Den kulturradikala parentesen

I Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” från 1880-talet beskrivs hur en grupp ungdomar med liv och lust river gamla stockholmskåkar så dammet yr. En gammal man kommer förbi och frågar dem om husen rivs för att bereda plats för den nya villastaden. Svaret blir nekande från ungdomarnas sida, inget nytt skall byggas på det gamlas ställe – här röjs endast för Esplanaden.

Då den gamle beklagar sig över ett rivningsraseri som förstör, men inte bygger upp får han det talande svaret: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”.

Dikten ”Esplanadsystemet” är ett kulturradikalt manifest, medryckande i sin poetiska skönhet. Den som vill veta hur motståndarsidan uppfattade saken kan läsa Viktor Rydbergs roman Vapensmeden: Hägringar från reformationstiden (1891), där den fanatiske protestanten Lars i närmast jihadistiskt trosnit förstör allt gammalt som kommer i hans väg, oavsett om det härstammar från kristna eller asatroende förfäder.

Även om kulturradikalismen led ett tillfälligt nederlag under 1890-talet, som såg unga författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding debutera, kom den på sikt att vinna slaget om 1900-talet. Från och med 1900-talets senare hälft har kulturradikalismens dominans varit så total att många svenskar inte känner till vad som fanns här före dess genombrott. Som Claes G. Ryn skriver i vår antologi Haveriet: Den humanitära stormaktens fall (2016) blev hela Sverige en kulturradikal experimentverkstad.

Otvivelaktigt fanns det ett och annat fallfärdigt ruckel – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse – i det äldre Sverige som förtjänade att rivas. Problemet med kulturradikalismen är, att den vill förstöra allt som ärvts från äldre tid och fåfängt förväntar sig, att något annat än nässlor skall växa upp på de skövlade rivningstomterna.

Till sitt väsen är kulturradikalismen destruktiv och parasitär, den lever på det den vill förstöra. Egentlig kreativitet saknas, när kåkarna väl är rivna återstår inget annat än att upprepa proceduren på nästa ställe. Det som först tycktes nytt och spännande blir med tiden till en oändlig rad av meningslösa upprepningar. Strindberg själv var alltför begåvad för att stanna någon längre tid i en sådan konstnärlig återvändsgränd.

Idag kan det kanske tyckas som om vi står på en rykande ruinhög av vad som en gång var Sverige, men så lätt föröder man inte ett land. Sega, århundrade-, i vissa fall årtusendelånga kulturella strukturer låter sig inte utplånas på några ynka decennier. Det är inte landet Sverige som brakat samman utan det kulturradikala projektet – byggt som det var på lösan sand. Uppgiften idag är att bygga upp vårt land igen, på de grundvalar som fanns här före den kulturradikala parentesen. Sveriges framtid ligger i förnyelse på traditionens grund.

 

Anna Lindén

Senaste artiklarna