där och de hade ingen nationell samling av sin egen konst. Sune Nordgren blev lyckligtvis inte långvarig och nu hänger tavlorna igen i kronologisk ordning.

2004 startade man i Danmark en debatt om införande av en kulturkanon. Det blev en ivrig debatt om detta, en debatt som hördes också på andra sidan sundet. 2006 föreslog den svenska folkpartisten CeciliaWikström att vi också i Sverige borde ha en kulturkanon, eller i alla fall en litterär kanon. Det startade igen en hetsig debatt om varför man ska välja ut vissa verk, vem som ska välja ut dem, genusbalansen, och så vidare. Wikström menade att en svag ställning för litteraturen och bristande svenskkunskaper bland eleverna skapar segregation. Det blev en het debatt på kultursidorna. Många debattörer avfärdade förslaget som elitistiskt, antidemokratiskt, heteronormativt och rasistiskt. Samma invändningar som när de amerikanska universiteten hade sin kanondebatt på 80-talet. Varför är det så upprörande? Den andra sidan i denna konflikt, de som gärna vill ha en kanon, ser postmodernismen som den stora boven. Allt är lika bra som allt. Och fokus är inte längre på kvalitet, skönhet och bildning men enbart på identitetspolitik, att alla läsare ska kunna känna igen sig i litteraturen.

Hur ska man kunna undervisa i landets litteratur utan att välja ut vissa verk? Nu ligger det ansvaret på den enskilda läraren. Är det inte viktigt för de som flyttat till landet, eller som har två inflyttade föräldrar från en annan kultur och ett annat språkområde, att få en inblick i den kultur som har format oss? I skönlitteraturen möter man både människorna och historien. Vad är det som säger att jag inte kan identifiera mig med en fiktiv person som har en annan bakgrund än jag, en som vuxit upp i ett samhälle helt annorlunda än det jag har gjort? Vi är alla människor. Vi har drömmar och tankar, vi strävar efter att anpassa oss till olika sociala situationer. I skönlitteraturen kan de invandrade eleverna både möta det främmande och det igenkännbara. Men framför allt möter de en kultur och ett språk.

I sitt förslag skrev Cecilia Wikströms följande: ”Formerna är inte det intressanta utan det handlar om fenomenet i sig – att våga säga att en gemensam språklig bas är viktig för oss. För att vi tillsammans ska kunna skapa en framtid för vårt land och för vårt folk – att minska segregationen, minska utanförskapet, och göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål.” På detta svarade Kulturnytts Lars Hermansson: ”Ett folk med ett gemensamt mål, huh, det låter lite 30-tal, om ni förstår vad jag menar. En viktig beståndsdel i kultur överhuvudtaget, och inte minst litteratur, är att ifrågasätta och underminera den kanonisering som ändå hela tiden pågår, på kultursidor, i stipendienämnder, på skrivarutbildningar, i förlagshusen. Här sållas agnarna från vetet, goda böcker skiljs från dåliga. Hierarkier skapas, stelnar långsamt och blir till fördomar om vad som är bra eller dålig litteratur. Så själva tanken att från central instans helgonförklara ett gäng författare och deras böcker, är, ur nästan alla synvinklar, ett präktigt självmål.”

Jag växte upp på 50- och 60-talet och var tio år när jag såg mitt första teveprogram. Samhället där jag växte upp hade ett invånarantal på några tusen. Vi hade ingen teater, inget konserthus, endast en biograf som för det mesta visade västerfilmer. Men vi hade ett bibliotek med en hjälpsam bibliotekarie och så kom äntligen televisionen 1962. För mig blev det min privata teaterscen, konsertscen och operascen. Henrik Ibsen, August Strindberg, William Shakespeare och Arthur Miller blev bekanta namn för mig långt innan vi läste om dem i skolan. När vi klagade över de tråkiga teveprogrammen och den enda kanalen var det alltid någon som hänvisade till USA: ”Om vi bara hade haft reklamteve, då skulle vi minsann få se hur bra teve kunde vara.” Idag vet vi svaret. Idag kan vi klicka oss fram till tanketomma underhållningsprogram dygnet runt. Visst har vi fått mycket bra att välja mellan, både när det gäller filmer och kunskapsprogram, jag önskar mig verkligen inte tillbaka till 60-talet. Men med ett så stort utbud behöver många barn hjälp att navigera och tillräcklig kunskap till att välja bort det mest tanketomma. Motståndarna till en litterär kanon eller kulturkanon kallar förslaget för elitistiskt. Men om man som kulturnytts Lars Hermansson framhäver kultursidor och litteraturpriser som en redan fungerande kanon, så framstår det för mig som ren elitism. Vem läser kultursidorna? Så talar en som aldrig känt något utanförskap. En som är född med s.k. kulturellt kapital. För den som inte har vuxit upp med välfyllda bokhyllor eller föräldrar med litterära och kulturella intressen, kanske föräldrar som inte ens talar språket i landet, kan en litterär kanon fungera som en imaginär bokhylla. Att välja fritt vad man ska läsa kan bara den som har en ”bokhylla” att välja från. Men hur väljer man sina böcker när man inte vet alternativen? Hur fritt är det valet? Är det inte då bättre att få en ”imaginär” bokhylla som ger en friheten både att välja och välja bort.

