Pragmatisk svensk tullkompetens kan lösa upphaussad gränsfråga

I Brexitförhandlingarna – precis som i alla stora politiska förhandlingar – haglar de intressedrivna överorden som spön i backen. Förvänta en mer pragmatisk hållning i takt med att Brexitdatumet närmar sig. Inte minst gällande den irländska så kallade knäckfrågan.

För närvarande gör en rad EU-federalister gällande att EU spelade en huvudroll när fred slöts i Irlandskonflikten och att samma fred hotas om inte Storbritannien stannar kvar inom EU:s tullunion (svenska exempel på en sådan EU-passlig historiebeskrivning här och här). Genom att låtsas som om EU:s inblandning är central för freden hoppas man kunna tvinga kvar Nordirland inom tullunionen. Helst hela Storbritannien. Detta trots att den irländska fredsprocessen initierades redan på 1980-talet, det vill säga innan EU ens existerade. I den irländska fredskompotten skvalpade överhuvudtaget inte EU utan istället väljartryck. Efter årtionden av väpnade attentat – med åtskilliga oskyldiga offer – fanns röster att vinna på upptiningspolitik. Samt - minst lika viktigt färre röster att förlora. Detta i såväl Storbritannien, Irland som USA. Den amerikanska inställningen spelade en viktig roll eftersom Irlandsamerikaner finansierade ”terrororganisationen” IRA. Under 1980-talet samverkade Irlandsättlingarna Ronald Reagan (president) och Tip O’Neill (oppositionsledare i representanthuset) för att strypa denna finansiering. Detta samtidigt som duon pressade den brittiska regeringen att inleda en dialog med den irländska regeringen. Ansträngningarna bidrog till det banbrytande anglo-irländska fredsavtalet 1985, en första samtalsmilstolpe. Även Bill Clinton markerade att han förväntade sig mer duvpolitik från båda håll, bland annat när han uppseendeväckande, år 1994, tillät amerikanskt visum åt den irländska Sinn Fein ledaren Gerry Adams (dittills en paria i den angloamerikanska världen). I korten låg att Adams måste börja fördöma IRA:s militanta attacker, vilket så småningom också skedde. År 1998 konkluderade Storbritannien och Irland det historiska ”Långfredagsavtalet”. Visst var det fördelaktigt att det genom EU-medlemskapen föll sig naturligt att slopa gränskontroller; men det spelade på intet sätt en huvudroll i fredsprocessen.

Konstruktivt är det definitivt inte att ensidigt hålla fast vid kravet på fortsatt tullunion. Den nordirländska befolkningsmajoritet som sist av allt vill återförenas med den irländska republiken kommer knappast att acceptera en särställning som kan tolkas som en glidning från London mot Dublin. Det (EU-)förslaget är i själva verket det främsta hotet mot stabiliteten på Irland. Att föreslå kvarstannande i tullunionen för hela Storbritannien är ungefär lika ogint. Varför? För många britter skulle betrakta sådant kvarstannande som ett grovt demokratisvek efter att befolkningsmajoriteten röstat på EU-utträde. Inte minst eftersom det skulle omöjliggöra självständigt tecknande av handelsavtal med övriga världen; länge en huvudambition för den brittiska regeringens ledande Brexitförespråkare. När somliga EU-federalister ändå vägrar en diskussion som inte involverar tullunion så handlar det om att försvåra Brexitförhandlingarna. Den yttersta förhoppningen tycks vara att underblåsa så mycket oreda i Storbritannien att Brexit-utslaget kan reverseras.

Folk som tänker i sådana banor kommer att få se sina förhoppningar grusade. Många federalister gör nämligen idag en liknande missbedömning av det brittiska stämningsläget som under reformförhandlingarna med Team Cameron (som föregick folkomröstningen). Visst, genom att konsekvent driva (intresse)linjen att alla brittiska synpunkter är absurda så är det lättare att bygga en vi-mot-dem anda. Därmed är det också lättare att isolera Storbritannien inom EU. Baksidan är att i Storbritannien – där den offentliga EU-debatten är och förblir mer tvåsidig än i något annat EU-land – framstår en sådan kategorisk hållning som fullständigt tondöv, rentav odräglig. Mycket riktigt är det nu även många så kallade Remainers som menar att EU-förhandlarnas brösttoner är förkastliga. Vilket stärkt snarare än försvagat Brexitlägret.

Ingen bör betvivla att gränsfrågans betydelse uppförstorats av politiska skäl. Med modern teknik är gränstrafik lättare att registrera än någonsin tidigare. Oavsett Brexit-avtal är det förmodligen därför onödigt med en ”hård gräns” i traditionell mening. Vilket den svenska tullexperten Lars Karlsson, som varit verksam både vid Tullverket och Världstullorganisationen (VCO), redan konkluderat i rapporten SmartBorder2.0. Rapporten, som presenterades i november, är författad på EU-parlamentets eget uppdrag så argumentet är alltså inte okänt bland federalister. Hur gör man då när en konklusion inte visar sig riktigt politiskt passlig? DN:s ständiga EU-förkämpe, Peter Wolodarski, använder uttrycket ”luddigt” – samt stora portioner sarkasm – för att summariskt avfärda en teknisk lösning. Hans egen ”lösning” tycks vara att helt enkelt skaka på huvudet och muttra så länge britterna inte villkorslöst kapitulerar inför EU-federalisternas intresselinje. Det är talande att det är EU:s förhandlare och inte britternas som påstår att en hård gräns är nödvändig såvida inte Storbritannien gör avkall på sin suveränitet.

Visst, det är lätt att se intresseskälen till att EU-federalister målar upp avgrundsproblem i alla riktningar för ett land som vill lämna EU. Ambitionen är att avskräcka andra medlemsländer från att göra samma sak. Sedan 1950-talet illustrerar ändå exemplet Norden att det inte krävs EU-medlemskap för att slopa gränskontroller bara den ömsesidiga viljan finns. När EU-federalisterna pratar om sin Europavision brukar det också heta att allt är möjligt såvida just bara viljan finns. Avsaknaden av folkligt stöd tycks då vara en petitess. När federalistagendan utmanas blir det däremot annat ljud i skällan. Då dyker det plötsligt upp hänvisningar till lagtexter, byråkratiska processer samt enhällighetskrav som gör avsteg från federalistagendan ”omöjliga”.

Trots alla taktiska intresseutspel kommer ändå en konstruktiv lösning att baxas igenom, förr eller senare, helt enkelt för att det är både i det brittiska och irländska folkets intresse. Storbritannien är Irlands viktigaste handelspartner. Irlandsättlingar utgör en central väljargrupp i Storbritannien. Irlands regering följer än så länge diktaten från Bryssel men inget land – inklusive Storbritannien är mer beroende av en smidig gränslösning. Förvänta därför en mer genuint pragmatisk hållning framöver. Om inte förr så en minut i (eller över) midnatt. Det är då, efter att smärtgränser testats till sitt yttersta, som genombrott typiskt följer i stora förhandlingar. Sveriges EU-ansvariga politiker skulle kunna vara behjälpliga men måste då våga visa civilkurage, det vill säga våga sluta låta som Bryssels dresserade papegojor.

 

Senaste artiklarna