Dessutom, att tränga in i den akademiska världen är inte lätt för den som inte känner någon i släkten som har passerat universitetets portar. All statistik i Sverige de senaste decennierna visar att det är procentuellt sett allt färre av de som kommer från hem utan utbildningstraditioner som studerar vidare. Antalet har stadigt minskat sedan 60-talet då stora kullar av arbetarbarn blev akademiker.

 

Det speciella med denna fråga är att de som är angelägna om att alla barn ska få tillgång till och kunskap om landets kultur och litteratur inte är de partier eller personer på vänstersidan som normalt anser sig ömma för de minst bemedlade. Tvärtom verkar det som om de inte vill att de som inte har fått det kulturella kapitalet med modersmjölken ska släppas in i salongerna. Eliten vill fortsätta diskussionerna runt middagsbordet om dessa s.k. svaga grupper i samhället. Komma med spännande kreativa förslag på vad som kan göras för att lösa problemen. De skall också i fortsättningen kunna vara säkra på sin ensamrätt till att tolka och nyläsa den svenska litteraturen. De förstår det inte själv men de fungerar som dörrvakter som stänger ute de barn och ungdomar de tror sig hjälpa.

 

Den som inte fått det kulturella kapitalet med sig hemifrån måste kämpa med att knäcka koderna till denna främmande värld. Det är en allmänt känd och accepterad insikt. Men i debatten om litterär kanon finns det plötsligt inga koder att knäcka, varken kulturella eller sociala. Nu tolkas det istället som ett grumsigt försök att hylla svenskhet och ett bevis på att de som är för denna kanon egentligen bara är ute efter att förstärka utanförskapet.

                     

 En annan aspekt som kan försvara införandet av en litterär eller kulturell kanon gäller de som får ett arbete med internationell bas. Jag nämnde tidigare ambassadören samt den situation min man hamnade i när han som ung blev inbjuden till ett engelskt hem. Man kan inte på ett internationellt cocktailparty eller middag komma dragande med Liza Marklund och Camilla Läckberg när man får frågor om sitt lands kultur och litteratur. Det är säkert många intellektuella som gärna själva vill uppfattas som internationella men de är präglade av sin kultur och blir av omvärlden sedda på som just svenskar och de förväntas kunna redogöra för centrala delar av sin kultur. Precis som de förväntningar vi har i möte med nya invandrare eller med omvärlden. Det är inte detsamma som att vara inskränkt och provinsiell. Så länge man befinner sig i sitt eget land kan man kanske fnysa föraktfullt åt det ”svenska” men det är den dräkt man bär när man ger sig ut i den globaliserade omvärlden. Vare sig man vill eller inte.

 

Att sammanställa listor över en kulturs viktigaste skrifter är en uråldrig mänsklig tradition. Men naturligtvis kan man samtidigt invända att en kanon, som kommer från grekiskan och betyder måttstock, linjal, rättesnöre, också medverkar till att befästa normer. Samtidigt: för att ta avstånd från utvald litteratur måste man veta att den finns. En litterär kanon är ju heller inte något som förutsättes stå oförändrad genom tiden. Diskussionen omkring vilka böcker som ska strykas eller tillföras gör dessutom att samtalet om litteratur i samhället hålls levande och förhoppningsvis också engagerar människor utanför kultureliten.

 

Kommer vi igen att få en debatt om en kulturkanon/litterär kanon? Det faktum att SD vid flera tillfällen har lagt in motioner om detta gör att jag tror att denna debatt är död. Ingen kulturellt intresserad svensk vill framstå som en person med samma åsikter som Sverigedemokraterna. Frågan har blivit politiserad och infekterad.

 

 Ann-Gerd Simu

Senaste artiklarna